Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fortfarande fullt ös över de döda

Kungsholmens kyrka i Stockholm.
Foto: Lennart Isaksson / TT NYHETSBYR¿N
Annina Rabe.
Foto: PRIVAT

Skogskyrkogården vädjar till allmänheten att åka pulka någon annanstans.

Annina Rabe konstaterar att detta inte påverkat barngrupperna på Kungsholmen.


Kommentera artikeln! När du läst texten får du gärna dela med dig av dina tankar i kommentarsfältet längst ner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PULKADEBATT. De senaste veckornas pulkadebatt har inte avskräckt någon, konstaterar jag när jag dagligen passerar Kungsholms kyrka på väg till mitt kontor. Redan på morgonen är det fullt ös på kyrkogården. Säkert 30 barn – minst två förskolegrupper i orange västar – som under glada skrik susar över stoftet av de döda. Ivrigt påhejade av sina vuxna ledsagare.

Foto: Carl-Olof Zimmerman/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jag står och tittar på dem en stund och funderar lite över varför jag blir så ända in i märgen provocerad. Glada barn som åker pulka är ju egentligen jättegulliga. Varför ska jag vara en tråkig surtant och missunna dem detta roliga? Hur livsförnekande är det inte att tycka att det är olämpligt att använda de dödas vilorum som lekplats? ”Livet och döden hör ju ihop!” som det gärna sägs i den här debatten. Ofta följt av en utläggning om någon gammal farfar som absolut inte hade haft något emot att det åktes pulka på hans grav. 

Det är häpnadsväckande själviskt att säga att ”min farfar hade inte brytt sig” utan en tanke på alla de sörjande.

Men vad de döda eventuellt hade ”tyckt” är ju i detta fall rätt ointressant. Även de som verkligen tror på ett liv efter detta är nog rätt överens om att det som ligger där nere i jorden bara är stoft. För min egen del kan de gärna få dansa hambo på min grav, jag kommer med största sannolikhet inte att märka det ändå. Men de efterlevande som eventuellt kommer att besöka den har däremot rätt att slippa enerverande hambodans. Det är häpnadsväckande själviskt att säga att ”min farfar hade inte brytt sig” utan en tanke på alla de sörjande som samsas om detta offentliga rum. Som har rätt att slippa pulkor eller prestationsinriktade samtidsjoggare på sina älskades viloplatser.

Trots att det nu är 28 år sen min mamma dog så gråter jag nästan alltid en stund när jag besöker hennes grav.

Båda mina föräldrar är döda och deras gravar är för mig mycket laddade platser. Så tycker jag också att det ska få vara. Den dag jag känner mig likgiltig inför att komma dit kommer jag att bli verkligt orolig. Trots att det nu är 28 år sen min mamma dog så gråter jag nästan alltid en stund när jag besöker hennes grav. Jag är inte särskilt kristen, men för mig är min mammas grav en helig plats. Det finns, tror jag, ett behov av sådana platser i de flestas liv. Jag fascineras ofta av hur de uppstår spontant i stadsrummet när något hemskt har hänt; blombergen efter mordet på Anna Lindh eller terrorattacken på Drottninggatan. 

För några år sedan tog en väldigt ung flicka sitt liv på min tunnelbanestation. I flera veckor satt hennes kompisar utanför stationen, i tyst förtvivlan med blommor och tända ljus. Offentliga rum för tystnad och eftertanke håller på att bli en bristvara. Och vad värre är; man ser inte hur stort behoven av dem är. Det finns onekligen paralleller att dra till en annan hetsig debatt om ett känslomässigt laddat rum; den om stöket på folkbiblioteken. 

...inte ens på en kyrkogård ska man få tänka på döden i lugn och ro.

Med det sagt. Barn ska absolut vara på kyrkogårdar! Barn ska inte undanhållas döden. Det är inte det som den här debatten handlar om, utan om hänsyn och respekt. För döden och för andra människors heliga rum. Det åligger oss som är vuxna att berätta för våra barn att en kyrkogård inte är, och heller aldrig ska vara, någon vanlig plats. 

”Tänk på döden” står det på en berömd ingång till en kyrkogård i Göteborg. Någon klåfingrig typ satte för ett tag sen dit en kompletterande skylt där det stod ”Tänk på livet”. 

Det är på något sätt typiskt för vår uppfordrande, prestationsfokuserade tid: inte ens på en kyrkogård ska man få tänka på döden i lugn och ro. Och det slår mig att det som provocerar mig mest med de där välmående, självtillräckliga mitt-i-livet-föräldrarna på Skogskyrkogården som säger att ”Livet och döden hör ihop” är nog att de aldrig tycks ha behövt tänka på döden på riktigt. 

Jag avundas dem deras oförblommerade odödlighet. 


Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78816&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.

KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.