Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett dödligt mörkt moln har lagt sig över orten

Duraid Al-Khamisi.Foto: BOKFÖRLAGET ATLAS / BOKFÖRLAGET ATLAS
Polispatrull på plats vid Bergengatan i Husby 2017.Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN
Polisbilar och ambulans på plats vid Bergengatan i Husby 2017.Foto: ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN

I Stockholms förorter eskalerar våldet. 

Duraid Al-Khamisi ser tilliten till samhället försvinna. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Trygghetsvärdarna står i Husby Centrum i gråsvarta uniformer och militärstövlar. Båda är svarthåriga. Den ena röker, den andra står och pratar med en boende i området. Förklarar något om behörighet och väktarutbildning.

Helikopter i himlen. Varannan dag ser jag helikoptern surra runt på mycket låg höjd. Fram och tillbaka, ibland i en timme eller mer. Jag bor precis vid Järvafältets utkant och kan höra polisens insatser i Rinkeby och Tensta på andra sidan motorvägen. Kväll och dagtid. Jag vet inte riktigt vad som händer. Men det pågår ju ett regelrätt knarkkrig i våra trakter. 

Jag promenerar i solnedgången. Ett rådjur betar i dimman på den gröna ängen framför mig. Ett par minuter senare hör jag rop bakom ryggen. Jag blir ikapp sprungen av en äldre herre. Han frågar vad jag heter. I handen håller han i mitt bankkort. Den hade fallit ur min ficka. 

Gemene man och kvinna försöker upprätthålla normala liv med helt vanliga arbetsrutiner, traditioner och vanor.

Tillit är något som kostar. Att våga se det bästa hos människor, i varandra, i oss själva. Våra centrumtorg har blivit mycket tommare sedan de territoriella gängkrigen började. I dag är det precis vad saken handlar om, kriminella nätverk från olika delar av vår del av staden som dödar varandra i kampen om kokainmarknaden. Marijuana och hasch blir man inte dödad för. Falska Guccikepsen är bara en statusmarkör för gängtillhörighet. Allt handlar om de stora pengarna. 

Jag tänker på vår föräldrageneration. Jag tänker på romantiseringen kring deras erfarenheter. Antingen svartmålas de som passiva och nerslagna eller som frihetstörstande revolutionärer, tänkare, filosofer eller akademiker. 

Den som hävdar dessa saker vet ingenting om hur skör en människokropp är. Den vet ingenting om vad verkligen klasskamp är. Fattiga magar, behöver mättas. Först mätta sina magar, sen tak över huvudet, sedan mat och värme. Våra föräldrar var kanske frihetskämpar och revolutionärer i hemländerna, men inte i den romantiserade utsträckning som litteraturen och poesin vill ge sken av. Här finns konservativa, religiösa, bakåtsträvande, återhållsamma, liberala, sekulära, bildade och obildade karaktärer. Gemene man och kvinna försöker upprätthålla normala liv med helt vanliga arbetsrutiner, traditioner och vanor. 

– Ja, men du är ju känd av polisen.

Men det finns inga gemensamma intressen, värderingar, livsåskådningar eller tillhörigheter. De är bara kompisar, grannar eller bekanta med varandra. Det enda man behöver i orten är faktiskt cash. Kontanter. Forskning visar till och med att människor i socialt utsatta områden i världen, är i mest behov kontanter framför alla andra sociala insatser. Familjerna är bäst på att planera för sin ekonomi. Och så länge som kontanter är i rullning, rullar livet fint.  

Jag stöter på en gammal skolkompis från barndomen. Så länge jag kan minnas har han försökt kränga sig ut ur sin destruktiva livsstil. Han sluddrar när han talar, blodröda ögon. Hög som ett hus. Sist jag träffade honom var för lite mer än ett år sedan. Då stod han tillsammans med en vän vid en rondell vid fotbollsplanen ”Trean” när två poliser dök upp. En man och en kvinna. Trevliga, sympatiska. Poliserna förklarade att de letade efter vapen. 

Min vän protesterade teatraliskt med en förevändning om att polisen ju visiterat honom för bara ett par dagar sedan, varpå poliskvinnan svarade med en skolfrökens tålmodiga röst: 

– Ja, men du är ju känd av polisen. 

– Men vi har också blivit råare mot varandra. Så det är vårt eget fel.

I dag är det inte lika många förortare som klagar över polisvisitationer. Det råder en annan slags förståelse för kontrollerna. Vissa vill till och med ha hårdare krav. Och här jag går nu runt i mitt alldeles egna LOV3-område. Vilket innebär att ordningsvakter har befogenhet att arbeta på gator och torg för att öka tryggheten. 

Jag frågar barndomskompisen om hur vi kan lösa gängkrigen. Vad kan vi göra för att stoppa alla mord? Han pratar om självsanering. Det är en urgammal föreställning som jag hört många gånger tidigare av människor i kriminalitet. Han säger något om att staten låter morden fortgå för att det är billigare och mer kostnadseffektivt att låta ungdomar dö, snarare än att fängsla in de för 2000-3000 per dygn i kostnad för samhället.

– Men vi har också blivit råare mot varandra. Så det är vårt eget fel. 

Från politiskt håll menar man att man vill återerövra områdena från kriminella gäng. Samtidigt har vi en eskalering av våldet, framför allt med explosiva sprängmedel. Att familjer till kriminella personer råkar ut för hämndaktioner och bestraffningar har också inträffat.  

Det finns en föreställning om att alla gängmedlemmar är beredda att dö eller bli dödade. Men här träffar jag unga människor som ibland ser sig nödgade att sälja knark. En säger att han bara behöver 10 000 kronor att ge till sin familj. En annan svär på att han inte röker hasch, han säljer bara. Nästa år går han ut gymnasiet och säger att människor föds med olika förutsättningar att lyckas. Han ser det som ett fullt naturligt val, som ingenting annat fanns i världen. 

Det är som att ett dödligt mörkt moln lagt sig över stämningen.

Är det en hälsosam livssyn för en ännu odömd 17-åring? Är det så här ökad ojämlikhet uppenbarar sig?  

Vad händer med tilliten till samhället? Till sig själv, sina egna förmågor och kunskaper, sitt eget ansvar, sin egen moraliska kompass och värderingar? Han behöver mätta sin mage, principer kommer inte att mätta honom. Här finns en ung man som menar sig redan har tagit sitt ansvar. Han har gjort sitt val, och det är kriminaliteten. Det är så han drar in sina kontanter. Och kunderna kommer från alla Stockholms hörn. Arbetare, medelklass, arbetslösa, äldre, ensamkommande, studenter, föräldrar. Marknaden gror. 

Tillbaka i centrum tänker jag på hur tomt och ödsligt flera av våra torg blivit. Det är inte som förr. Ungdomarna är borta, de höga skratten är också borta. Ingen hänger i centrum längre. Det är som att ett dödligt mörkt moln lagt sig över stämningen. I Rissne, Hallonbergen, Husby, Rinkeby, Tensta, Bromsten. Ödsligheten, tomheten, misstron. 

Vakterna byter av varandra. 

 

Duraid Al-Khamisi är journalist och författare. Hans senaste bok är ”Mellan floderna”.

Är litteraturmannen utrotningshotad? 

Daniel Sjölin möter två undantag i Kultur-Expressen.

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra.

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige med Daniel Sjölin. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.