Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den som inte har något att tro på känner sällan stolthet

Kvinnlig demonstrant håller upp den rödvita flaggan under protesterna i Belarus.Foto: TASS / NATALIA FEDOSENKO/TASS/SIPA USA SIPA USA
Nils Håkanson.Foto: JAN-ÅKE ERIKSSON / ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Belarusiernas visar just nu prov på en moralisk resning som saknar motstycke.

Nils Håkanson ser den som ett botemedel mot handlingsförlamande cynism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. En gång var idealismen en bärande del av skönlitteraturen. Utifrån skilda bevekelsegrunder gestaltade svenska författare som Erik Gustaf Geijer, Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf hur en idé, en moralisk föreställning, en viss form av skönhet eller förnuft formade verkligheten och visade människan på hennes högre syftning. Sedan följde Guds död, Wittgenstein, Auschwitz, Hiroshima och Kalle Anka, och i dag är det ytterst ovanligt med en författare som ger uttryck för någon form av idealism.

I den högre litteraturen härskar den kallt skärskådande blicken hos en människa som inte tror på något och inte förmår uträtta något. Märks ett spår av idealism är det ofta gömt under lager av mångtydighet eller kokett esteticism. I den mån idealismen lever är det snarare i form av stelnade klichéer i de mest formstöpta genreromanerna: en typisk elak riking får representera ett negativt ideal, en typisk godhjärtad fattiglapp − ett positivt. 

Allt är tillbaka på Charles Dickens nivå, men till skillnad från Dickens läsare en gång är vi förhärdade och grips inte av en typisk berättelse om en typisk orättvisa. Ingenting i litteraturen kan höja oss. Ingenting manar oss att träda ut i verkligheten och förändra den.

Men om man inte har något att tro på känner man sällan stolthet.

Litteraturen speglar samhället, och i viss mån är ovanstående diagnos giltig för dagens svenska samhällsliv. Vår modell är en blandform av den starka statsstyrningen från socialdemokratins storhetstid och den extrema näringslivsliberalism som varit förhärskande sedan dess. 

Men inte ens de värsta frasmakarna på Moderaternas partihögkvarter verkar längre lita på slagorden om valfrihet och avregleringar. Även de verkar förstå att dessa idéer är helt otillräckliga för att möta många akuta utmaningar och för att tillfredsställa vårt behov av en existentiellt upplyftande ram för tillvaron. Att enbart tänka på sig själv framstår som farligt − och torftigt. Men ingenting nytt har uppstått i stället för de gamla slagorden. Vi lever som sagt med den kallt skärskådande blicken hos den som inte tror på något och inte förmår uträtta något. Den nya populismen erbjuder knappast en lösning − den är bara ett yngel av samma villrådighet.

Men om man inte har något att tro på känner man sällan stolthet. När förstod du exempelvis senast innebörden av ett uttryck som ”nationell enighet”? Oftast ter det sig som en floskel, men om du tänker efter minns du säkert ett par tillfällen då dess innebörd har uppenbarat sig, då du har förstått att du ingår i en större gemenskap och att den kan vara ett skäl till just stolthet.

Kanske var det när du såg alla stockholmare som sammanbitet promenerade hem från City den där dagen när en religiös fanatiker hade mejat ner oskyldiga människor med en lastbil på Drottninggatan. Eller i början av pandemin, när det (vid sidan av den mer genanta toalettpapperspaniken) märktes en beundransvärd förmåga att samarbeta och visa hjälpsamhet. 

En vanlig bild är denna: poliser med batonger går loss på en liggande, försvarslös kropp.

Eller så slår det dig när ser hur smidigt alla samarbetar i en knivig trafiksituation som har alla förutsättningar att urarta. Du ser en tjej som plockar upp ett skräppapper och slänger det i en soptunna utan att begära ersättning för det eller börja gorma om systemkris. Plötsligt är det som om det skymtar en högre verklighet: någonting annat och riktigare än detta eviga ”egenintresse”, denna villrådighet, detta oavbrutna gläfsande från den digitala offentligheten.

De senaste månaderna har vi i ett grannland kunnat bevittna en formidabel uppvisning i idealism och nationell enighet. Medan stora delar av Europa famlar i ett töcken av futtiga revirstrider och cyniska trianguleringar uppträder folket i Belarus på ett sätt som bara kan beskrivas som tappert, ädelt, beundransvärt. Den som har tillgång till oberoende belarusiska nyhetskällor (Radio Svaboda, Belsat, tut.by, Nexta) kan i realtid följa deras uppvisning i moralisk resning.

Polis för bort kvinna under demonstrationer i Minsk.Foto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN
Kvinnlig demonstrant iförd den belarusiska flaggan knäfaller framför kravallpolisen i Minsk.Foto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN

En vanlig bild är denna: poliser med batonger går loss på en liggande, försvarslös kropp. Eller: unga studenter (de ser ut som barn) släpas i väg av maskerade civilpoliser för att köras i väg till förnedring, tortyr, sexuella övergrepp. En filmsekvens visar en militärpolis som stannar upp, tittar på journalisten som står framför honom och sedan helt kallt skjuter henne i benet. 

Eller: mannen som släpas med under polisbussen och hjälplöst tumlar under hjulen som en rulle plast. Alla blåslagna kroppar, deformerade och uppsvällda, fulla av sår och fläckar i frånstötande nyanser. Kravallpoliser som gömmer sig i ambulanser för att ta sig in i folkmassorna. Filmen från en mörk gård där skuggor sätts i rörelse, ett plötsligt skri från ett vettskrämt barn − ”Mamma! Spring! Mamma!”

Detta är Europas stolthet: Belarus.

Omkring 13 000 gripanden har skett i Belarus de senaste månaderna. Trettontusen: ett, två – man får räkna länge innan man blir klar. Hur många som skadats och traumatiserats för livet vet vi inte, inte heller hur många som har mördats. Och ändå – dag efter dag – går detta modiga folk ut på gatorna, vecklar ut sina vit-röd-vita flaggor och förenas av den till synes självklara idén att de borde få slippa våldet och lögnerna. 

De lägger sina olikheter åt sidan och hjälps åt för en högre sak. En ettrig gumma skriker på en maskerad polis att han borde skämmas, och när han till slut lackar ur och släpar i väg henne omringas han genast av den brokig skara som råkar befinna sig i närheten. Kanske släpper han taget.

Detta är Europas stolthet: Belarus. Längre kan man inte komma från den cyniska, flabbande, självrättfärdiga, handlingsförlamade antiidealism som formar så stora delar av vårt offentliga samtal. Belarusierna ger ett föredöme för världen: träd ur era små sekter, det finns en högre uppgift – ta er an den!

Intressant nog har den belarusiska litteraturen länge haft ett starkare inslag av idealism än exempelvis den svenska. För en utlänning har det stundtals känts ointressant, nästan omoget. Som om idealismen är något som mänskligheten skulle ha vuxit ifrån. Som om vår egen ”naturalistiska” cynism eller ”modernistiska” handfallenhet inför ondskan skulle vara ett tecken på mognad.

 

Av Nils Håkanson

Nils Håkanson är författare, översättare och fil dr i slaviska språk. Hans senaste roman är ”Den blinde konungens spira”.

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=74519&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.