Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fotbollens förlorare kan lära oss att leva

Sunderlandfans firar en sällsynt seger.Foto: HOLME/PROSPORTS/REX/SHUTTERSTOC / HOLME/PROSPORTS/REX/SHUTTERSTOCK REX FEATURES
Burak Yilmaz firar ett Besiktasmål tillsammans med publiken.Foto: TOLGA BOZOGLU / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Stadium of light.Foto: RICHARD LEE/BPI/REX / RICHARD LEE/BPI/REX/IBL REX FEATURES
Dan Hallemar.Foto: OLLE SPORRONG

Industristaden Sunderland har inte bara förlorat arbetstillfällen, deras fotbollslag är uselt. Dan Hallemar ser hur kollektiva förluster kan förvandlas till en ny början.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | SOCIALT BEGÄR. Jag ser Netflix-dokumentären ”Sunderland ’til I die” om fotbollslaget Sunderland och slås av den kollektiva rörelse som kommer till ytan mitt i förlusten. Dokumentärserien börjar följa laget när de blivit nedflyttade från högsta divisionen. Deras självbild är att vara ett av de stora lagen som självklart och genast ska ta sig tillbaka upp igen. Det blir dock ganska snart uppenbart att laget är ett vekt bygge, från den känslokalle amerikanske ägaren Ellis Short till de nyrekryterade nervösa målvakterna, och dömt att misslyckas. Vi får i stället följa ett långsamt och smärtsamt fall ner till nästa division, League one. 

Katastrofsociologen Charles E. Fritz har formulerat det som händer när samhällen utsättas för fara och förluster som en intim gruppsolidaritet, den sociala isoleringen bryts, ett civilsamhälle formas.

Det är ingen katastrof som sker i Sunderland men rörelserna tycks liknande, människor som ser sig om och söker sina bröder och systrar. Rebecka Solnit kallar det i sin bok ”A paradise built in hell” för ”ett socialt begär”.

Det finns ett scenario här som är en spegelbild av det som har hänt staden Sunderland, och många andra städer i Europas gamla industriområden.

Istanbul

Varje avsnitt av ”Sunderland ’til I die” börjar med en arkivbild av ett nybyggt fartyg i hamnen och låten ”Shipyard”, en elegi över en stad som förlorat mycket av det som en gång var stadens kärna, arbetet i hamnen och i kolgruvorna. Introt avslutas med en åkning ut mot en fyr i havet innan det dyker ner i fotbollsarenan Stadium of light, döpt efter ljuset från de lampor som gruvarbetarna bar med sig nere i de mörka gruvorna. Själva stadion byggdes 1997 och står ovanpå platsen för Wearmouth colliery, en gång världens djupaste kolgruva, som började bryta kol och producera koks 1835 och var i bruk sista gången den 10 december 1993. 

Tidsgeografen Torsten Hägerstrand har skrivit att ”i varje nu händer tre ting: något nyskapas, något förstörs, och något överlever”. Så förändras också städer. Mycket av det som försvunnit i Sunderland och andra städer i norra England, som arbetet och tryggheten och statusen det gav, har inte ersatts. Något som i för många också inneburit förlusten av ett begripligt, gemensamt samhälle, något att hålla fast vid.

Fotbollssupportrarna i Sunderland är en historisk konstant i staden, ett kollektiv som vandrar genom alla stadens förändringar. När deras lag gör staden sällskap nedåt formas ett motstånd som kan berätta något om det civila samhällets kraft.

I en artikel i The Economist nyligen beskrevs det turkiska fotbollslaget Besiktas hemmamatcher och de röststarka sånger som ljuder under matchens alla 90 minuter. I en av dem sjunger fansen på den norra delen av stadion ”Tro, pojkar, tro” och svaret från söder lyder: ”Soliga dagar väntar oss”. Raderna är inspirerade av poeten Nazim Hikmets dikt ”Vackra dagar väntar oss – optimism”. Dessa fans, Carsi som de kallar sig, utgjorde en del av protesterna mot regimen 2013 och fortsätter att använda den kollektiva samlingen runt planen som en plats att stötta allt från avskedade lärare till utsatta minoriteter.

 

LÄS MER – Dan Hallemar: Jag hatar Stockholm för mina barns skull

Sunderland

Vad är det som nyskapas i en stad som Sunderland? I nederlagets tid kanske en sorts motstånd. Som i konflikten mellan de arga, lokala supportrarna och den avlägsne ägaren Ellis Short. Supportrarna utgör ett motstånd mot platslösheten i den moderna fotbollen, och den moderna kulturen. I en scen är vi i London, på en av dessa gator med svarta blänkande dörrar. Vi följer Ellis Short som går hastigt och vägrar svara på frågor om lagets framtid. Han är en av dessa många pengamän i fotbollen och världen som kan allt om pengar men inget om fotboll.

Det sociala begäret formuleras kring detta motstånd men också av behovet av att höra till en plats. En Sunderlandsupporter säger inåtvänt över en öl vid ett supportermöte: ”Vi kan inte överge klubben för vi föddes och växte upp här”. En annan ställer en fråga till den kostymklädda ledningen: ”Vem visar vägen mot något positivt som vi kan hålla fast vid?”.

I norra England har under de senaste åren rörelsen Fans for foodbanks formats. I Liverpool har fans från de två konkurrerande klubbarna Liverpool och Everton gått samman för att samla in pengar och mat till foodbanks eftersom behovet har ökat lavinartat med de nya reglerna för bidrag i Storbritannien, så kallade universal credits. En av de som startat insamlingen sa till podden The Anfield wrap nyligen: ”Attacken på vår stad av regeringens politik med övergången till universal credit känns som The Blitz. Vad kan vi göra? Jo, öppna staden och komma samman”. Det finns en kollektiv infrastruktur som med dessa fotbollsfans går genom historien – inte oskadad men som en möjlighet.

Ett socialt begär

Så mycket i en stad är rörelser som inte lämnar många synliga spår men ändå förändrar den. Vandringarna mot arbetsplatserna, handslagen, omfamningarna, förväntningarna inför matcherna som skulle spelas, drömmarna som skulle uppfyllas, livsbanor i staden som löses upp och försvinner. Allt det som formar den gemensamma staden, de möjligheter, allas möjligheter, det hopp, allas hopp, det som håller ihop staden.

Vad som förstörs, vad som blir kvar och vad som nyskapas är inte förutbestämt. Det finns städer som är långt mer oskadade av historien än Sunderland, Istanbul och Liverpool som skulle kunna hämta näring ur det som formuleras där. Vad kan vi samlas kring? Hur håller vi ihop, varför går vi sönder?

Fotbollen har inte ett svar, men den kan vara ett tecken, en fyr, ett ljus, ett spår av ett samhälle, kanske en solidaritet, man tycker sig sakna. Det hörs ett rop efter hopp och förändring i nederlagets Sunderland. Ett socialt begär. Det kanske kommer från fotbollen den här gången, men egentligen talar det nog från botten av hela staden, kanske från botten av alla städer.

 

LÄS MER – Dan Hallemar: När jag springer blir jag ett djur

 

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”.

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Gäst är den nya akademiledamoten Eric M Runesson, som avslöjar detaljer i förändringsarbetet. Programmet finns också som podcast.