Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Feminismen cementerar kvinnans underordning

Finns det ett könsgap? Foto: Getty Images/iStockphoto
Helena Granström. Foto: OLLE SPORRONG
Jean-Leon Gerome (1824-1904) Phryne framför areopagerna. Olja på canvas. Foto: Wikimedia commons.

Joel Halldorf skrev att män och kvinnor håller på att glida isär.

Helena Granström fortsätter med att ifrågasätta den konstruktivism som håller på att lösa upp könsrollerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPLIK | GENUSDEBATT. Ett av vår tids mest centrala budskap är att män och kvinnor är i grunden lika. Trots detta verkar, som Joel Halldorf konstaterar i en text på Kultursidan (10/4), de reella skillnaderna mellan män och kvinnor som grupp inte vara på väg att minska – utan tvärtom. De normer och konventioner som tidigare reglerat det sociala umgänget mellan könen har i jämställdhetens namn förklarats ogiltiga – ordet gentleman för inte längre tankarna till Dick van Dyke, utan Jean-Claude Arnault. Frågan är vad som ersätter dem? Svaret tycks vara: ett svårhanterligt tomrum.

Jean Claude Arnault och Katarina Frostenson 1992. Foto: JOAKIM STÅHL / ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Något som slår mig när jag läser Halldorfs text är att det moderna feministiska projektets ambition går djupare än till att enbart avskaffa de gammalmodiga könscharaderna modell Mary Poppins. Målet kan snarare sägas vara att helt separera det sexuella spelet från det sociala – att attraktion och uppvaktning ska hållas åtskilda från människors vardagliga interaktion. 

Romantisk kurtis

Att den klassiska gentlemannens artighet döms ut beror alltså lika mycket på att den har en tydlig biton av romantisk kurtis, som på att den ger uttryck för en förlegad syn på manligt och kvinnligt. Det faktum att män och kvinnor som grupp hyser sexuellt begär till varandra, ska helt enkelt inte tillåtas att prägla det sociala samspelet alls.

Ur filmen ”Mary Poppins”. Foto: Jay Maidment / Unit

En ambition som kan förstås som ett uttryck för en av den moderna likhetsfeminismens – faktiskt hela det moderna projektets – centrala dogmer, nämligen att den mänskliga biologin är om inte betydelselös så i alla fall i grunden förhandlingsbar. Biologiska förklaringsmodeller har ersatts med en långtgående konstruktivism, förstärkt av den teknologiska utvecklingens löfte om att slutgiltigt frigöra människan från hennes biologiska begränsningar. Summan blir ett människoideal som varken bejakar den mänskliga naturen eller formuleras i opposition mot den – utan som helt enkelt avfärdar den som en anakronistisk idé.

Populistisk ideologi

Ändå har den samtida feminismen med sitt insisterande på fullständig likhet mer gemensamt med de populistiska särartsideologierna än vad man i förstone kan tro. I synnerhet delar de övertygelsen om att den enskilda viljan alltid bäst förstås utifrån en abstrakt förklaringsmodell, om det nu är av biologistiskt eller av konstruktivistiskt snitt.

Kanske är det symptomatiskt för vår tids övertro på abstraktion och systematisering att också den feministiska rörelse som syftar till att upplösa könskategorierna i stället har gjort sig djupt beroende av dem. I sin strävan efter att synliggöra och upplösa en underordning, tycks den samtida feminismen paradoxalt nog ha cementerat den, genom att göra den underordnades position till den enda giltiga platsen för en människa att tala utifrån. 

Någon form av roller är fullständigt oundgängliga för att vi alls ska uthärda varandra

I botten av den politiska, populärkulturella, sexuella och sociala alienation som han skildrar ligger , skriver Halldorf, ”en ambivalens inför olikhet”. Men jag undrar om det verkligen är det som det handlar om – kanske är det snarare en stark ambivalens inför det okända, att mötas utan några på förhand definierade roller. Och inte i första hand då i det offentliga livet – där är, som Magdalena Ribbing insåg, någon form av roller fullständigt oundgängliga för att vi alls ska uthärda varandra – men i de mer privata sammanhangen. 

Mia Skäringer. Foto: EMMA SVENSSON / BLIXTEN & CO

Som Halldorf visar är mötet mellan Mia Skäringer och den mansschablon som bara tänker ”på båtar och att knulla” faktiskt precis lika förkoreograferat som det mellan Mary Poppins och Dick van Dyke, bara med en annan koreografi. Och, vilket är den centrala poängen, detsamma gäller i hög grad mötet mellan en man och en kvinna vars könsidentiteter på förhand dömts ut som en patriarkal illusion. 

Men, om hierarkin inte är fixerad i förväg – om mina repliker inte mäts utifrån vem jag är som yttrar dem, utan utifrån vad jag faktiskt säger, om min svaghet eller styrka är något som kan tillåtas att avgöras i stunden – då är vi alla lika oskyddade. Vilket är, tror jag, den mest grundläggande förutsättningen för att vi ska kunna mötas alls. 

Helena Granström är författare och skribent på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Standardmodellen”.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!