Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

En litteraturkanon är till för osäkra politiker

Grethe Rottböll är ordförande för Sveriges Författarförbund.
Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN
Bo Broman (SD).
Foto: ALEX LJUNGDAHL

Sverigedemokraterna är ett av partierna som har visat intresse för en litteraturkanon.

Grethe Rottböll, ordförande för Sveriges Författarförbund, ser risker med en klassikerlista.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. I och med den nya regeringsbildningen har diskussionen om en statligt bestämd litterär kanon fått nytt liv.

Den är på många sätt intressant eftersom den betonar behovet av litteratur. Samtidigt döljer den ett tomrum: vad är egentligen litteratur och varför är den alls nödvändig?

Bo Broman, kulturpolitisk talesperson för Sverigedemokraterna, säger i senaste numret av Författaren ”I vårt förslag om kulturkanon ingår framtagandet av en klassikerlista för litteratur. Genom en klassikerlista blir det lättare att ta del av den svenska litteraturskatten genom några av vårt lands främsta verk.” En bred läsning av klassiker i skolan leder också till sammanhållning genom gemensamma läsupplevelser, samtidigt som man utvecklar sitt språk och sin förståelse för samhällets och vår kulturs utveckling”.

Oavsett om man är överens om den formuleringen har flera partier på högerkanten visat intresse för en kanon.

Frågan kokar ner till: Varför är litteratur ens viktigt?

En mängd frågor uppstår. Med kännedom om skolans brist på skolbibliotek och tid för läsning, kan man befara att de flesta skolor kommer att hänvisa till listan. ”Ja vi läser, vi har tillgång till alla böcker på kanonlistan.” Vad gör det med den övriga litteraturen? Varför är det så viktigt att vi läser samma sak och vad är det som utvecklar kulturen om inte det ständigt pågående och förnyande samtalet, utbyten av tankar hämtade från olika böcker.

Frågan kokar ner till: Varför är litteratur ens viktigt? Ligger dess kraft i allmängiltiga lagar om stil och form eller har den sprungit fram ur ett behov av att uttrycka det som är glömt, gömt eller outtalat?

Vilka ska få uppdraget att beskära friheten att via litteraturen följa sina spår? Läsa en bok som leder vidare till en annan, till att man en dag också har hamnat i Röda rummet fast vägen dit var på ens egna vindlande villkor.

Är inte läsning en personlig upptäcktsfärd, något mellan mig och mina tankar och det är själva vägen dit som är viktig att få hjälp med?

Stockholms stadsbibliotek.
Foto: Patrik C Österberg / IBL

Det är här den kunniga bibliotekarien kommer in och ett proppfullt skolbibliotek lockar till upptäckter. Läsningen är en fristad och så snart den blir plikt försvinner lusten och dess djupaste mening.

Behovet av att styra måste upphöra på tröskeln vid litteraturens dörr. Annars är risken att när man öppnar dörren har litteraturen smitit någon annanstans. Och den som vill få utvecklas i sin egen takt, följa sina egna spår, kliver in bland youtubers där man får vara i fred från de vuxnas inflytande.

En kanon är till för osäkra politiker som vill göra det lätt för sig eller få ordning och reda i litteraturen.

Tvärtemot vad SD tror är en kanon något som utkristalliserar sig därför att människor läser, den är levande och förändras hela tiden. Även läsningar av det som ligger bakåt i tiden. Nya tankegångar skapar behov av att titta på bortglömda verk. Också vårt mångfacetterade samhälle där människor från andra kulturer är våra nya medborgare lockar till nya läsningar och behov av ökad förståelse för varandras bakgrund och kultur. Vi ska inte stå som analfabeter inför varandra utan via litteraturen hitta ingångar till varandras tankevärldar. Det är så vi blir berikade och kan verka tillsammans. För det behöver vi inte en statligt fastställd kanon. Det viktiga är att litteraturförmedlingen fungerar och skolbiblioteken kommer på plats. Det är samtalen om litteratur, närvaron av läsning som är grundläggande.

En kanon är till för osäkra politiker som vill göra det lätt för sig eller få ordning och reda i litteraturen, få kontroll över det spretiga samtalet, sänka kostnader för bibliotek, tidskrifter och författarbesök.

Att beskära litteraturen och stoppa in den i en kanon är i stället för att ge litteraturen de vingar som gör att vi alla oavsett ålder, kön, etnicitet kan lära oss flyga.


Av Grethe Rottböll


Grethe Rottböll är ordförande för Sveriges Författarförbund.





Månens sällskap: Helig geometri

https://embed.podplay.com/manens-sallskap-1449/helig-geometri-136238/light?platform=podplay

PODCAST. Om den högsta formen av mystik. Och om att bli en glädjens clown på scen. En sökande podd från Expressen Kultur. Om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.