Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett samtal kräver att vi vågar blotta oss

Edward Hopper excellerade i urban ensamhet. Bilden föreställer hans "Automat" från 1927.
Foto: FRANCIS G. MAYER / CORBIS / SCANPIX
Helena Granström är författare fysiker och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: OLLE SPORRONG

Småbarnsförälderns alienation hamnar ofta i fokus, senast hos Madelaine Levy i SvD.

Helena Granström påminner om att vårt samhälle tycks konstruerat för ensamhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | ENSAMHET. ”Den delade ensamheten”, skriver den franske författaren Michel Houellebecq, ”är ett självvalt helvete.” Den tvåsamhetens ensamhet som han anspelar på är en variation på en sorts ensamhet som finns ymnigt skildrad i litteraturen, nämligen ensamheten i den andres närhet; isolationen hos den som är omgiven av andra människor, men som aldrig möter dem på riktigt.

När SvD:s Madelaine Levy i en uppmärksammad text (SvD 25/11) skriver om sådan ensamhet, gör hon det som en åkomma för den moderna föräldern; inte i första hand som part i en parrelation, utan just som bunden till de barn hon satt till världen. En sorts uppdaterat hemmafrusyndrom som uppstår när man som mamma eller pappa misslyckas med att skapa utrymme för djupare vänskapsrelationer i den förhandling som ständigt pågår mellan barn, arbete, matlagning, städning, inköp och allt annat som livet begär av en, och som man själv begär av livet. 

Att små barns närvaro försvårar för djupgående samtal är förstås en uppenbar sanning – mina egna kan lägga allvarliga hinder i vägen även för de mest ytliga konversationer, om dessa pågår mer än någon minut. Men det finns något i botten av Levys text som, åtminstone för mig, handlar mindre om föräldraskapets praktiska förutsättningar, och mer om något annat; kanske något så stort som människans grundläggande belägenhet. Är det möjligt att, i existentiell bemärkelse, vara något annat än ensam? Kan jag möta en annan människa på djupet, och hur ser det mötet i så fall ut, vilka omständigheter och överenskommelser kräver det?


LÄS MER – Helena Granström: Att lära barn att sova själva är grymhet

Karin Thunberg

Min erfarenhet är att föräldraskapet inte skapar ensamheten, men gör den svårare att distrahera sig ifrån, genom att det naglar fast en i nuet. Levy gör jämförelsen med sociala mediers fragmentering av tillvaron, men medan dessa tenderar att rycka en bort från det som är för handen, gör barnet det motsatta, tvingar en obönhörligt in i det igen och igen. 

Levy beskriver hur hon tänkte sig att föräldraskapet skulle försätta henne i kontakt med tillvarons inre – men hur det i stället har bundit henne vid det praktiska och ytliga. Det är förstås sant att föräldraskapet fjättrar föräldern vid praktikaliteter, vid fyllandet av grundläggande behov som sömn, mat och hygien, men under alla dessa föräldraskapets vardagsbestyr gapar en existentiell avgrund: Om jag inte matar, sköter, håller, detta barn så dör det – dess liv är beroende av att jag utför dessa handlingar, och ändå står det i min makt att låta bli. 

På samma gång som föräldraskapet på vissa sätt försvårar för ett existentiellt samtal, kan det därför öka behovet av det: moderns otillfredsställda hunger är i så fall inte bara en konsekvens av att enbart grunda konversationer ryms i hennes tillvaro, utan att moderskapet fått hennes längtan efter verkligt djup att växa.

Men, denna längtan efter något djupare innebär inte alltid förmågan att skapa det finns omedelbart tillgänglig inom en själv. Karin Thunberg, en annan SvD-skribent som av allt att döma passerat åren som småbarnsförälder, skriver om hur hon upplevt en svindlande tomhet i relation till sina vänner: ”Kanske för att samtalen tystnade. Vi har slutat tala med varandra, så känns det.”(SvD 24/11).

Linda Skugge

Jag undrar om samtalets upphörande inte ofta är en konsekvens av att man av något skäl upphört att föra samtal med sig själv – man kan mycket väl vilja reflektera, känna och lyssna inåt, men när man försöker kan det hända att ens inre svarar med tystnad. Levy beskriver något liknande, men snarast i termer av förlust av social prestationsförmåga: ”Det fanns en tid då jag kunde citera poesi och hade en åsikt om Balenciagas nya chefsdesigner. […] Den tiden är inte nu.” Och konstaterar att småbarnslivet har inte bara har berövat henne vänskapsrelationer, utan också delar av hennes identitet. 

Här finns en glidning i Levys text som är intressant: mellan det nära, intima samtalet å ena sidan, och diskussionen, eller kanske till och med konversationen, å den andra – jag föreställer mig att varje utbyte om Balenciagas chefsdesigner tillhör den senare kategorin. 

Kanske ska det helt enkelt tolkas som att den ensamma förälderns törst är dubbel: inte bara en törst efter själsliga möten, utan också efter social bekräftelse. Det senare kan också vara ett reellt behov, och ett som barnet aldrig kommer att kunna fylla: Dina barn älskar dig besinningslöst, men inte på grund av ditt intellekt, dina litterära kunskaper eller din skönhet. 

Som Linda Skugge påpekar (Expressen 27/11) kommer de aldrig att utgöra en tillfredsställande publik för den vuxnes uppmärksamhetstörstande enmansshow. På samma sätt som de aldrig kommer att kunna utgöra den existentiella ensamhetens bot: Jag står närmare mina barn än några andra människor på jorden, men mitt förhållande till dem bygger på ett grundläggande villkor, nämligen att det ska vara de som behöver mig, och inte jag som behöver dem. För att en viss ensamhet ska kunna lindras måste jag kunna tillåta mig att vara sårbar, hjälplös och svag – just detta kan jag inte fullt ut vara i relation till ett barn som jag har ansvar för. 

Känslomässigt läckage

Vad händer då med den som inte får sin längtan efter djupgående känsloutbyte stillad? Levy beskriver hur hon blivit vad hon kallar ”emotionellt inkontinent” – oförmögen att föra intetsägande, artiga konversationer på rätt nivå utan att någonting av hur hon verkligen känner sig sipprar in. 

Men detta känslomässiga läckage – är det inte i själva verket den enda möjliga öppningen mot ett samtal i verklig mening? Det är möjligt att redaktionsmötet eller lämningen på dagis inte är rätt tillfälle, men skulle man inte kunna tänka sig att även dessa vardagliga interaktioner skulle kunna hysa något mått av uppriktighet och reellt känslomässigt utbyte, om inte i sak så åtminstone i tonläge? Är det inte något i grunden omänskligt i den sociala överenskommelsen om att stänga ute detta grundläggande behov från samvaron på arbetsplatsen, där många av oss tillbringar mer vaken tid än med sin familj och sina vänner sammantaget? 

Jag är övertygad om att småbarnstillvaron är långt ifrån det enda sammanhang, i synnerhet i vår samtid, där samtalets potential förbli oförverkligad; jag tror att den kan förbli det en människas hela liv. 

Ett verkligt samtal är nämligen inte bara något annat än att briljera med litterära referenser på en middag, utan till och med motsatsen till det; det kräver förmågan att känna tillit, modet att blotta sig inför den andre och en beredvillighet att låta sig rubbas, kanske till och med upptäcka att man är någon annan än den man trott sig vara. 

Det finns samtal som, medan de pågår, uppfyller en med den jublande känslan: ”Jag är inte ensam!” Det smärtsamma med att föra sådana samtal kan vara att man, när de är över, inser precis hur ensam man är. 



LÄS MER – Helena Granström: Gränsen för samtycke är inte alltid glasklar



Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är romanen "Standardmodellen".

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.