KOMMENTAR. I dagarna kom regeringen med ett efterlängtat stödpaket till kulturen som fick många att pusta ut. Låt mig döda den glada stämningen genom ett exempel.
Förra hösten blev jag arbetslös och ansökte i vanlig ordning om a-kassa. För att ha något vettigt att göra skrev jag en pjäs. Åtta teatrar bokade mig för spelningar. Snabbt och effektivt var jag ur arbetslösheten. Det skulle jag inte ha gjort. Handläggaren på a-kassan förklarade att jag nu riskerade avstängning om jag inte avstyrde projektet. Att skriva en pjäs var inte att ”stå till arbetsmarknadens förfogande” enligt nuvarande regler, och att fakturera under en a-kassaperiod är inte tillåtet. Istället borde jag ha gått på arbetsintervjuer och rekryteringsträffar, dvs sådant som inte ens existerar i min bransch. Jag undrade om hon var medveten om att de lojala handläggarna på AF-kultur viskade att det gick bra att definiera ”fika med sin bästis” som en arbetsintervju, eftersom hon ju strängt taget var regissör.
Jag har inget skyddsnät.
Ja, jo, ja. Men regler är regler och vad ska man göra?
Jag valde att inte spela med i charaden. Att som skådespelare avstå från möjligheten till jobb finns inte på kartan. Jag följde i stället det överraskande rådet att gå ur a-kassan efter 16 år. (”Du kan ju söka socialbidrag om du inte går runt”).
Sedan inträffar det otänkbara. En pandemi ställer in hela vårens turné. Varenda. Jävla. Föreställning. Min beräknade inkomst för de kommande månaderna faller från något jag hade kunnat leva på till noll. Och jag har inget skyddsnät
Dagens a-kassesystem är skevt för flera yrkesgrupper än min. Regeringens nya stödåtgärd, att kunna lägga firman vilande mer än en gång innebär att det grundläggande problemet kvarstår: man tvingas tacka nej till jobb. Det enda vettiga vore att hitta en lösning som passar dagens arbetsmarknad. Att tvingas välja arbetslöshet för att få behålla sitt enda skyddsnät är helt orimligt.
Av Johanna Lazcano
Johanna Lazcano är skådespelare och skribent på Expressen Kultur.