Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Förstärk inte illusionen av nynazisternas makt

Margit Silberstein. Foto: NILS PETTER NILSSON
Johan Hakelius, kolumnist i Expressen. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Nordiska motståndsrörelsen på Almedalsveckan. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

I sin uppmärksammade krönika låter Margit Silberstein Nordiska motståndsrörelsen låna kraften i det nazityska dödsmaskineriet.

Gustaf Johansson tycker att man hellre borde syna nynazisternas propagandatrick.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När Nordiska motståndsrörelsen gavs tillåtelse att medverka under Almedalsveckan tidigare i somras såg många spöken stiga ur det förflutna. Senast i raden är Margit Silberstein, som i en hjärtskärande text i Dagens Nyheter med hänvisning till sin egen familjehistoria kritiserar Johan Hakelius för att inte ha tagit NMR:s närvaro i Visby på tillräckligt stort allvar i en kolumn i Expressen. Stilgreppet har också aktiverats i diskussionerna kring Nya Tiders medverkan på höstens bokmässa, liksom när NMR marscherade genom Falun i våras. Det finns all anledning att respektera den oro som dessa våldsverkare väcker, inte minst bland dem som själva överlevde Förintelsen eller har anhöriga som gjorde det. Men samtidigt: något är det som skaver med denna spökmetaforik.

 

LÄS MER: Mikael Wiehe hånar förtryckets dödsoffer 

 

Paradoxen i Almedalen

I observationen finns en paradox inbyggd. Den syn som borde ha väckt löje – Se så få de är! Se så löjliga de gör sig! – gjorde det inte. Bakom det tiotal svartklädda, vars ynkliga talkörer där framför partytältet i Visby knappt hördes över den passerande mångfaldsparadens starka väv av röster, tycktes i stället hela det nazityska dödsmaskineriet stå. Man hör så inte bara stöveltrampet eka utan därtill kommandorop och kulsprutesmatter och mullret från stridsvagnsmotorer som varvar upp, och ser till sist för sin inre syn hur den svarta färgen åter stelnar över Europakartan. 

Kanske är den här förmågan att projicera föreställningen om den egna maktens räckvidd och styrka, även då den i praktiken saknas, totalitarismens mest skrämmande förvandlingsnummer. Så opererade förtrycket i Nazityskland och i Sovjetunionen, i DDR och i Ceausescus Rumänien. Det faktiska antalet hemliga poliser, spioner och avlyssningsapparater har alltid varit mindre betydelsefullt än att kunna ge sken av att makten verkligen ser allt och att minsta tanke på motstånd därför är hopplös.

 

LÄS MER - Per Wirtén om nazisterna i Visby: Bojkotta Almedalen! 

 

Ewert Karlsson synar bluffen

Tecknaren Ewert Karlsson, signaturen EWK, har visat hur bluffen kan avslöjas. I teckningen ”Nynazism”, bland annat publicerad i samlingen "Bilder" från 1970, lät han läsaren se en ynklig, marscherande figur med högerarmen höjd, klädd i på tok för stora stövlar och en skärmmössa som täcker hela huvudet. Ett barn som iklätt sig de vuxnas kläder, tänker man, som för allt vad det är värt försöker ge sken av att vara något det inte är. Effekten blir densamma som när man ser en tolvåring med en cigarett hängande i mungipan: en liten kropp som intensivt försöker lägga sig till med en större kropps former och uttryck i hopp om att själv framstå som stor.

Ur EWK:s teckning kan vi alltså dra en viktig lärdom. Nynazismens hela slagkraft beror på till vilken grad den lyckas bygga upp denna suggestion. Utan förmågan att hypnotisera oss med de förflutenhetens skräckfigurer de så förtvivlat gärna vill räkna sig till faller allt. När man talar om nazismen nu måste man därför skilja den från nazismen i det förflutna. Förstås inte på så vis att man glömmer vad för slags mördarideologi det rör sig om, men däremot så att propagandatricket misslyckas. Att inte göra det är att beredvilligt göra sig till del av totalitarismens urgamla manipulation med verkligheten. 

De vill säga oss att de hör allt, ser allt, kan kontrollera allt. De vill få oss att tro att de utan minsta ansträngning förmår lägga handen kring allas våra strupar och klämma åt tills ingen luft mer kan strömma. Vi måste svara dem att de är få och vi är många, att de är små, löjeväckande figurer som inget kan uträtta. 

Klä av dem de för stora uniformerna och kvar blir bara lilleputten inunder.

 

LÄS MER - Karin Olsson: Nya Tider gjorde oss till sekterister

 

Gustaf Johansson

kulturen@expressen.se 


Gustaf Johansson är skribent och doktorand i historia vid Uppsala universitet.