Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fredrik Virtanen: Hur länge ska jag straffas?

Fredrik Virtanen. Foto: ANDERS WIKLUND / TT

Knappt ett år efter att metoo briserade i Sverige inledde Expressen en kulturdebatt om de anklagade männens röst.

Fredrik Virtanen skriver nu ett inlägg om drevens kraft, straffet utan nåd och boken som svenska förläggare ratade.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | METOO. Tisdagen 2 oktober blev jag inbjuden av Malou von Sivers på TV4 för att berätta om livet efter att jag blivit uthängd som våldtäktsman först i sociala medier och därpå i de flesta stora medier, först just här i Expressen.

Brottet jag anklagades för var prövat juridiskt på min uppmaning för många år sedan. Åklagaren lade ned ärendet. Att något brott begåtts den där vårnatten 2006 kunde inte visas, snarare att inget brott hade begåtts.

Därmed ansåg jag liksom rättsväsendet att saken var utagerad. Vi hade fel. 

Långt senare utsattes jag plötsligt för grovt förtal av den person jag uppmanat polisanmäla mig [Fredrik Virtanen anser att han utsatts för grovt förtal, men åtal är ännu inte väckt, reds. anm.] och tvingades se hur ett hårresande – i bokstavlig bemärkelse rättshaveristiskt – påstående på Instagram omvandlades till den största nyheten i Sverige: Fredrik Virtanen är en våldtäktsman! 

Vad som hänt sedan mitt liv togs ifrån mig berättade jag för Malou von Sivers. Det finns ingen anledning att tjata om det.

Jag är journalist. Jag arbetade i nästan 25 år på Aftonbladet. I många år var jag nöjesreporter och yrket var mitt liv närmast dygnet runt. Att jaga den sortens nyheter gör man inte bakom ett skrivbord på förmiddagen. 

Jag hårdvinklade ibland för att skapa tryck i en publicering. Det krävs om tidningen ska märkas i bruset. Och jag fick beröm och krogkvittona attesterade av chefredaktör Anders Gerdin för min ihärdighet i tidningens tjänst.

Skickliga redaktörer

Jag skrev vanligtvis på rätt sida gränsen för de vedertagna journalistiska principerna. Misslyckades jag fanns skickliga redaktörer som räddade mig. Det läsarna mötte var pressetiskt klanderfritt också när det provocerade.

I dag är allt en annan röra. Reglerna redaktörerna följer gäller snarare klickjakt, lång lästid och flytande annonsintäkter. Skvallerjournalistikens rännsten, de sociala medierna, har nu en direkt kanal in i de tidigare seriösa medierna. Konstruktionen kallas kapitalism. När journalister tvingas producera mer och mer på kortare och kortare tid för att skapa större och större vinster måste något ge vika.

Det blev journalistiken.

Allt blev övertydligt under metoohösten 2017, då ingen längre behövde dölja att pressetiken blivit för dyr. De snabba, ogrundade, osanna publiceringarna gjordes inte för något så krasst som en bra story, utan i kampen mot "det våldsbejakande patriarkatet". Usel journalistik kunde bortförklaras med hänvisning till den djupt liggande altruism som i själva verket drev publicisterna. 

Under detta för mig mycket jobbiga år har jag försökt rekonstruera mina tillkortakommanden och hur det egentligen var att utsättas för ett mediedrev. Drev har drabbat många andra och deras skildringar finns, men jag tror att mitt perspektiv som dels journalist, dels föremål för journalisternas drev, är unikt.

 

Pöbelvälde tar över

Boken börjar nu bli färdig. När jag bläddrar i manus märker jag att det inte i första hand är en berättelse om mig. Den större berättelsen handlar om den seriösa journalistikens överlevnad i ett samhälle där moralism, pöbelvälde och lynchningar hotar ta makten över samhällets institutioner.

Efter detta år, med mängder av fällningar i Pressens Opinionsnämnd och Granskningsnämnden och ett belysande reportage i SVT:s "Uppdrag granskning" om mediernas undermåliga publiceringar, fortsätter de medier som mosade mig att diskutera min skuldfråga i stället för sitt eget ansvar för det journalistiska haveri som metoo oavsiktligt piskade fram.

Inget ansvarsutkrävande, inga ursäkter. Inte till mig och inte – vilket från alla andra perspektiv än mitt är långt mera tragiskt – till den metoorörelse man kidnappade för kvartalsrapportens skull.

Det ger mig mycket blandade känslor. 

Å ena sidan, jag tillhör inte längre det jävla gänget, vad skönt! Å andra sidan, jag saknar mitt älskade skrå – jag vill tillbaka, det är vad jag gör, det är vad jag kan. Journalistik.

Men de forna kollegerna har belagt mig med yrkesförbud.

Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Foto: DN TT NYHETSBYRÅN

Podcast som terapi

Yrkesförbud är ett starkt ord, men vad kan det kallas när en person som ägnat decennier åt att skriva för Skandinaviens största tidning och på fritiden tackat nej till extraknäck varannan vecka, plötsligt inte får ett enda erbjudande om jobb? 

Inte minsta lilla beställning av minsta lilla text i minsta lilla tidning under ett år. Här sitter jag med en podcast som terapeutisk projekt – annars arbetslös.

Kanske var jag en usel journalist. Kanske var förtalet och drevet ett utmärkt tillfälle att göra sig av med en inkompetent medarbetare. Min position hade jag nått trots att jag var en sopa.

Så kan det vara.

Det kan vara en slump att mycket väl ansedda förläggare på det norska bokförlaget Gloria med glädje vill ge ut detta manus, som svenska förlag vridit sig som ängsliga maskar inför.

Eller så bedöms inte mina texter i Sverige längre. Domen avverkades på löpsedlarna och gällde min egen person: Köp inget av denna människa! Undvik denna människa! Annars kan elden drabba dig.

Om utgivningsplanen håller kommer mitt verk, med arbetstiteln ”Vykort från en hängning”, att publiceras i Norge i vår.

Inte i Sverige.

Rädda för högafflarna

Vad stoppar de svenska förlagen? Behöver frågan ställas? De är, liksom medieredaktörerna, rädda för högafflarna och facklorna. Samma sak med Aftonbladet, som inte hört av sig för att åtminstone mumla fram att man gjorde fel som avpolletterade en mångårig, lojal medarbetare för att denne utsatts för grovt förtal.

Jag berättade för Malou von Sivers om mitt gamla krogliv. Det var hundratals ligg. Det var befängt mycket knark och sprit. Det var skit. Jag var olycklig. Alla var olyckliga. Där finns ännu en roman efter denna.

Det skitlivet tog slut, nästan exakt tio år innan metoohösten. 

Sedan dess beskrivs mitt liv bäst i termer av jobb, familj, hemmakvällar. Perfekt? Knappast. Men det är ett decennium sedan jag lämnade min uppblåsta tillvaro på Stureplan. Jag har försökt leva ett så gott och moraliskt riktigt liv som jag kan. Precis som nästan alla andra. 

Jag tänker inte be om ursäkt igen. Det får räcka nu. Jag har rätt. Jag har rätt att förändras. Jag har rätt att arbeta. Och min familj har rätt till mig, utan er!

"Man måste få bättra sig", sa jag till Malou von Sivers. Man måste få lov att bättra sig. Ska man inte få bättra sig?

Utan nåd

Jag bättrade mig, men hur får jag nåd? Vem ger den? Jag kan inte avtjäna mitt straff eftersom det inte finns något brott. Tänk om jag kunnat byta det senaste året mot fängelse och sedan komma ut och vara fri – kanske hade jag valt det. Men förlåts ens den som avtjänat sitt straff i det nykonservativa Sverige?

Hur länge ska jag straffas för att jag utsatts för grovt förtal? Hur länge ska jag straffas för publicisternas haverier? Hur länge ska jag straffas för Aftonbladets panik under drevet? Kan jag ta ett jobb som taxichaufför utan nätupprop som uppmanar till bojkott av taxibolaget?

Detta är en dålig text eftersom den saknar svar på de frågorna. Men detta är frågor utan svar just nu. 

I stället för svar finns tid. 

Så blir det i laglöst land där lynchmobbar härskar. Här finns bara fortsatt förnedring och väntan. Här väntar Kafkas Josef K på Becketts Godot. 

Det är ett år sedan metoo briserade i etablerade och sociala medier. Foto: Stella Pictures

Fläckfria människor

Men ett ord på vägen, madam Instagram, mister publicist: Nästa gång är det din fru eller din son som lynchas. Nätdreven inte bara kräver renskrubbade, fläckfria, perfekta människor. De avgör vad det innebär att vara renskrubbad, fläckfri och perfekt. Och allting flyter. Känn dig inte säker, någonsin. Och tro inte att mitten håller när laglösa extremister anses behjärtansvärda.

Och räkna aldrig med förlåtelse.

Räkna aldrig med att du tillåts bättra dig.

Så var är vi nu? Ska gamla anklagelser fortsätta upprepas i den mediala ekokammaren eller ska jag kunna gå vidare? Vem ska utdela nåden? Är denna text slutet på arbetsförbudet, i Expressen ironiskt nog? 

Jag vill tillåtas gå vidare med mitt liv, med journalistiken som är mitt liv.

Var är vi nu?

Min bok handlar om att springa för livet framför ett blodtörstigt drev, men den ställer också den frågan. Hittar jag ett svar kommer svaret att hånas av lynchmobben. Läs om det på sociala medier!

 Vill ni läsa boken måste ni åka till Norge.

 

Av Fredrik Virtanen

Fredrik Virtanen är journalist med lång bakgrund på Aftonbladet och har även skrivit boken "Kraschad". Han driver podcasten "Virtanen och Roland PM".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!