Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

För kärlekens skull måste vi låtsas att döden inte finns

Författaren Michel Houellebecq.Foto: THIBAULT CAMUS / AP
Sjukhustält från Röda korset utanför sjukhus i Salzburg.Foto: MMV / STELLA PICTURES/DDP IMAGES MMV

Rädslan för döden gör oss mer handelskraftiga än någonting annat. 

Helena Granström ser mänsklighetens kärna träda fram i coronakrisen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. I skärningspunkten mellan det som för tillfället upptar mig – till hälften coronakris, till hälften romantik – finner jag en passage av Michel Houellebecq. Protagonisten i senaste romanen ”Serotonin” lever i en känslomässigt avstängd relation med sin flickvän, en som han så småningom inser också inbegriper systematisk otrohet från hennes sida, men det som får förhållandet att spricka är något mer grundläggande än så. 

Berättaren blir till sin förskräckelse varse att hans partner har gjort planer för tiden efter hans död: ”Min reaktion var kanske irrationell, hon var tjugo år yngre än jag och allt pekade på att hon skulle överleva mig och det med marginal, men just det där är en sak som den ovillkorliga kärleken försöker glömma eller faktiskt direkt förneka, den ovillkorliga kärleken bygger på den omöjligheten, den förnekelsen, […] i den ovillkorliga kärleken kan den älskade varelsen inte dö, han är per definition odödlig, Yuzus realism var ett uttryck för brist på kärlek […] och så snart jag begrep det var det slut för min del, vårt förhållande var över, nu måste det faktiskt upphöra så snart som möjligt.”

Dödsförnekelsen som en förutsättning för verklig kärlek alltså, och det är alldeles säkert riktigt, men jag är beredd att gå längre: Jag skulle säga att den är ett rekvisit för existensen som sådan. Att leva vore väl strängt taget inte möjligt om man inte åtminstone ögonblicksvis lyckades med att om inte förneka så i alla fall glömma att inte heller detta att finnas till är för evigt. 

Det krävs en hel del för att tränga igenom den mur av dödsförsvar som vi i vardagslag kallar kultur och psykisk stabilitet.

Visst finns det samhällen där människor i långt högre grad än i vårt vistas nära döden: slaktar djur, ser barn dö och håller sina föräldrars händer medan de hostar den sista resten av liv ur sitt bröst. Men förmår ens den som lever så med nödvändighet att omfatta sin egen flyktighet, själva sin subjektivitets definitiva slut?

Samtida tänkare som Roy Scranton och Martin Hägglund har framhållit insikten om såväl den mänskliga civilisationens som det egna livets ändlighet som det som skänker tillvaron verklig mening; att lära sig dö som kanske det enda sättet att lära sig leva. Men lika gärna kan vi vända oss till Freud-lärjungen Otto Rank, som argumenterade för att diktare och konstnärer tillhör de få människor som slutit fred med sin egen dödlighet, genom att överföra sin längtan efter evigt liv till ett symboliskt plan där den de facto kunde tillfredsställas. 

För Rank var konstnärens vilja att skapa för evigheten ett tecken på att han förlikat sig med ångesten inför sin kroppsliga förgänglighet – en ångest som för övrigt också har förts fram som en förklaring till religionernas uppkomst. Att kännas vid döden är, med andra ord, ett privilegium för den som tror sig ha funnit ett sätt att kringgå den – å andra sidan anar jag att inte heller upphovsmannen till de mest odödliga versepos undgår ett visst obehag inför sin egen fysiska död. 

Ändå står det klart att det krävs en hel del för att tränga igenom den mur av dödsförsvar som vi i vardagslag kallar kultur och psykisk stabilitet. Att coronakrisen på några veckor åstadkommit det som klimataktivister misslyckats med i decennier måste väl ses som ett tydligt bevis för att klimatrörelsen inte alls som det brukas sägas har ägnat sig för mycket åt skräckpropaganda – utan tvärtom att propagandan inte har varit skrämmande nog. 

Dig ska jag, säger jag till honom utan att tveka, älska i evighet.

För att vi ska sluta flyga räcker det uppenbarligen inte att våra barns liv i framtiden kan vara hotade, och definitivt inte att våra barnbarns är det: Det krävs att de på ett påtagligt och direkt gripbart sätt är i fara här och nu. 

Att vi lever i en kultur där den enskildes livsberättelse givits prioritet över kontinuiteten mellan generationer utgör på sin höjd en del av förklaringen, snarare handlar det om ett grundläggande mänskligt drag. Vår kallsinnighet inför nästan allt annat än den omedelbart förestående döden – liksom inför allt annat än den omedelbart förestående ekosystemkollapsen, den omedelbart förestående klimatkatastrofen – är kanske helt enkelt ett uttryck för den mentala mekanism som gör det möjligt för oss att leva även med den intellektuella vetskapen om att vi en gång ska dö. 

För så länge som vi kan hålla detta ”en gång” på rimligt avstånd rör oss tanken på vår egen död inte nämnvärt, inte heller tanken på våra barns frånfälle i en framtid från vilken vi själva sedan länge försvunnit – och än mindre då det faktum att solen en dag ska brinna ut, och jorden bli obeboelig för all form av liv. 

Alltså spritar jag – på denna döende planet under en döende stjärna i ett obevekligt utslocknande universum – omsorgsfullt mina händer, för att sedan ömsint smeka den jag håller kär: Dig ska jag, säger jag till honom utan att tveka, älska i evighet. 

 

Helena Granström är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är romanen ”Betydelsen av kärlek”.

 

 

När blir SD ett hot mot svensk teater?

Nytt avsnitt av Kulturkriget! Denna vecka möts Ulf Brunnberg, Suzanne Osten och Gertrud Larsson i en debatt om svensk teater.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sin upplevelse av att refuseras och censureras av Dramaten. ”De har sina fördomar och jag får delvis skylla mig själv – jag har ju varit så jävla otrevlig.” Programledare: Daniel Sjölin.

Se även förra avsnittet om konservatismen.