Både konservativa och liberaler lär behöva tänka om för att rädda klimatet, skriver Malte Persson. Foto: BRANDEN CAMP / AP TT NYHETSBYRÅNBåde konservativa och liberaler lär behöva tänka om för att rädda klimatet, skriver Malte Persson. Foto: BRANDEN CAMP / AP TT NYHETSBYRÅN
Både konservativa och liberaler lär behöva tänka om för att rädda klimatet, skriver Malte Persson. Foto: BRANDEN CAMP / AP TT NYHETSBYRÅN
Malte Persson. Foto: ALEX LJUNGDAHLMalte Persson. Foto: ALEX LJUNGDAHL
Malte Persson. Foto: ALEX LJUNGDAHL

Även slaveriet ansågs omöjligt att avskaffa

Publicerad

 

Det krävdes revolutioner och krig för att avskaffa slaveriet.

Malte Persson ser dystra likheter med dagens demokratiers oförmåga att avvärja klimathotet.

IDÉDEBATT | KLIMATET. Huruvida vår civilisation kommer att överleva de klimatförändringar den orsakat är ännu inte avgjort. Men det står klart att vi för att inte riskera de allra mest katastrofala konsekvenserna måste åstadkomma mycket stora förändringar mycket fort. Inget tyder på att vi är beredda till det. Tvärtom är vi obenägna att ens tänka på eller prata om saken. 

Vi gör våra val: vi kan tänka oss att sopsortera litegrann, men få är beredda att som individer sluta flyga frivilligt, och som kollektiv klarar vi knappt ens att införa symboliska skatter på flygandet. Barnfamiljens rätt att flyga till Thailand här och nu trumfar framtida barns rätt att existera drägligt eller existera alls. 

Klimathotet och demokratin

Det är inget förvånande i detta. Det är ett rationellt agerande utifrån normala ekonomiska och demokratiska premisser. Ett spelteoretiskt dilemma där de bästa möjliga besluten för varje enskild aktör (individer, företag, politiska partier) leder till sämsta möjliga resultat för helheten.

Så vad vi behöver är kanske andra premisser än de normala ekonomiska och demokratiska? I SvD (4/11) efterlyste miljöforskaren Jørgen Randers ”planekonomi” och framhöll Kinas klimatsatsningar som ett hopp. Han fick mothugg av kinakännaren Ola Wong (9/11), som påpekade att diktaturen Kina är mycket mer skurk än hjälte i klimatfrågan. Det är till stor del Kinas extremt snabba utbyggnad av smutsig kolkraft under senare decennier som gjort situationen för världen så akut som den är.    

Samtidigt är det, paradoxalt, exakt denna skurkroll som gör Kina till outtalad hjälte i den liberala berättelse som säger att det mesta på det hela taget blir bättre i världen. Att världens fattiga blivit färre de senaste decennierna (åtminstone fram till 2016, då svälten ökade igen) beror till stor del på Kinas ekonomiska liberalisering. Att denna följts av massiv miljöförstöring och ännu hårdare repression mot oliktänkande talar man i de sammanhangen tystare om. 

 

Den klassiska liberalismens storhetstid, med centrum i Storbritannien och USA, kom att sammanfalla inte bara med den industriella revolutionen, utan även med historiens mest brutala slaveri.

Adam Smith och slaveriet

Men såväl demokrati som marknadsekonomi har alltid haft sina givna begränsningar och blinda fläckar. För att se det behöver man inte förneka allt gott som de har givit och fortsätter ge världen. 

”Miljöfrågan skulle verkligen vara lättare att hantera utan demokrati”, skrev Isobel Hadley-Kamptz, liberal intellektuell, på twitter för ett tag sedan. Det var sagt i förbigående och inte gravallvarligt, men påminde på ett talande sätt om vad en annan liberal intellektuell, nämligen den store ekonomen Adam Smith, tänkte för drygt 250 år sedan.  

Det gällde då förstås inte global uppvärmning, som den koleldade industriella revolutionen nätt och jämnt hunnit påbörja, utan en annan marknadsekonomisk skamfläck: slaveriet. Smith noterade att det vore lättare att avskaffa eller mildra slaveriet under en ”monarki” eller ett ”despotiskt styre” än i en demokrati. 

Den klassiska liberalismens storhetstid, med centrum i Storbritannien och USA, kom att sammanfalla inte bara med den industriella revolutionen, utan även med historiens mest brutala slaveri. Det var det senare som levererade bomullen till Manchesters efterhand ångdrivna väverier.

Och där somliga liberaler försvarade slaveriet såg andra det som förkastligt. Men vad kunde man göra? Smith menade att slaveriet inte bara var omänskligt, utan dessutom ekonomiskt irrationellt. Men man kunde inte räkna med att slavägare frivilligt skulle ge upp sina privilegier. Det var en fråga om makt snarare än om ekonomi. 

Och ju mer frihet slavägaren själv hade, desto värre för slavarna: ”i en demokrati har de det eländigare än någon annanstans”. I det som snart skulle bli det dåtida paradexemplet på en demokrati, USA, var mycket riktigt lagstiftarna själva slavägare. 

 

LÄS MER: Anna Hellgren om Naomi Kleins "This changes everything"

Dubbel kolonialism

Är det fel att se paralleller till situationen i dag? Slavarna saknade – till skillnad från deras frihetsälskande ägare – demokratiskt och ekonomiskt inflytande. Detsamma gäller i dag de framtida människor som kommer lida och dö av hetta, drunkning, svält, stormar, klimatkonflikter. Om vi inte ger upp en del privilegier. Vilket på sikt även vore ekonomiskt rationellt, men psykologiskt svårt.

Och liksom ett avskaffande av slaveriet då ansågs utgöra ett oacceptabelt eller orealistiskt inskränkande av äganderätten, ser det ut på samma sätt i dag med förbud mot kol och olja. Vill en stat till exempel lägga ned kraftverk, kräver kraftbolagen ekonomisk kompensation, precis som en gång slavägarna. 

Slutligen var slavhandeln, i likhet med dagens fossila ekonomi, global. Man kan besluta att slavar och kolkraftverk är oacceptabla i hemlandet, utan att för den sakens skull sluta handla med det som producerats med deras hjälp i andra länder. Samvetet känns renare, men den osynliga handen förblir smutsig. 

Man kan säga att samtidigt som västvärlden ägnade sig åt kolonial expansion i det geografiska rummet, så började man (ironiskt nog genom eldandet av miljoner år gamla fossiler) även att kolonisera framtiden, vars avlägsna invånare fick betala för ett välstånd närmare i tiden. 

 

LÄS MER: Helena Granström om Sverker Sörlins "Antropocen"

"Onkel Toms stuga" i vår tid

Två sekler in i det som då var framtid är vi själva nu på gränsen mellan att vara tidens rika kolonisatörer och dess förtryckta kolonialbefolkning. Om än förtrycket inte är jämnt fördelat: de länder som utsattes för den gamla kolonialismen är desamma som redan i dag drabbas hårdast av klimatförändringarna.

Men vårt problem är att det är så mycket svårare att tänka på tiden än på rummet. I synnerhet som vi vant oss av vid perspektiv som går utanför individen och de nu levandes livstid. Romankonsten är en bra illustration. 

Det som litteraturhistorikern Ian Watt i en klassisk studie beskrev som ”the rise of the novel” var också det ett parallellfenomen till den liberala individualismen och industriella revolutionen. Författaren Amitav Ghosh har påpekat att den form den moderna romanen då fick – med ett fokus på individer och lokala sammanhang – gör den oförmögen att gestalta klimatförändringar. Litteraturvetaren Rob Nixon har talat om ett ”långsamt våld”, som till skillnad från det plötsliga våldet inte passar in i vare sig fiktionens eller medias dramaturgi. 

Slaveriets offer gick och går däremot att levandegöra i både reportage och fiktion. Romanen ”Onkel Toms stuga” (1852) syftade till att skapa empati hos vita för de svarta slavarna, och blev enormt inflytelserik. Men går det att skapa empati med ”den andre” när denne inte bara tillhör en annan folkgrupp än läsaren, utan den än mer avlägsna gruppen av ännu ofödda människor?  

 

LÄS MER: Malte Persson gör upp med Svenska Akademien och klubben Forum 

Klimathotet i "Game of Thrones"

De enda genrer som i dag tar sig an stora tidsrymder och klimatförändringarnas offer är sådana som ofta bara ses som underhållning – science fiction och fantasy. Exempel kan hittas från J.G. Ballard till N. K. Jemisin. Och i allegorisk form är ”white walkers” i ”Game of Thrones” nog den mest spridda skildringen av klimathotet vi har. 

På Karl XIV Johans tid planterades ekar för att bygga fartyg med på 1970-talet. Ett typiskt exempel på planekonomiskt misslyckande? Ja, men också ett på ett tänkande – lättare i ett  arvkungadöme – som sträcker sig längre än nästa kvartalsrapport eller riksdagsval. Om man kräver att investeringar ska skrivas av på ett par decennier klarar man som bekant inte ens av att bygga moderna järnvägar. 

Likväl kan drömmar om dynastier och riken knappast rekommenderas. Vår tids nyvaknade nationalism går ju inte heller i det långsiktigas tecken, utan tvärtom i förnekelsens. Och vi som sett ”Game of Thrones” vet att feodalism inte heller är något bra samhällsskick för att lösa gemensamma problem.

 

LÄS MER: Anna Hellgren: Katastrofen i Houston är en föraning om framtiden

Franciskus miljöengagemang

Men religionens längre perspektiv, kanske? Påven är en av de viktigaste förkämparna för en ansvarig klimatpolitik. Sekulära progressivas förtjusning i Franciskus är dock både begriplig och lite pinsam: äntligen en ledare för en stor och auktoritär organisation som använder sin makt för goda syften! Det påminner om upplysningsfilosofernas längtan efter den upplyste despoten. 

Detsamma gäller förstås sneglandet på Kina. Men liksom de ”upplysta” monarkerna oftast svek filosofernas förhoppningar, är risken överhängande att man blir besviken om man sätter sitt hopp till Kinas makthavare. Som realist måste man dock fråga sig: är man inte lika naiv om man förlitar sig på demokratin eller marknaden? Kina har åtminstone visat att de skulle kunna vidta effektiva klimatåtgärder om de verkligen ville. Det är tveksamt om våra demokratier kan det ens om de vill, eller om de vill.

Alltså i tid. Att utsläppen förr eller senare kan stoppas demokratiskt och marknadsekonomiskt räcker ju inte. Många liberaler hoppades att slaveriet med tiden skulle försvinna av sig självt på liknande sätt. Och det skulle det kanske ha gjort. Men för dem som var slavar och ”med tiden” skulle vara döda var en sådan förhoppning knappast nog.  

 

Men givet att demokratiska metoder inte tycks räcka till för klimatpolitik – när kommer den första klimatterrorismen?

Klimatet och planekonomin

Slaveriet debatterades intensivare än klimathotet gör i dag. Men det avskaffades ytterst inte genom liberala processer, utan genom revolutioner (i Västindien och Sydamerika) och genom krig och militärdiktatur (i USA). Självklart är en revolution ingen realistisk lösning för oss – det tror inte ens en marxist som Andreas Malm i sin magistrala must read ”Fossil capital”, där han bland annat övertygande visar kopplingen mellan kolkraft och kapitalägares behov av kontroll över arbetskraften. 

Men givet att demokratiska metoder inte tycks räcka till för klimatpolitik – när kommer den första klimatterrorismen? Saboterade fabriker? Bombhotade flygplan? Aktioner mot aktieägare? Och skulle sådana metoder i en eventuell eftervärlds ögon te sig mer eller mindre omoraliska än till exempel den lobbyverksamhet Exxon sysslar med? 

Att förespråka terrorism torde dock vara en ännu större återvändsgränd i debatten än att förespråka planekonomi – som nog var ett olyckligt ordval från Jørgen Randers sida. För vad räknas egentligen som planekonomi? Knappast månprogrammet, väl? Eller när USA, för att vinna kriget, tvingade bilindustrin att ställa om till flygplansproduktion 1942? 

 

LÄS MER: Malena Ernman: Jorden behöver en överdos av godhet nu

Även konservativa måste tänka om

Oavsett vilka svar man finner, så är det föga troligt att man kommer finna dem genom att möta nya existentiella hot med innötta ideologiska reflexer. Och jag föreställer mig att slaveriet, med dess krock mellan ideologi och moral och verklighet, är en historisk parallell vi kan lära oss något av. Om vi inte vill likna dem som ignorerade dess fasor, för att de inte passade den egna världsbilden. 

Den exemplariske liberalen Adam Smith ansåg alltså att det finns situationer då en anständig människa måste ta ställning mot ”frihet och välstånd”. Men även anhängare av andra läror måste vara beredda att ifrågasätta sina grundantaganden. 

Edmund Burkes samhällskontrakt som inkluderade ”de ännu inte födda” förefaller exempelvis förebildligt – men är det längre förenligt med hans konservativa skepsis mot radikala lösningar?

Min egen, mindre mainstream, metafysik som författare har alltid satt konsten och ”evigheten” framför både samtidspolitiken och mig själv. En pre-industriellt klassicistisk tro på att konsten transcenderar biologin, som i den indoeuropeiska epikens ”aldrig förvissnande rykte”. Eller som Tegnér uttryckte det: ”Dikten är icke som blommornas doft”.

Men är den doktrinen relevant när det kanske inte finns någon mänsklig framtid att bli läst i? Om mänskligheten är lika flyktig som blommornas doft? Eller är konsten tvärtom, som tragisk symbol, just då viktigare än någonsin? Om jag helhjärtat kunde tro på det skulle jag knappast ha ägnat tid åt att skriva denna artikel i stället.

 

LÄS MER: Karl Ove Knausgård: Norges girighet förstör planeten

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste roman är "Om Ofissim". Läs fler texter av honom här. 

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag