Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Farrokhzad kräver att alla rättar sig i ledet

Athena Farrokhzad.Foto: Albert Bonniers/Khashayar Naderehvandi
Yahya Hassan.Foto: IDA GULDBAEK ARENTSEN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Sara Abdollahi.Foto: OLLE SPORRONG

Athena Farrokhzad menar att de som kritiserat hennes text om Yahya Hassan är reaktionärer.
Sara Abdollahi varnar för ett samtal där bara den med ”rätt” åsikt får höras.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. En natt 2014 när jag var arbetslös satt jag uppe sent och läste Athena Farrokhzads recension av Yahya Hassans debut. Jag ska inte låtsas att jag förstod innehållet, för det gjorde jag inte. På den tiden hade jag noll koll på vad kritik, kritiker och att vara poet var. Men jag älskade texten

Det var något med drivet och att det gick att skriva politiskt. Fan tänkte jag, vilken tung text!

Recensionen färgade också min blick, och jag avfärdade honom utan att ha läst. Men för den som älskar Hassans poesi för att den attackerar muslimer, är det lätt att ”glömma” att han också i hög grad hatar statsrasismen. Han rasar över att få utstå massa skit som skulle kunna driva vem som helst till vad som helst. Så blev det också. 

Efteråt har jag funderat på om Farrokhzads första recensionen av Hassan blev en manual till hur man blir den ”rena blatten”. Inte bara för att hon talar över hans huvud. Hon ville dessutom träffa honom. Inte som jämlike, utan för att tala honom tillrätta.

Hennes påträngande gest återkommer i den kritiserade och väldebatterade dödsrunan över honom. Själv adresserade jag (GP 6/5-20) problemet med att hon tar sig rätten att vilja ta honom under armen, gör sig till ett ”vi” och ”du” med honom och approprierar hans röst för att efter hans död vilja ”hjälpa” honom välja en annan väg. Det är både nedlåtande och självupphöjande.

Självklart är arbetarklassen komplex.

Därför blir jag inte förvånad när Farrokhzad i sin replik (DN 27/05-20) fortsätter att flytta fokus från Hassan till sig själv.

Farrokhzad har svårt att höra vad den rasifierade under- och arbetarklassen – vilken Yahya Hassan var en del av – säger, och påstår att jag och andra som kritiserat hennes runa bortser från det rasistiska språkbruk som också finns i Hassans dikter. 

Jag förstår att det är lockande att i Dagens Nyheter, som knappast går att beskylla för att rikta sig till arbetarklassen, vilja förklara det självklara – nämligen att den senare ”kan vara reaktionär eller radikal, trans eller transfobisk, rasistisk eller antirasistisk”. 

Självklart är arbetarklassen komplex. Det jag inte förstår är varför Farrokhzad försöker förvränga kritiken. Hon låtsas inte förstå vad den handlar om och passar på att demonisera sina kritiker som reaktionärer och liberaler. 

Hon är däremot noggrann med att framhäva sig själv som ren och ”äkta” vänster. Resultatet blir en betraktelse skriven ur ett ovanifrånperspektiv. ”Begäret att detronisera just mig förenar fascister med klassreduktionister”, skriver Farrokhzad. Att hon hävdar att andras tankar kring dikt och liv handlar om att störta henne personligen, samtidigt som hon själv tar möjligheten att (än en gång) vara den som vill avgöra vad som ska sägas hur i en debatt som för länge sedan upphört att handla om Yahya Hassan är minst sagt motsägelsefullt. 

För vem är politik på liv och död?

Jag hyser inga förhoppningar om den härskande klassen. För den är politik ofta ett sätt att tänka, betrakta världen, att stärka sin identitet. Alltså en estetisk fråga.

För den som kallar sig vänster borde det vara en självklarhet att göra motstånd mot en anti-politisk genikult. Det är inte på något vis okej att underförstått likställa kritik mot en text med gödande av högerkrafter. Eller, för citera Farrokhzads allra första recension av Yayha Hassan, för att vara en som ”matar den eld som vill förgöra oss”. 

Det är samma maktspråk Åsa Linderborg körde med för några år sedan när hon avfärdade antirasism som ”identitetspolitik” och antirasister som liberaler. 

Men för vem är politik på liv och död? Och hur kommer det sig att en del så lätt kan avfärda den kamp vars subjekt man inte delar som reaktionär?

Rent teoretiskt är det så klart enklare att tänka kring hur ”vi” ska göra världen bättre, snarare än att kritisera varandra. Men om ”vi” inte förmår konversera om politik och litteratur utan att alla på millimetern rättar sig i ledet, då är ”vi” slut. 

Om vi nu någonsin funnits.

 

Sara Abdollahi är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.