Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ett våld och en smärta som korsar tid och rum

Isobel Hadley-Kamptz. Foto: SEVERUS TENENBAUM / TIMBRO
Akilles med Hektors lik. Rödfigurig kopp från Aten cirka 490-480 f.Kr. Foto: Wikipedia commons

Homeros "Iliaden" är en stor och tidlös berättelse om grymhet och skönhet, som återupptäcks gång på gång.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om det i Sverige sorgliga ointresset för antikens makalösa skatter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | ILIADEN. ”Mitt lilla barn, att krama dig är ljuvligt, huden doftar underbart. Förgäves har jag ammat dig och vakat över dig. Ja, kyss din mor, lägg dina armar runt min hals och dina läppar mot min kind en sista gång.”

Varje gång jag läser de här raderna gråter jag. Jag känner de tjocka bebisarmarna om halsen, det duniga ansiktet mot mitt eget. Den bottenlösa fasan i att ha ammat och vakat över någon förgäves skär rakt genom de 2500 år sedan Euripides i pjäsen "Trojanskorna" gav Andromake just dessa avskedsord till lille bebissonen Astyanax som grekerna strax tänkte kasta från Trojas murar.

Han var Hektors son också, och därför rakt nedstigande tronföljare. Odysseus själv hade krävt hans död för att förhindra att en så småningom vuxen trojansk kronprins skulle kunna hämnas. De små armarna!

I Sverige är nu den antika kulturen så lågt skattad att DN:s kulturchef Björn Wiman för några veckor sedan kunde kritisera Svenska Akademiens inval av litteraturprofessorn Mats Malm med att dennes djupa kunskaper i latin ”inte känns omedelbart framåtsyftande”. Jag vet rätt lite om akademiarbetet, men en sak är jag övertygad om: att kunna läsa och förstå och reflektera över vår kulturs allra första byggstenar är oskattbart. 

 

LÄS MER – Ulrika Kärnborg läser "Slaget om Troja"

Smärtan korsar tid och rum

Trots DN:s ledsamma ointresse är det också något alldeles särskilt med kvinnorna hos Homeros som korsar tid och rum. Deras smärta når oss fortfarande outblandad när männens krig, ja själva vreden som brann hos peliden Akilles, som allra första meningen i "Iliaden" lyder, suddas av årtusendena till allt större obegriplighet. Den där vreden handlar ju inte ens om kriget. Akilles är förbannad för att Agamemnon vill ta ifrån honom en specifik sexslavinna han tagit som krigsbyte. För den vanäran vägrar han kriga vidare och hundratals greker dör på slagfältet utan sin krigiskt överlägsne härförare. Vad Briseis, som slavinnan hette, tyckte har ingen hittills brytt sig om.

Eric Bana och Diane Kruger som prins Hektor och den sköna Helena i filmen "Troja" från 2004. Foto: FILMBOLAG SANDREW METRONOME

Nu är hon dock huvudperson i Pat Barkers nya "The silence of the girls", och vi kan aldrig se på "Iliaden" på samma sätt igen. Barker skriver utifrån Briseis fram ett helt nytt trojanskt krig, där slavflickorna skvallrar om vilka greker som är grymmare än andra, där kriget aldrig tar slut utan bara övergår i ny smärta, nya övergrepp eller, allra mest ogripbart, ibland så småningom i helt äkta känslor för de nya herrarna. 

”Jag gör som ingen annan man gjort tidigare, och kysser händerna på mannen som dödade min son” säger kung Priam till Akilles och ber på sina knän om att få Hektors kropp att kunna begrava. Parker låter Briseis tyst svara ”Jag gör som oräkneliga kvinnor tvingats före mig, jag särar på benen för mannen som dödade min make och mina bröder.” Detta är också vad krigen leder till, hittills i stort obesjunget. 

Nytolkningar från Joyce till Atwood

Nytolkningar av Homeros är förstås ingenting nytt. Helt nyligen kom Theodor Kallifatides med "Slaget om Troja", och världens litteraturkanon innehåller allt från Joyces "Ulysses" till svenske Eyvind Johnsons "Strändernas svall" eller Derek Walcotts "Omeros", en diktsvit vagt baserad på "Iliaden".

Hos Walcott blir faktiskt Helena en karaktär med egen vilja och agens, något som annars generellt saknats. Även hos Johnson är partierna om Penelope svagare än dem om Odysseus och sonen Telemakos. Det är som om författare hittills helt enkelt inte engagerat sig särskilt i kvinnoödena i den äldsta litteraturen. Ja, utom kanske Euripides då, för 2500 år sedan.

Så är det dock inte längre. Margaret Atwood gav i "Penelopiaden" för drygt tio år sedan inte bara röst åt den Penelope som hos Homeros upprepat tystas till och med av den egna sonen. Än mer gripande skildrade Atwood de tjänarinnor som Telemakos hängde efter Odysseus återkomst: "så hängde flickornas huvud i rad, och runt deras halsar /stramade öglor hårt för att ge dem en ärolös ände".

Flickorna antyds ha legat med friarna nämligen, och den illojaliteten kunde Odysseus inte tåla. Att slavflickor på den här tiden hade än mindre att säga till om i sådana saker än kvinnliga Hollywood-stjärnor hos metoo-producenter brydde sig Odysseus inte om. Hemmet måste rensas från den skam som fanns också i utsattas kroppar. 

Akilles blodtörstiga ande

Själv har jag aldrig tyckt om de homeriska männen. Undantag för Hektor förstås, historiens mest kloke, ansvarsfulle, plikttrogne hjälte. Hektor försvarar ju bara den familj och det hem som satts i fara av brodern.

Paris är däremot dramats sköne kille, som trodde att han obekymrat kunde röva bort världens vackraste kvinna och sen fjanta runt lite med en båge och lämna över resten av jobbet till storebror. Möjligen undantar jag också Patroklos, Akilles älskade, älskare, som trots insikten om sin egen stridsmässiga medelmåtta iklär sig Akilles rustning för att åtminstone försöka hjälpa sina grekiska medbröder när Akilles nu sitter och surar i tältet. 

Men de andra? Agamemnon som offrar sin egen dotter för krigslycka? Menelaos som drar hela Grekland i krig för att han blev dumpad? Odysseus som både dödar bebisar och tjänsteflickor? Akilles som utöver att överge sina egna soldater senare också släpar den döde Hektor varv efter varv runt Trojas murar för att kroppen ska förstöras till oigenkännlighet och aldrig få en riktig begravning? Vars blodtörstiga ande kräver ännu ett människooffer, Hektors och Paris yngsta syster Polyxena, som slaktas vid Akilles grav?

Patroklos är för övrigt huvudperson i en annan nytolkning av "Iliaden", Madeline Millers "The song of Achilles", som fick engelska The orange prize för några år sedan. Kärleken mellan Akilles och Patroklos var inte anmärkningsvärd för Homeros, men senare tolkare och översättare har gjort allt för att platonisera vänskapen mellan dessa män, och därmed obegripliggjort Akilles vansinnessorg och vrede när Patroklos dödas.

Antikens rikedom är allas

För Miller är kärleken mellan dem däremot huvudtemat, och till vissa läsares fasa vågar hon sig till och med på sexscener. Helt okej heta, är min bedömning, och jag uppskattar faktiskt att hon skriver antiken halvvägs till chic lit, tillgängligt, medryckande. För de är ju det, de här berättelserna, särskilt om man går bortom det bombastiska språk som översättare i allmänhet givit dem. 

För snart ett år sedan kom amerikanska antikvetaren Emily Wilson ut med en ny översättning av "Odysséen", och även om mycket gjordes av att hon är den första kvinna som översatt Homeros är sättet hon översatt honom än mer spektakulärt. Hon för med enkel rättfram iambisk pentameter (Shakespeares versmått) Odysseus nära på ett sätt som han sällan varit tidigare. ”Tell me about a complicated man” inleder hon det som i den senaste svenska översättningen är ”Musa, berätta om mannen, den mångbefarne”. Jag må personligen uppskatta Ingvar Björkeson också, men det är lätt att se hur många fler som omedelbart kan sugas in i Wilsons homeriska universum. Och som jag önskar att de gör det, att de upptäcker denna makalösa skatt. 

För denna rikedom är allas, vi har alla rätt att ta in skönheten, skratta åt skämten, gråta över de döda barnen. ”Du håller fast i mina kläder som en fågelunge”, säger Andromake till sitt älskade dödsdömda lilla barn. Nästan lika fast vill jag hålla i den konst som i Sverige hela tiden riskerar att kastas ut ur det moderna projektet och bortdefinieras som irrelevant. 

Utanför våra gränser upptäcks och återupptäcks den antika kulturen hela tiden, under de senaste åren inte minst utifrån de kvinnliga gestalternas outforskade berättelser. Så läggs nya lager hela tiden till i vår förståelse av oss själva, som människor, som kultursfär. Den grekiska kören har alltid plats för fler stämmor. Det är vi som avgör om vi vill lyssna. 

 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Om sport och våld".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!