Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Filosofen som den nya högern älskar att hata

Jair Bolsonaro. Foto: JOEDSON ALVES / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Malte Persson. Foto: Expressen / Alex Ljungdahl

Filosofen Theodor Adornos arv lever vidare, framför allt i konspirationsteorier från den nya högern. 

Malte Persson hittar dock praktisk relevans hos tänkaren som populister älskar att hata.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Det rapporteras att en rådgivare till Brasiliens högerradikala president Bolsonaro hävdar att The Beatles låtar i själva verket skrevs av filosofen Theodor Adorno. Detta är lite lustigt givet Adornos avsky för populärkultur i allmänhet och popmusik i synnerhet. 

Mindre lustigt är att detta bara är en extrem variant av en konspirationsteori som i mildare form sprids även av en mer rumsren höger. I Sverige har exempelvis ledarskribenten Ivar Arpi tidigare framställt Adornos och Frankfurtskolans forskning om ”den auktoritära personligheten” som en ”vänsterstrategi” för att utmåla konservativa som fascister (SvD 3/1 2016).

Det är sant att denna forskning hade brister. Likväl lade den på helt normal vetenskaplig väg (det vill säga att fria forskare uppställer hypoteser som sedan kan kritiseras och ersättas med bättre) grunden för ett forskningsfält som idag bland annat inkluderar Jonathan Haidt, vars socialpsykologiska teorier Arpi själv ofta hänvisar till. Adornos betydelse framgår tydligt om man går till Haidts huvudinfluens Karen Stenner.

Han beskriver även träffande hur nationalismen i en tid av global politik måste dränka insikten om nationens minskade relevans i allt högljuddare känslospråk.

På så vis lever den tyske marxistens arv vidare, om än utan det enorma inflytande som konspirationshögern tillskriver det. Men den vanliga vänsterkritiken om att hans ofta svårgenomträngliga kulturanalyser saknar praktisk tillämpbarhet är knappast heller helt sann. 

Att Adorno ibland kan vara både klar och konkret märks inte minst i ”Aspekte des neuen Rechtsradikalismus” (Aspekter av den nya högerradikalismen) som nyligen blivit mycket uppmärksammat i Tyskland. Det är ett först nu utgivet radioföredrag från 1967, som bitvis kusligt väl beskriver dagens situation.

Som fascismens bestående förutsättningar pekar Adorno där ut hotet om ”teknologisk arbetslöshet” och medelklassens oro för ekonomisk ”deklassering”. Men han beskriver även träffande hur nationalismen i en tid av global politik måste dränka insikten om nationens minskade relevans i allt högljuddare känslospråk. Liksom hur högerradikalismen lockar dem som oroar sig för ett kommande sammanbrott, men samtidigt tar sig uttryck i en längtan efter och frossande i varje tecken på sammanbrott. Och hur öppet demokratiförakt ersätts med retorik om ”sann” demokrati. 

Men Beatles då?

Aktuell är också beskrivningen av hur den gamla antisemitismen dels ersätts med ironiska blinkningar, dels förskjuts till demonisering av ”vänsterintellektuella”. Konspirationsteorin om de judiska filosoferna i Frankfurtskolan, som ibland är ett parodiskt överdrivet skämt och ibland inte, kan exemplifiera båda delarna.

Men Beatles då? Tja, vad Adorno ogillade var inte minst hur musikens möjligheter reducerades till ett medel att nå masspublik. (Listettan ”Paperback Writer” från 1965, om en författare som är beredd att göra allt för att sälja, kan sägas beskriva attityden.) På liknande sätt används politikens möjligheter i dag av populister. 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Till dikten”.