KOMMENTAR. Tidigare i veckan inträffade ännu en ”begränsad upptrappning”, som det brukar kallas av experter, i Israel-Palestinakonflikten. Dessa innebär snabbt uppblossande, intensiva strider, följt av snabba nedtrappningar mellan Israel och de väpnade palestinska grupperna. Oftast varar de bara i några dagar. Fastän det är krigsliknande scener i en länge pågående konflikt är det inte ett regelrätt krig vi ser, eftersom ett sådant kräver 1000 döda på ett år, enligt de världsledande konfliktforskarna på Uppsala conflict data program.
Israel-Palestinakonflikten är i grunden enkel att förstå: det är en marktvist mellan två nationalismer. Den ena är den judiska nationalismen sionismen som 1948 blev den bärande ideologin bakom Israels tillblivelse. Den andra är arabisk nationalism. Därför kallades konflikten länge för den israelisk-arabiska konflikten.
Efter den palestinska befrielserörelsen PLO:s framväxt på 1960- och 70-talen, Israels fredsavtal med Egypten och Jordanien, samt fredsprocessen mellan Israel och PLO på 1990-talet, blev den specifika israelisk-palestinska konflikten alltmer skild från den bredare israelisk-arabiska konflikten. Irans framväxt i regionen bidrog även till denna utveckling. Det betyder att Israels konflikter med Iran, Hizbollah och Syrien numera av de flesta bedömare ses som skilda från Palestinakonflikten, trots att Iran stöder flera av de inblandande grupperna på den palestinska sidan.
När konflikten började i slutet på 1800-talet, var såväl sionismen som den arabiska nationalismen i huvudsak sekulära ideologier. På den arabiska sidan var många av ledarna och ideologerna som bekämpade Israel kristna araber. Även när Israel bildades 1948 och PLO 1964 var de flesta inblandade på båda sidor sekulära vänsternationalister. Detta började ändras på 70-talet då konflikten fick en tydligare religiös prägel med bildandet av bosättarrörelsen Gush Emunim 1974, Likuds makttillträde 1977 och den militanta islamismens framväxt efter 1979.
Allt som nämnts ovan är en ganska okontroversiell beskrivning av Israel-Palestinakonflikten som de flesta bedömare nog skulle hålla med om. Desto svårare är det att beskriva vad som just nu sker i konflikten. I en nypublicerad forskningsartikel intervjuar min kollega Lisa Strömbom och jag olika EU-företrädare i Israel, Palestina och Bryssel om deras syn på konflikten. De flesta har svårt att tydligt sätta ord på den verklighet de lever i. ”Vi kämpar med att definiera situationen. Om det inte är apartheid, vad är det då?”, sade en EU-företrädare i Bryssel.
De flesta av det tiotalet EU-företrädare vi intervjuade vill av olika skäl inte använda apartheidbegreppet för att beskriva Israels ockupation av de palestinska områdena. Alla är i grunden för en tvåstatslösning av konflikten med ett självständigt Palestina vid sidan om Israel inom 1967-års gränser, samtidigt som den lösningen just nu ”dör framför ögonen på oss”, enligt en annan EU-företrädare vi intervjuade. Även om EU sedan 2018 beskrivit situationen i Israel-Palestinakonflikten som en ”enstatsverklighet” är samtliga av de EU-företrädare vi intervjuade än mer skeptiska till att verka för en enstatslösning av konflikten med lika rättigheter för alla, särskilt så länge som Israels regering och den palestinska myndigheten inte är för en sådan lösning.
Tvåstatslösningen, som varit internationell konsensus sedan tidigt 2000-tal, var enande i det att de flesta israeler och palestinier, de flesta i det internationella samfundet från vänster till höger, liberaler och konservativa, sekulära och religiösa kunde vara överens om den i någon form. Nu ser vi i stället en polarisering mellan två A-lag. Ett som skriker att situationen är apartheid och ett annat som skriker att det är antisemitism att använda apartheidbegreppet på Israel. Och vi ser ett EU mitt i mellan som inte kan enas om vad som just nu sker i konflikten.
Av Anders Persson
Anders Persson är statsvetare på Linnéuniversitetet i Växjö med inriktning på Israel-Palestinakonflikten.