Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Etnicitetsvurmen varar inte för alltid

Hanif Bali.Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Jörgen Huitfeldt.Foto: MELI PETERSSON ELLAFI
Ibrahim Alkhaffaji.Foto: OLLE SPORRONG

Delar av högern och TAN-debattörerna har blivit den nya identitetsvänstern – besatt av etnicitet.

Ibrahim Alkhaffaji ser fram emot den kommande kollapsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Minns ni valet 2014? Då var den identitetspolitiska vänstern på frammarsch. Vänstern som helhet diskuterade då oftare internt än med borgerligheten och ett ideologiskt eko från 70-talets vänsterdebatter hördes i varje hörn, både på sociala medier och kultursidor. Nu etablerades begrepp som vithet och rasifiering. Klass fick också vara med. Den intersektionella analysen hälsades som en frälsare och drev vänstervågen framåt.

Sedan hände något. De separatistiska grupperna försvann, de inomideologiska bråken tunnades ut. Michel Foucault och Sara Ahmed åkte upp på hyllorna igen.

Nu är det högerns tur att vandra i den identitetspolitiska öknen, och konstant föra in samtalet på etnicitet. Hanif Bali beskrev nyligen sig själv på Twitter: 

”Etnicitet: Iransk kurd
Nationalitet: Svensk
Kulturellt: Svenskiransk
Vad är era?”

https://twitter.com/hanifbali/status/1233503397438992387

Minns ni när högern ogillade identitetspolitik? Det var tider det. 

Den som följt debatten om ungdomsrånen vet att flera högerdebattörer menar att de är etniskt relaterade. Den förvisso, enligt egen utsago, politiskt neutrale Jörgen Huitfeldt hävdade i TAN-lutande Kvartal att rånen är ett uttryck för ett strukturellt förtryck av ungdomar med svenska rötter. Känns begreppet igen? Mustafa Panshiri gick så långt som att i ”Agenda” slå fast att etnicitet och ungdomsrån debatteras vid landets samtliga köksbord.

Sannolikheten för det senare är förmodligen densamma som för att vänsterns intersektionella analys var allmängods på den tiden det begav sig – det vill säga nära noll.

Besattheten går runt som ett influensavirus.

Högern har kanske bytt ut begreppen, men den politikens huvudperson är densamma: invandraren. Den bruna eller svarta människan. Den identitetspolitiska vänstern menade att hen är förtryckt i alla rum utanför den egna, trygga sfären. Högern menar i stället att hen är en förtryckare i samhället. Besattheten går runt som ett influensavirus. 

Högerdebattörers ohälsosamma fixering vid etnicitet och kriminalitet är påtaglig, men appliceras nära nog på alla områden. Skolresultaten? ”Vi kan få in etnicitet där också.” Bråk på bibliotek? ”Jamen, självklart.”

Och nu har högern också börjat splittras, precis som vänstern 2014. I en auktoritär sektion, beståendes av konservativa, nationalister och liknande grupperingar – och en mer frihetlig där liberaler och socialliberaler håller till.

Om närhistorien har lärt mig något är det att identitetspolitik är en återvändsgränd som slutar ungefär likadant varje gång: antingen i total glömska eller att människor växer i från den.  

Alltså kan jag inte låta bli att betrakta identitetshögern med ett roat leende.

Jag ser fram emot dess kommande kollaps – och hoppas slippa besattheten av etnicitet en gång för alla.  

 

Av Ibrahim Alkhaffaji

Ibrahim Alkhaffaji är skribent och medarbetare på Expressens kultursida.