Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Först då vill vi lyssna på metoo-männen

Anna Axfors.
Foto: Stella Pictures

Anna Axfors fortsätter debatten om metoo-männens röst i offentligheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | METOO. Metoo var en revolution, och som i många revolutioner blev det blodigt. Och de anklagade männen fortsätter att blöda, på 20 000 tecken i en av världens mest kreddiga tidningar (som Jian Ghomeshi) eller i egna podcastar (som Fredrik Virtanen).

Flera har förklarat att det är nu vi ska ta vårt förnuft till fånga, nu vi ska utvärdera vad medierna och resten av samhället gjorde bra och dåligt förra hösten (som om det handlade om ett duktigt projektarbete i skolan).

Vissa landar i att ingen som inte är dömd förtjänar att bli utfryst. Som Karin Olsson som på den här sidan beskriver det som ett straff att metoo-männen inte blir lyssnade på och att det var synd att Virtanen inte fick jobba kvar på Aftonbladet (om än inte som feministisk krönikör). Andra anser, likt Zara Kjellner i sitt svar till Olsson, att de anklagade männens egna berättelser inte är eftersträvansvärda.

Eftersträvansvärda eller inte, i rent skvallersyfte blir jag såklart nyfiken på vad de har att säga, och klickar på både Ghomeshis artikel och Virtanens podd. Jag hoppas få höra något banbrytande, något som inte sagts förut.

Men problemet är – alla försvarstal låter som Mikael Persbrandts självbiografi “Så som jag minns det”, där han berättar om otrohet på otrohet, hur han gör en kvinna med barn medan han är förlovad med en annan, för att sedan vilja ha tillbaka den första tjejen när hon blir ihop med Skavlan.

Persbrandt har inget med metoo att göra och det är poängen. Han är en rumlare, en som verkligen beter sig tölpaktigt. Metoo-männen är anklagade för mycket värre saker. Men det verkar de själva inte förstå, eller vill inte att vi ska förstå. Deras berättelser är historier om att "ramla dåliga gatan fram" som Håkan Hellström sjunger.

Mikael Persbrandt. Foto: MAGNUS HALLGREN/DN/TT / DN

Låt av Bob Dylan

Varför ska metoo-männen få medialt space när de ändå inte vill fundera över varför just de är anklagade? Något genomgående i till exempel "Uppdrag Granskning"-avsnittet om Virtanen eller Ghomeshis artikel i The New York Review of Books är att de ber om ursäkt för sitt moraliskt tveksamma beteende mot kvinnor de dejtat, som om det hade något med saken att göra. 

Hur många snubbar beter sig inte dåligt mot kvinnor? Vill vi höra den gamla visan kan vi bara sätta på en låt av Bob Dylan. Det är anklagelserna om kriminella handlingar som vi är intresserade av.

Ursäkterna kan framstå som nakna, men beteendet som de här männen talar om kostar dem (tyvärr) inget att erkänna, utan bekräftar bara deras status som “kvinnokarlar”.

Om någon metoo-man skulle kliva fram och säga: "ja, jag har tafsat. Ja, jag har våldtagit. Och jag har nu under ett års tid funderat på varför och kommit fram till…" Då snackar vi. Då skulle vi kunna ta metoo ett steg vidare. Och vi feminister skulle kanske vara beredda att lyssna. 

 

Av Anna Axfors
Anna Axfors är poet. Hennes senaste diktsamling är "Jag hatar naturen".

 

FOTNOT. De nämnda männen som anklagas för brott nekar till dessa.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!