Filosofen hävdar att corona lett till fascism

KOMMENTAR. En statsform där det totalitära undantagstillståndet är den överordnade principen. En politik som styr den mänskliga tillvaron ner på cellnivå. Och en idé om en reducering av livet till ner till dess blotta existens som det egentliga målet för all makt.

Den som gett sig på den italienske stjärnfilosofen Giorgio Agamben vet att det handlar om dyster läsning. Här lurar dunkla avsikter bakom allt, från mänskliga rättigheter till den moderna vetenskapens landvinningar.

Den logiska slutpunkten för hela det mänskliga samhällsbyggandet? Auschwitz.

Nej, kul är det inte.

I ljuset av det senaste årets pandemi har Agambens idéer om en nedmontering av det medborgerliga, politiska livet till förmån för det rent biologiska blivit ännu kusligare. Det är man som läsare inte ensam om att tycka. Utan här är man i gott sällskap med filosofen själv. I utegångsförbuden, den sociala distanseringen, maskerna och dödsfallsstatistiken tycks Agamben ha identifierat ett slags apokalyptiskt moment för de abstraktioner som gjort honom till en av den politiska filosofins absoluta fixstjärnor de senaste 20 åren.

Det är alarmerande läsning.

Sedan pandemins start har han i flera europeiska medier ägnat sig åt upprepade utfall mot de åtgärder som satts in för att begränsa smittspridningen. Dessa angrepp finns nu samlade på italienska och tyska i boken ”Vid vilken punkt står vi? Epidemin som politik”. Det är alarmerande läsning.

I 20 tidningsartiklar, intervjuer och tidigare opublicerade essäer är Agamben uppe och väsnas bland varningsklockorna ordentligt. Borta är de omständliga formuleringar som gjort hans tidigare böcker notoriskt svårlästa. Istället möts man av braskande formuleringar om ”hälsoterror”, ”hälsoreligion” och ”slutet på den borgerliga demokratin”.

Den 79-årige italienaren är inte främmande för tillspetsad polemik. Men det här är något annat.

Italien står åter inför en fascistisk era och medierna har blivit regimens språkrör. Ja, skriver Agamben rakt ut, egentligen påminner hela alltet om när Hitler införde sin fullmaktslag 1933 och försatte Tyskland i ett permanent undantagstillstånd. Sedan höjer han ett varningens finger för vetenskapen. För glöm ej, även under nationalsocialismen var det ansedda forskare som ledde regimens rashygieniska program.

Så håller det på. Som ett eko av de coronaförnekare som samlats för allt större demonstrationer i bland annat Tyskland, Nederländerna och nu också i Sverige.

Nej, just det, coronaförnekare är visst ett skändligt ord, ”en ansvarslös jämförelse mellan epidemin och judeförintelsen”, ryar Agamben. Konspirationsteoretiker får man inte heller säga. Det har trots allt funnits många framgångsrika konspirationer genom åren. Och Bill Gates är faktiskt WHO:s största givare.

Skratta? Gråta? Jag vet inte.

Förresten, alla ni professorer som nu böjer er för ”den telematiska diktaturen” och undervisar på distans, ni är inte bättre än de akademiska medlöpare som 1931 svor den fascistiska regimen sin trohet. Ni som vägrar: En dag kommer era namn att stå invid varandra.

Vad gör en filosof som plötsligt tror sig se alla sina abstraktioner bli till kött och blod? När alla undflyende strukturer på en gång träder fram med en ohygglig klarhet? (Fast ändå inte.)

Agamben vill inte prata. Jag har skrivit och frågat. 

Skratta? Gråta? Jag vet inte.

Som arvtagare till Foucaults idéer om politikens ökade klåfingrighet i frågor om hälsa och livsstil är Agambens filosofi, så som den formulerats i hans berömda ”Homo sacer”-serie, akut intressant, inte bara som kritik av det svenska rökförbudet på uteserveringar, utan faktiskt också som påminnelse om att aldrig sluta ifrågasätta ingrepp i den egna friheten. Om än bara för att få syn på en motstridig tanke hos sig själv i den annars så sövande pandemi-lunken.

Ibland kan man även i Agambens pandemibok få den där sällsamma känslan av att plötsligt kunna ana de svårfångade sammanhang som formar vår tid, hur kilar av en ny sorts vanmakt, ängslan eller likgiltighet skjuts in i vårt tänkande. Sedan förstör han det lika snabbt igen med plumpa antydningar om att hans böcker kommer att brännas på bål.

Av Arvid Jurjaks

Arvid Jurjaks är journalist, bosatt i Berlin

Lyssna på ”Lägg ut!”

En podcast om journalistik och medieveckan – av Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind. Varje fredag med en spännande gäst.