En särskild måltavla för Sverigedemokraterna

KULTURDEBATT. I kölvattnet av Johan Heltnes nya bok ”Sympati för djävulen” pågår en debatt om författarutbildningen på Biskops-Arnö. I boken drar Heltne paralleller mellan sektmentaliteten han upplevde i Livets ord och diskussionsklimatet på skolan. Boken är inget debattinlägg, utan snarare känsligt prövande och sökande, men kultursidornas debattörer har vinkeln klar. I SvD frågar man sig ”Vad är det som pågår i kulturelitens Lundsberg”, Tidskriften Fokus klargör ”Biskops-Arnö inifrån: Lika repressivt som Livets ord”. Och så vidare.

Det är ju inte första gången kultursidorna beskriver skolan som den fria litteraturens dödgrävare.

Givetvis finns det skäl att diskutera en institution där så många författare har börjat sin bana. Samtidigt kan man fundera över varför Biskops-Arnö är en sådan favorityta för olika tiders projektioner. Det är ju inte första gången kultursidorna beskriver skolan som den fria litteraturens dödgrävare. På 1990-talet sades den generera ”skrivarskoleprosa” och osjälvständiga Carver-epigoner. 

Vid sekelskiftet beskylldes den för att driva en militant feministisk dagordning. Några år senare ansågs den tillsammans med tidskriften OEI likrikta all poesi i enlighet med den förkättrade språkmaterialismens diktat. På 2010-talet utmålades den dels som elitistisk, dels som en institution där alla påtvingades identitetspolitisk pickelhuva.

För den som har gått där är det svårt att få ihop de här olika konstruktionerna med den sömniga och lite flummiga folkhögskolemiljön. Kultursidesdebatterna har inte heller lyft på något lock där tidigare tystade vittnesmål vält fram.

I vad består längtan efter att få förfasa sig över en sådan plats?

Man kan därför fråga sig vad slags axiom som Biskops-Arnö utgör i kulturdebatten? Vad slags behov fyller den på frihand tecknade bilden av en insulär kulturelitskola, präglad av indoktrinering och svågervälde? I vad består längtan efter att få förfasa sig över en sådan plats?

Kanske säger det mer om kulturdebatten i sig, än verklighetens lilla folkhögskola i bakvattnen bortom Bålsta?

Att som Victor Malm jämföra med amerikanska creative writing-kurser är också som att blanda äpplen och ananas. De arrangeras av universitet och kostar hundratusentals kronor att gå, de svenska folkhögskolorna är en del av en 150-årig folkbildningstradition och gratis. Folkhögskolorna i allmänhet och deras konstnärliga utbildningar i synnerhet har länge varit en särskild måltavla för Sverigedemokraterna. I riksdagsmotioner och budgetförslag efterfrågas besparingar som i princip innebär att utbildningsformen upphör. Den anses vara ”ett forntida arv från Socialdemokratin, och därför har spelat ut sin roll.” De närmare 100 000 elever som varje år läser på någon av de 154 folkhögskolorna ser det annorlunda.

Folkhögskolorna faller under regerings mandat. I ett förhandlingsspel om en SD-stödd borgerlig regering går det lätt att föreställa sig dem som ett moderat bondeoffer. Med tanke på den karikatyr som kultursidorna tecknar av Biskops-Arnö så lär den då vara först till stupstocken.

Svensk folkhögskoledebatt kan kännas perifer när Ukraina föröds i Putins anfallskrig. Men man kan alltid erinra sig att SD är en del av den nationalistiska rörelse, ledd av Victor Orbàn och Marine Le Pen, som beundrande har blickat mot Putins auktoritära välde.

Peter Fröberg Idling är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Två män i en podd: Sista avsnittet

PODCAST. Det hade kunnat fortsätta i evighet, varför ska det sluta så här? En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.