IDÉDEBATT | TRANSKVINNOR. Ursäkta en gammal ärrad cisfeminist, men vad pågår?
Med uppspärrade ögon läser jag en debatt som tycks fokusera på transkvinnors rätt att slippa läsa Kajsa Ekis Ekman. Varför? Jo, hon har skrivit högintressant om den oroande tendensen över västvärlden att på statlig nivå minska närvaron av beteckningen ”kvinna”. Som att ”gravid kvinna” bör heta ”gravid människa”, för att inte exkludera transpersoner.
Ekman diskuterar också varför könskorrigering utgår från de traditionella könsroller som feminister bekämpar, och frågar sig om det är rimligt att omyndiga som inte tycks stämma helt med sitt biologiska kön ska opereras, ifall barnet och en vårdnadshavare så önskar, vilket hos oss i Sverige Feministiskt Initiativ föreslår (AB 17/1).
Kort sagt ställer Kajsa Ekis Ekman för dagens feminism viktiga ödesfrågor.
För detta tilltag ställs hon med omedelbar verkan i den transfobiska skamvrån. Ekman sprider ”skrämselpropaganda” (Maria Ramnehill, GP), är ”provocerande osolidarisk” (Ella Noaksson och Hedvig Rapp, AB), förespråkar ”utrensning” (Karin Råghall, Feministiskt perspektiv).
LÄS MER – Joel Halldorf: Två kön måste vara utgångspunkten
Oförskämt, Athena Farrokhzad
Som lök på laxen anklagas hon för att vara en dålig vänsterfeminist som avviker från partilinjen. När Ekman läxas upp i en oförskämt mästrande artikel av Athena Farrokhzad är det som om 1970-talets skäggiga marxistpojkar knackar på: hallå, någon hemma? Finns här en feminist som ska tvingas göra självkritik för att hon tror att flickor och kvinnor har gemensamma intressen som underordnat kön i ett patriarkat? Fattar Ekman inte att kvinnor bara duger om de kan användas i klasskampen: de är nämligen, enligt Farrokhzad: ”ingen automatiskt progressiv grupp, det beror på huruvida de solidariserar sig med andra förtryckta.”
Andra förtryckta? Skolkade Athena Farrokhzad från lektionerna i mängdlära? Hälften som finns är kvinns, bruden, det är inte nån random ”grupp”. Googla den som slav födda Sojourner Truths berömda tal 1857: ”Ain’t I a woman?”, please.
Sen blir jag ändå full i nostalgiskt fniss, för liksom marxistpojkarna i min ungdom hade "Kapitalet" i näven, har Farrokhzad gamle August Bebel. Otroligt! När sen Tiina Rosenberg avfärdar Ekmans feminism, ja all feminism som ”en diffus känsla för kromosomdefinierad gemenskap”, påminns jag om anledningen till att jag lämnade Fi redan på grundarstadiet. Det var när jag blev mobbad för att i likhet med historiens alla feminister tro på systerskap som politisk strategi. Har inget hänt sen 2004? Jo, #metoo, som faktiskt hämtar hem exakt den strategin!
LÄS MER – Tiina Rosenberg: Förtryckande feminism
#metoo och Elin Wägner
Jag grubblar: Kan det vara så illa att identitetspolitiken blivit en dogm som skymmer verkligheten? Så pass att #metoo-upproret har gått queer- och transligan förbi? 62 000 flickor och kvinnor vittnar om hur de utsätts för sexuellt våld av olika slag bara för att de är kvinnor, har kvinnors kroppar. Jag betvivlar att en manlig debattör hade kommit undan med att kalla detta slags massuppror för ”kromosomdefinierad gemenskap”.
Tvärtom har #metoo slagit en bro till rösträttskampen, som samlade kvinnor av olika klasser, olika sexualiteter, olika generationer. Som Elin Wägner skriver i feministklassikern ”Pennskaftet” (1910), så handlar det om solidaritet: ”Kraften att hålla ut, den kommer, när man börjar känna sig solidarisk med sitt kön, så att dess smärta blir ens egen smärta, dess förnedring ens egen förnedring.”
Den kraften är ostoppbar, än mer i dag, när vi uppnått jämställdhet på papperet, och äntligen, som kollektiv, kan kräva att den efterlevs överallt.
Avslutningsvis: observera att utan feminismens pionjärer skulle vi inte ha varit här och kunnat debattera om vi bör eller ej bör avskaffa beteckningen kvinna. Inte heller hade vi varit här om inte någon gravid kvinna (och numera även någon enstaka transman med livmodern kvar) fött oss. Som Kajsa Ekis Ekman skriver: ”I grunden är kön en reproduktiv kategori, som existerar som objektiv realitet oavsett vad vi tycker.”
Att konstaterandet av en dylik självklarhet väcker sådant rabalder år 2018 är en skandal.
Ebba Witt-Brattström är författare, professor och medarbetare på Expressens kultursida.