Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

För män kan våldtäkt kännas som ”bara sex”

Foto: Niklas Björling
Foto: Shutterstock / Shutterstock

Ofta efterlyses männen i debatten om våld mot kvinnor, nu senast efter att fem kvinnor under kort tid mördats av förövare i deras närhet. 

Lucas Gottzén påminner om att vi på senare tid faktiskt fått syn på mäns gråzoner och övergrepp, även om vi kanske inte gillar det vi sett.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Samtidigt som nyheterna för en kort stund svämmar över om mäns våld mot kvinnor läser jag den franska författaren Annie Ernaux. Hon har sedan 1970-talet mejslat ut en egen form av memoarer, där hon skrivit om sitt liv, sin barndom, sina föräldrar och inte minst arbetarklassens sociala skam. 

I ”En flickas memoarer”, som publicerats på svenska denna vår, bearbetar hon sin traumatiska sexdebut sommaren 1958. Hon går, som vanligt, noggrant tillväga när hon dissekerar sina minnen. Ofta är hon osäker på vad hon egentligen minns, men lyckas samtidigt nå fram till de motstridiga känslorna som fanns i stunden. Berusningen av att som tonåring för första gången befinna sig utom föräldrarnas räckhåll, att länga efter sex, att känna sig bekräftad av en något äldre kille – men också att sexet var långt mer smärtsamt än hon föreställt sig eftersom han tvingade sig in i henne med våld. 

Läsningen är gripande, men gör mig också frustrerad. Jag vill så gärna att hon åtminstone i dag, flera decennier senare, ska sätta ned foten i det som blir så uppenbart i redogörelsen. Det var banne mig en våldtäkt. Vad har hon egentligen att förlora? Men Ernaux vägrar att ta ordet i sin mun. 

Det finns sexuellt våld som gör sig påmint först i efterhand.

Vi har förstås rätt till att definiera våra erfarenheter på de sätt vi behagar. Men jag tror det är möjligt att ha sex som inte känns som en våldtäkt, trots att det är det och vi kanske till och med vet att det är det. Det är också fullt möjligt att ha sex som känns som ett övergrepp, även om så inte är fallet. Många sexuella möten lämnar oss med frågor där vi inte vet vare sig vad vi ska känna eller tänka.

Det finns sexuellt våld som gör sig påmint först i efterhand. Och ibland tycks det som om övergreppet lever sitt eget liv i kroppen och blommar ut utan att vi fullt förstår vad det handlar om. I ”En flickas memoarer” slutar den unga Annie att menstruera, som om hennes kropp förstod erfarenheterna bäst. 

När Katarina Wennstam i Dagens Nyheter (21 april) får frågan om vad hon saknar i debatten om våld mot kvinnor svarar hon: ”männen, männen, männen”. Männen, menar hon, är fortsatt frånvarande i diskussioner om ett samhällsproblem som borde beröra alla. Men Wennstam saknar också ”de som slår”. Det är oklart för mig vad hon menar med det. Jag tror knappast att hon vill ge förövare fri tillgång till medierna, utan antar att hon snarare efterfrågar djupare skildringar av männens perspektiv, utan bortförklaringar och förminskande. 

De senaste åren har vi, skulle jag vilja påstå, ändå fått se männens syn på sexuella gråzoner och övergrepp mer än någonsin. I samband med metoo så ploppade förövare upp som svampar ur jorden. Det visade sig att de inte var så groteska som vi föreställt oss, utan ganska så vanliga män. Nu är väl knappast de medialt uppmärksammade män som anklagats eller dömts för sexuellt våld de senaste åren särskilt vanliga eftersom de tillhör en kulturell eller samhällelig elit, men det kunde ha varit du och jag.

Eftersom sexet inte kändes som övergrepp för dem, så kan det helt enkelt inte ha varit det.

Män som anklagas för sexuella övergrepp har förstås all anledning att inte erkänna brott offentligt, men det är slående att deras minnen är så diametralt olika kvinnornas. Som om de aldrig någonsin skulle kunna minnas fel. De gånger de inte kommer ihåg menar de sig ändå ha så god självkännedom att de är övertygade om att de aldrig skulle kunna förgripa sig på en kvinna. Eftersom sexet inte kändes som övergrepp för dem, så kan det helt enkelt inte ha varit det.

I den något förbisedda romanen ”Emil” från 2019 närmar sig Johan Heltne frågan om minne och sexuellt våld från förövarens perspektiv. Boken berättar om Uppsalastudenten Fredrik som blir dömd för, men senare friad från våldtäkt mot en annan student. Han minns inte övergreppet, eller hans minnen skiljer sig avsevärt från hennes. Det är inte bara Fredrik som är osäker på vad som hänt, även för läsaren förefaller stundtals ord stå mot ord – trots att teknisk bevisning finns. Med tiden erkänner Fredrik offrets berättelse, men han minns fortfarande ingenting. Han tror att det handlar om bortträngning, och verkar ärlig i att han endast kan förnimma att ”vi hade sex som vi brukade ha sex, kaosigt, gränslöst, båda jävligt fulla”.

Det kan förefalla enkelt att komma ihåg ett så avskyvärt brott som våldtäkt. Men precis som att det finns övergrepp som inte känns som övergrepp i stunden så kan våldtäkten för mannen kännas som ”bara” sex, ibland kanske till och med som bra, kaosigt sex. 

Först långt senare – när samhällsklimatet förändrats, offret till slut vågar anmäla eller mannen inte lyckas hålla locket på längre – infinner sig kanske en gastkramande insikt om att ja, det var nog kanske ett övergrepp trots allt. 

Även om det inte kändes så för mig.



Av Lucas Gottzén

Lucas Gottzén är professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet och har ägnat sig mycket åt vålds- och mansforskning.




Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=83138&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.