Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ett live-Tinder helt utan skyddsvallar

Glittriga Garbo. Foto: LINDA SKUGGE
Tröst i telefonen. Foto: LINDA SKUGGE
Linda Skugge. Foto: ANNA-LENA AHLSTRÖM / PIRATFÖRLAGET

Efter 35 år som omsusad köttmarknad stänger Grand Garbo i Sundbyberg för gott.

Linda Skugge gör ett sista besök och nedkämpar ungdomens demoner. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPORTAGE | GRAND GARBO. Varför stirrar alla så? Varför känns det som om jag har hundra galopperade hingstar inne i bröstet? Kallsvetten rinner längs ryggen. Om jag slutar att koncentrera mig ser jag bara myrornas krig.

Raffsetet jag köpte på ungdomsklädkedjan skaver trots att jag noggrant vek in mina uthängande inre blygdläppar för att kunna knäppa sammetsbodyn i grenen. Det kan inte vara normalt att vara så där sladdrig där nere. Eller så hårig att man måste raka sig i omgångar med flera dagars mellanrum för att ens ta sig fram till själva läpparna.

Piss-snöar gör det också, så att de förbannade flingorna accentuerar min mustasch som hur mycket jag än rakar eller noppar alltid växer fram i realtid och jag blir åter 18 år och står i samma Grand Garbo-kö och blir hånad för min ovanligt ymniga skäggväxt. ”Kolla, hon har ju mustasch!”

Någon ramlar in i oss och sätter hela kön i rullning och jag kastas tillbaka till nuet och det känns som om jag andas genom ett sugrör på grund av monsterdosen kortison som jag var tvungen att ta för att inte somna. Vi som lever på artificiell väg medelst stresshormon på burk kan påbörja ett nytt dygn när vi vill och står över fjanterier som exempelvis jetlag. 

Eftersom vi till skillnad mot diabetiker inte tillhandahålls någon apparatur som kan mäta vår dos är vi utelämnade till gissningsleken. Och här gissas det rätt friskt. För jag måste ju i alla fall stå upp ända tills haket där jag frivilligt lät mig förnedras som tonåring öppnar för kvällen. Syltan som nu efter 35 år ska stänga. En don’t miss. 

Det är bara att öka dosen, öka dosen, snorta dosen för helvete, så tar den snabbare.

I skavande raffset. Foto: SIGRID TOLLGÅRD

Ambulansfilt och cigg

Jag står bakom en tjej endast iklädd minikjol och en kort lurvig jacka. Jag skakar så att det känns som om jag sitter i elektriska stolen. Bredvid kön står en tjej invirad i en ambulansfilt och röker. Tjejen i minikjol ombeds visa legg och jag känner ett sting av avund för att ingen ber mig visa mitt.

Annica Karlsson 690724–2386. Jag kan det fortfarande, vill jag skrika. Trots att det är 27 år sedan minns jag falsklegget jag snodde av Josefin på Rudbecksskolan i Sollentuna. Skolan jag spydde ut mitt hat mot i en dagbok som jag sedan gav ut med titeln ”Men mest av allt vill jag hångla med någon”. 

Boken som länge hade arbetstiteln ”Jag är så ful och har så fula kläder”. Boken som kanske borde ha fått titeln ”I hate myself and I want to die”. Där jag skrev sådant som: ”Har ett stort behov av att ta ett basebollträ och slå det mot asfalt så att flisorna flyger. Jag har ett väldigt stort behov av det.”

Boken är en studie i vad det gör med människor att inte synas. Vad människor som inte syns gör. Vad man får för behov. Vad man söker sig till.

Jag ser henne fortfarande tydligt framför mig. Patricia, 18 år. Hon som alltid körde oss till Garbo i sin röda Alfa Romeo. Kritvitt hår ända ner till häcken. Underbar. Sportig. Rik. Villabarn. Ett år på college i USA. Miss Rudbeck. Hon fick alltid allas röster. Stod omslingrad med skolans snyggaste kille i skolkatalogens introsidor där bara de som räknades fick vara med, de som var någon.

Som han som heilade. Och hon som såg ut som Brooke Shields. De som hade dyrast kläder.

Inte en sådan som jag, som skrev i min dagbok att ”jag är som en efterbliven bland folk” och som alltid fick sitta bredvid när mina tjejkompisar fick någon godtycklig tunga nerstucken i halsen.

 

LÄS MER – Linda Skugge: Jag har varit mer förövare än feminist

Hjärtklappning 

Fan vad jag skakar. Det känns som om ögonen ska tränga ur sina hålor. Eller som om det sitter någon inne i hjärnan och pressar ut mina ögon. FASS, biverkningar av kortison: högt blodtryck, rubbning i saltbalansen, muskelförtvining, psykisk obalans, blekhet, hjärtklappning, dimsyn.

En kille bredvid mig utstöter ett helt ociviliserat vrål. En starköl välts ut över en annan killes jeans. En servitris skyndar fram genom den smockfulla lokalen, som har ett slags cowboytema, med en shotsbricka. Jag räknar till 17 glas. Lokalens inre dränks i "Ja må han leva" och hurra och blås i plasttrumpeter. Som på ett barnkalas.

Möter man en mans blick innebär det samtycke. Det här är som ett live-Tinder, utbrister mitt sällskap. Man slipper allt tjafs, bara ta någon. 

Alla män som stirrar på mig är skalliga, har isterbuk och ser inte ut att prioritera hygien. Jag vänder bort blicken.

En kille skriksjunger ”who let the dog out, ugh, ugh, ugh” trots att det som strömmar ut ur högtalarna är en annan låt. En man vinglar fram som på en Finlandsfärja. En man och en kvinna i 50-årsåldern börjar plötsligt mäta vem av dem som är längst. En krallig kille tjatar upprepade gånger på en tjej att hon måste hänga in väskan. Hon sluddrar något till svar. Något om att dansa. Två kvinnor som ser ut som två väldigt uppklädda dagmammor dricker Irish coffee. Kvinnan med ambulansfilten går ut och röker igen. Hur kom den filten hit? Fylla eller för att någon drog kniv?

Smärtan i mina ögon kan inte vara normal. Stroboskopen som pumpar över dansgolvet skär som knivar i mina linser. Jag måste ta mer kortison för att inte svimma, men jag går vilse i de smala gångarna mellan dansgolven och plötsligt befinner jag mig inne i ett rymdskepp där allt går i silver, vitt och blått och lamporna faller ner. Eller beror det på vinet jag drack för att värma upp? Eller på grund av att det sitter någon inne i min hjärna?

Jag försöker googla på vin och kortison men jag ser inget på skärmen.

Mina tänder känns lösa. Foto: SIGRID TOLLGÅRD

Alfa Romeo

FASS, biverkningar av kortison: högt tryck i ögat samt oklarhet i linsen, avkalkning av skelettet, risk för benbrott, uppsvälld buk, svullnad i ansiktet, rödrosa, blåstrimmig hud, onormal behåring.

Jag förnimmer musikens basgång i tänderna som känns lösa, någonting som luktar öl stänker på mig. Männen framför mig häller öl på varandra på dansgolvet. Stämningen är bortom förväntansfull, den är desperat. Se mig, hångla med mig, skriker allas blickar.

Jag var aldrig med i skolkatalogens introsidor. För att ingen visste vem jag var. Vad människor som inte syns gör. Vad man får för behov. Av att synas. Vänta ni bara. Snart kommer alla veta vem jag är. Och då kommer ni ångra er.

Mina blygdläppar har ploppat ut ur bodyn.

Annica Karlsson 690724–2386. Vadå, det är inte jag? Jag ska bli journalist. En dag kommer jag att skriva om er. Om era värdelösa fattiga liv, om den värdelösa musiken ni lyssnar på för att ni inte har köpt de senaste tolvorna på import, om era fula sportiga män, om era tråkiga jobb. Kom inte och säg att jag inte är Annica Karlsson 690724–2386. Kom inte och säg att jag inte får komma in på Garbo. Ni kommer ångra er så jävla mycket.

Vart jag än vänder mig ser jag händer innanför tajta byxor, linningar, rumpor skakar, musiken dånar. Var är mitt sällskap, har hon gått hem med någon? Mina blygdläppar har ploppat ut ur bodyn. Undrar om det syns genom de tajta tonårsbyxorna där jag pressat in underkroppen?

FASS, biverkningar av kortison: upprymdhet, psykiska besvär, sömnlöshet, förhöjt tryck i kraniet.

Jag stal Annica Karlsson för att hon var min väg bort från förorten, bort från Grand Garbo, bort från att aldrig få en enda röst, bort från skolkatalogens introsidor, bort från basebollträet mot asfalten, bort från Grand Garbos Bolibompa-eurodisco.

Vänta ni bara, en dag kommer jag sitta i olika direktsändningar i tv, det ni! Alla vet vem jag är. Jag bor kvar i Sollentuna centrum, alldeles vid Malmvägen, jag har ingen bil, kommer aldrig ha råd med en Alfa Romeo. Men alla vet vem jag är. Jag skriver i tidningen. Jag kan få vilken bukstinn man jag vill inne på Garbo.

LÄS MER – Linda Skugge: Där Aviici finns nu susar löven på ett särskilt sätt

 

Linda Skugge är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hon är aktuell med böckerna "Flygfärdig – om när barnen lämnar boet" och "45 – Morbus Addison".

I morgon hålls en sista festkväll på Grand Garbo, sen är det slut.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!