Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Feministerna som går nationalismens ärenden

I mars förra året möttes presidenterna Jair Bolsonaro och Donald Trump i Washington.Foto: CHRISTY BOWE / POLARIS/IBL POLARIS
Myra Åhbeck Öhrman.Foto: PRIVAT

Mellan radikala nationalister och prostitutionsmotståndare hamnar kvinnors rättigheter i farozonen. 

Myra Åhbeck Öhrman påminner om feminismens grundpelare: rätten till den egna kroppen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Jag glömmer aldrig bilderna på franska poliser som omringat en sittande kvinna på stranden, för att få henne att avlägsna sin nyligen förbjudna burkini. Hur klaustrofobiskt det kändes att inse att hon satt skoningslöst i kläm mellan två hotfulla strukturer som hade rakt motsatta krav på hur hon borde klä sig. Hur orättvist att hon mot sin vilja blev projektionsyta för hatet mot islamistiska terrordåd.

En av de mest tröttsamma sakerna med att vara kvinna är att alltid behöva förhålla sig till sin kropp. Bortom kraven på att leva upp till skönhetsideal är kvinnokroppen ständigt politiserad. Det vi väljer att göra eller förmedla med den påverkar inte bara hur vi blir bedömda och bemötta för stunden stunden. Kroppen tillskrivs ett djupare, nästan mytiskt värde.  

Dagens utbredning av totalitär nationalism är dåliga nyheter för kvinnor. Med frontfigurer som Trump, Bolsonaro och Orbán – och de lika patriarkala grupper de utmålar som sina främsta fiender – har vi sett gradvis hårdare ingrepp i minoriteters rättigheter. Effekten den typen av ideologi har på kvinnors vardag är som regel begränsande och reaktionär oavsett kulturen där den växer fram.

Victor Orbán.Foto: ZSOLT SZIGETVARY / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

När allt kretsar runt påstådda hot mot folket, blir rätten till sin kropp allt mer kontroversiell. Med en politik enbart fokuserad på landets gränser, tappar vi diskussionen om vad makten tillåts göra med våra kroppsliga gränser.

I februari i år firades 25-årsjubileumet av Pekingdeklarationen – än i dag den mest avancerade handlingsplan som tagits fram för att främja jämställdhet världen över. I ett panelsamtal konstaterade chefen för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att klimatet för kvinnokamp har blivit allt hårdare.

”Kvinnors rättigheter hotas och attackeras från många fronter”, varnade Michelle Bachelet. Hon fortsatte med att beskriva ett bakslag med ”återuppkomsten av ett narrativ om jämställdhet baserat på ålderdomlig diskriminering”.

I slutet av april förra året valde FN att utesluta hänvisningar till sexuell och reproduktiv hälsa i en resolution om bekämpning av våldtäkt i konflikt. 

Rätten till sexuell agens och integritet. Rätten att slippa utsättas för våld och förtryck.

Därför får vi aldrig glömma att kroppen är central för kvinnokampen. Vår rätt att slippa slita ut den utan att kompenseras rättvist för vårt arbete. Rätten att själva bestämma över graviditet och få anpassad vård. Rätten att se ut och förmedla vad vi vill, utan att straffas för det. Rätten till sexuell agens och integritet. Rätten att slippa utsättas för våld och förtryck.

Glömmer vi det blir vi till slut bara symboler eller oantastliga slagträn i en politisk debatt – som när vissa piskar upp stöd för minskad invandring genom att spela på sympatin för offer för sexuellt våld.

Alarmismen från den växande nationalradikalismen föder stöd för en hårdare politik. Rädda människor är mer benägna att acceptera reformer som inskränker deras personliga fri- och rättigheter, i utbyte mot ett påstått skydd mot yttre hot. Nationalistisk ideologi kommer sällan utan ett paket av konservativa krav på kvinnors beteende och sexualitet. 

Därför ska särskilt kvinnor vara aktsamma när det kommer till att stötta dem. Ändå kan vi i dag höra ekon av samma politiska influenser i den feministiska debatten. Fokus ligger även här på alarmism, krav på hårdare straff och strängare regler för att skydda kvinnor. 

Desto mer oroande att skillnaden mellan rasisters propaganda om hur samhället sviker svenska kvinnor våldtagna av invandrare, och vissa feministiska krönikörers påståenden att kvinnor är rättslösa och maktlösa inför sexuellt våld, ibland är så skrämmande liten. 

Många förblindas av sina kamper.

När flera svenska debattörer nyligen reagerade på en skräckhistoria om en manlig pedofil med slutsatsen att det är bäst om bara kvinnor tar hand om barn, var det ibland svårt att avgöra om åsikten kom från konservativa sexister eller instagramfeminister.

Förflyttningen från att förändra strukturer till att förespråka hårdare straff, förbud och lagar, har tack och mött en del kritik. Sociologen Elizabeth Bernstein myntade uttrycket ”carceral feminism” (”fängelsefeminism”) för att beskriva den feministiska aktivism som jämställer alla sorters sexarbete med sextrafficking för att göra det olagligt. Bernstein argumenterar för att det är ett bakslag mot kvinnokampen; såväl sexsäljares rättigheter som den större feministiska kampen för att kvinnor ska ha makt över sin kropp och sexualitet utan att straffas eller omyndigförklaras. 

Många förblindas av sina kamper. Tidigare i år cirkulerade till exempel en tweet bland svenska mainstreamfeminister. Den visade en stillbild på en kvinna i BDSM-rep, och en text om hur skadligt det var med porr. Personen som författade den är en amerikansk, fundamentalkristen kvinna som motsätter sig abort och homosexuella, samt förespråkar avhållsamhet. Att ingen av dem som spred den verkar ha funderat över avsändarens motiv, är oroande. Att inget led brydde sig om att kvinnan inte samtyckt till att användas som ett avskräckande exempel i propaganda, ännu värre.

Svenska kvinnor våldtagna av invandrare reduceras till ett slagträ i en rasistisk debatt.

Tyvärr ses ofta kvinnor, särskilt om de agerar utanför de sexuella normerna, som accepterade offer i jakten efter hårdare förbud och straff. I USA infördes ”Stop enabling sex traffickers act” som lag, och gav mandat att straffa ägare av webbsidor där tredje part kunde lägga ut annonser för prostitution – oavsett om det gällde trafficking eller inte. 

Lagen har många problem, inte minst att den avsedda effekten är tveksam. Den gör marknaden mindre synlig och därför svårare att utreda, strider mot allmänna principer om rättsligt ansvar på internet, och gör situationen mindre säker för sådana som säljer sex då de tvingas ut på gatan i stället för att kunna screena sina kunder på avstånd.

På samma smaklösa sätt som svenska kvinnor våldtagna av invandrare reduceras till ett slagträ i en rasistisk debatt, används offer för trafficking som ett argument för att kontrollera och begränsa kvinnors säkerhet och rätt till sin egen kropp och sexualitet i stort. 

Michelle Bachelet har rätt när hon varnar för att hotet mot våra rättigheter kommer från flera håll. Vi behöver vara medvetna om det, och vi måste undvika att göra gemensam sak med rörelser vars slutmål är att vrida tillbaka klockan för den kamp kvinnor fört för att vinna rätten till sina egna kroppar, samtidigt som de gör oss till symboler för sina egna syften. 

Oavsett hur många offer för våld mot kvinnor de är villiga att kallhamrat spela ut mot oss för att få oss att vekna.

 

 

Av Myra Åhbeck Öhrman

Myra Åhbeck Öhrman skriver om, debatterar, poddar och föreläser om internet, kultur och politik.

 

 

Så blev konservatismen het

KULTURKRIGET DEL 1: Den konservativa revolutionen

Nu är ”Kulturkriget” här!

I Expressens nya tv-program möts Johan Norberg, Stina Oscarson och Malcom Kyeyune – för en debatt om konservatismen.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sitt möte med Salman Rushdie: ”Min spontana impuls är att dränka honom, strypa honom.” Programledare: Daniel Sjölin.