DEBATT | ALARMISM. Sverige just nu är ett land i förvirringens tecken. Försöken till regeringsbildning misslyckas, för ingen verkar ha en vision om hur det skall gå till. Paniken breder ut sig bland många människor. Orsakerna är många och även om det finns verkliga skäl till oro för mycket i vårt samhälle är lösningar tillkomna i panik ofta de sämsta man kan tänka sig.
När vi letar efter ett mål för att finna en lösning gäller det att vi finner ett mål som leder rätt. men desperation gör att man i stället griper efter stolliga lösningar.
Sedan boktryckarkonstens barndom har skrifter som utlovar jordens snara undergång utkommit och Norman Cohn visar i sin bok "The pursuit of the millennium" (1957) att de skrifterna var ännu mer spridda bland vanligt folk än Katekesen, Bibeln och Psalmboken i äldre tider. Att skrämma folk var helt enkelt en god affärsidé.
Den äldsta skriften på svenska i den stilen är ett fragment i Kungliga biblioteket som utlovar jordens undergång till 1620. Jag har en skrift med ungefär samma text tryckt 1897 som utlovar undergången till år 1900 och en annan tryckt 1916 som utlovar undergången till 1919. Man kan tydligt se att det årtalet är insatt i efterhand. Uppenbarligen har man använt en färdig trycksats, men flyttat fram årtalet. KB har ett annat tryck från 1924 som utlovar undergången till 1926.
Det är bra att påminnas om detta, för många menar att nu, just nu, är det allvar. Då gäller det att ta verkliga skäl till oro på allvar, men ändå hålla huvudet kallt.
LÄS MER – Dan Korn: Bert Karlsson och jakten på syndabockar
Oro för regeringsbildningen
Ingen säljer längre skillingtryck om den förestående undergången, men folk har kommit på bättre metoder att tjäna pengar på oron. Googla på ”rädda världen” så får du se. Olika företag erbjuder paketlösningar. ”Skulle du vilja öka försäljningen och kundlojaliteten, samtidigt som du hjälper till att rädda världen från klimathotet? Då behöver du följa vår enkla strategi” skriver ett företag.
Bak nätplattformen ”We don’t have time” står ett företag som nyligen gjorde en emission på 19 miljoner kronor. Tro mig, man kan ta klimatet på allvar utan att tro att man räddar världen genom att låta någon tjäna pengar på rädslan.
Riksdagens talman sa innan jul att om en fjärde omröstning om regeringsbildning misslyckas ”står vi vid avgrunden”. Ett nätverk på högerkanten samlas till möten där man planerar beväpning och upprättande av frizoner i ett antal kommuner runt Tiveden.
Och på Mynttorget i Stockholm samlades en mycket brokig skara, där Katerina Janouch, uttalade antisemiter och NMR ingick, för att demonstrera mot FN:s förslag till nytt avtal om flyktingmottagning.
Jag är också orolig för svårigheterna med regeringsbildning. Men jag tror inte att konsekvensen innebär att vi står vid avgrunden, utan snarare att det leder till ett extraval. Jag delar högernätverkets oro över gängkriminalitet, våldtäkter och andra företeelser som sannerligen inte bådar gott. Men jag tror inte att beväpning och frizoner är rätt lösning. Jag tycker att FN:s förslag är dåligt. Men jag skulle inte slå mina påsar ihop med nazister för den sakens skull.
Tron på extrema lösningar
Så varför förmår folk inte att hålla huvudet kallt? Det höga tonläget, där en del skriker ”var inte rädda” medan andra skriker ”samhällskollapsen är nära” leder till en farlig splittring, där båda sidorna inte förmår se verkligheten. Det finns anledning till oro. Det finns mycket som inte är bra. Men det är knappast avgrunden som öppnar sig.
På denna sida frågade Jens Liljestrand för en tid sedan ”Hur är det att vara Katerina Janouch?”. Jag skulle vilja fortsätta där han slutade och funderar på hur det är. Och jag tror att det handlar om att man ser en värld i brand. När huset brinner är man inte så nogräknad att man bryr sig om ifall brandsoldaten är nazist. Tror man på ett nära förestående harmageddon, den totala kollapsen, ragnarök och apokalyps kan man tänka sig extrema lösningar.
Den som klamrar sig fast vid en klippa i ett vattenfall och ser någon som kan rädda en, börjar inte fråga efter det lämpliga i om just den personen skall vara räddare.
Tänk på orden i Internationalen:
Upp till kamp emot kvalen.
Sista striden det är,
ty Internationalen
till alla lycka bär.
En strid mot kvalen som leder till allas lycka måste man givetvis utkämpa, inte minst om det är den sista striden. Det är bara denna sista strid och sedan öppnar sig lyckoriket. Inför en sådan strid ger man givetvis sitt yttersta.
LÄS MER – Jens Liljestrand: Hur är det att vara Katerina Janouch?
Panikartad stämning
Tron på den sista striden är som gjord för extremism. Folk är aldrig så brutala och grymma som när de tror att de utkämpar den sista striden för en god sak. Tror man alltså att vi står vid avgrunden, att ett undertecknande av FN:s förslag kommer att leda till att helvetet bryter ut, kan man samarbeta också med nazister.
För Janouchs del var det NMR som drog sig ur, eftersom de inte ville samarbeta med en ”sexualliberal judinna”. För talmannens regeringsbildning var det inte avgrunden som öppnade sig, utan julfirandet var viktigare än regeringsbildningen. I båda fallen innebar alltså slutet på den förvirrade situationen att man fick ett mål. För NMR är antisemitismen viktigare än FN och för talmannen var glöggen, skinkan och pepparkakorna viktigare än regeringsbildningen.
Jag skämtar inte nu. Orsaken till den panikartade stämningen, till de extrema lösningarna och det höga röstläget beror på att vi är så förvirrade eftersom vi inte har ett mål. Både hat och festivaler – det vill säga NMR:s hat och talmannens julfirande i dessa fall – är gamla klassiker som fungerat i årtusenden för att samla människor och minska inre stridigheter.
Herbert Tingsten använde på sin tid en liknelse för att argumentera mot dem som ville införa femårsplaner, eller ”planhushållning” i Sverige. Det luktade kommunism, menade Tingsten. Nej då, vi vill inte alls gå så långt, fick han till svar. Och han sade att om man säger att man vill resa till Rom men tänker stiga av i Södertälje, då bör man inte köpa biljett till Rom, utan säga att man vill till Södertälje.
För att fortsätta den liknelsen springer vi numera runt på Stockholms centralstation utan att ens veta vilket tåg vi skall ta och vart vi skall lösa biljett. Det är en farlig situation, för i det läget kommer charlataner dyka upp som utlovar att de säljer biljetter till Paradiset, när de i själva verket ger dig svindyra bussbiljetter för en enkel tur till Avfallsverket. Då gäller det att hålla huvudet kallt och välja ett bättre resmål till rimligare pris.
Av Dan Korn
Dan Korn är rabbin, folklivsforskare och författare.