Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En fängslad svart man är en ekonomisk tillgång

Blommor bredvid en bild av George Floyd.Foto: TED S. WARREN / AP TT NYHETSBYRÅN

Det går inte att reformera bort rasismen ur det västerländska samhällsbygget. 

Valerie Kyeyune Backström letar efter en försoning som förtjänar namnet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Marken brinner. Eller byggnader brinner, marken skälver. Som om gatorna fått nog av allt blod som runnit över dem, alla mördade svarta kroppar.

I antologin ”If they come in the morning”, under kapitlet ”Political prisoners, prisons and black liberation” skriver Angela Davis

”Under vår ihärdiga jakt efter grundläggande mänskliga rättigheter, har svarta människor oavbrutet blivit varnade att vara tålmodiga. Vi får råd om att så länge vi förhåller oss trogna till den rådande demokratiska ordningen, så kommer den ärorika stund där vi blir fullfjädrade människor så småningom komma.

Men efter att ha lärt oss av bitter erfarenhet, så vet vi att det finns en skarp motsägelse mellan demokrati och den kapitaliska ekonomin som är källan till vårt lidande [min övers].”

Vad är en politisk fånge? Angela Davis var en politisk fånge, men finns det fler?

Är alla svarta människor, fängslade för småbrott, för oskattade cigg, för en hemrullad joint, politiska fångar? Är alla svarta människor som mördats av polisen politiska mord?

Vi kan inte prata om politik innan vi pratar om försoning.

Försoning är det ord som alltid återkommer, helst i form av vantolkade Martin Luther King-citat, som ett sätt att fördöma brinnande byggnader, plundrade affärer, nedsänkta statyer.

Men jag vill prata om försoning på allvar. Jag vill nå dit, på riktigt. 

Försoning som i att avskaffa hela detta system som fjättrar oss.

Martin Luther King Jr i ögonblicket innan sitt ”I have a dream”-tal i Washington.Foto: AP

Låt mig börja från början. Du vet väl att rättsväsendet är byggt på straff?

I den numera klassiska ”Are prisons obsolete?” skriver samma Angela Davis om fängelsets historia, om hur brott och straff gått hand i hand. Hur reformation sedan starten varit förknippat med fängelset – fängelset i sig kom till just som en sådan, en reformation av tidigare former av straff. Som något humanare än offentlig tortyr.

Tanken om reformation är viktig att bära med sig.

Jag läser brittiska Kevin Maxwells nyutkomna ”Forced out” samtidigt som Target i Minneapolis brinner, samtidigt som slavhandlaren Edward Colstons staty slängs ner i Bristols hamn. 

Det är en självbiografi som först följer den vanliga berättelsekurvan; Maxwell växer upp på en council estate i en arbetarklassfamilj, och när sedan barndom en dröm om att bli polis. Han är en överpresterare, och så klart går därmed hans dröm i uppfyllelse. Som en mixad, homosexuell ung man är han en poster boy för allt det brittiska polisväsendet vill förknippas med. Dessutom har han en unik förståelse för varför svarta människor ogillar polisen – och hoppas kunna fungera som en brygga. Han är nybakad och full av förhoppningar.

Ändå börjar skon klämma innan den ens riktigt tagits på. Men de inledande rasistiska incidenterna på polisskolan borstar han av sig, och blir belönad för att han inte bryter mot kårandan.

Behållningen med Maxwells bok är egentligen inte när han blir sjuk av sitt arbete.

Så länge han gör som han blir tillsagd, och sväljer kommentarer eller särbehandling går allt bra. När han själv beter sig som en polis – och rasprofilerar, eller ber svarta män att sticka hem dit de kom ifrån, får han beröm av kollegerna. Träningen i värderingar och antirasism, som många i dagarna sätter sin tilltro till, framstår som lönlösa - enligt Maxwell brukar de flesta inte ens genomföra proven utan låta en kollega göra testen för alla, och oavsett deltagningsgrad avfärdas det mest som toppstyrt pk-tjafs som inte har någon bäring i det verkliga polisarbetet.

I en viral tweet skriver någon: ”Om polisen bara gjorde sitt jobb – ingen har någonsin gjort en låt som heter ’Fuck the fire department’”. 

Men är inte problemet att det är precis tvärt om?

Behållningen med Maxwells bok är egentligen inte när han blir sjuk av sitt arbete. När han samlat mod nog att inleda en rättslig process för att göra upp med rasismen, och får polisväsendets drakoniska styrka mot sig, komplett med brottsanklagelser och pressläckor.

Det är att man förstår precis hur lönlöst det är, hur reformer, värderingar eller egna ambitioner har så litet, för att inte säga noll, att göra med hur själva polisarbetet sen kommer gå till.

Det rör sig helt enkelt inte om ett systemfel.

Samma tankegångar återfinns hos Alex S. Vitales ”The end of policing”. Det rör sig helt enkelt inte om ett systemfel, slår han fast. Polisväsendet handlar till sin natur om att skydda rådande förhållanden – och om vi lever i en rasistisk, kapitalistisk skitvärld är det polisens uppgift att upprätthålla denna. 

Då spelar det mindre roll vad enskilda poliser tycker eller till och med gör: polisen är en konserverande, inte revolutionerande, verksamhet. Där Davis redogör för straffets funktion i USA efter slaveriets avskaffande (en fri svart man är ett hot, en fängslad svart man är en ekonomisk tillgång!), ger Vitale en skildring som på detaljnivå går igenom siffror för olika reformer, eller den så kallade broken windows-strategins effekt för samhället.

Vitale blir en slags spegel till Maxwell: alla sjuka incidenter han utsätts för återfinns i Vitales mer sobra statistik, där polis och rättsväsendets enorma kostnader och minimala gagn för samhället framträder. I stället tecknas en bild av ett tröstlöst pengaslukande maskineri som maler ner människor, tröskar runt dem i ett hopplöst system som fråntar dem deras rättigheter. 

Ett system som gynnar vissa företag, men som varken tar tillvara på skattepengar eller gör oss medborgare tryggare. Att nästan alla andra lösningar än de föreliggande är mer kostnadseffektiva, säkrare, ger ett bättre resultat, och i sämsta fall i alla fall inte är dyrare, visar att det inte handlar om något rationellt – det är helt enkelt en fråga om ideologi. I stället för att försöka bota mer komplexa samhällsproblem, blir lösningen att kriminalisera dem. Att straffa.

Foto: VANESSA CARVALHO/SHUTTERSTOCK / VANESSA CARVALHO/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Det är också därför reformation tas emot med öppna armar, omfamnas av systemet. Egentligen är det verkningslöst, bara en gradförskjutning. Verklig förändring för oss tillbaka till början, till själva ursprungsfrågan: försoning.

Jag menar inte kumbaya. Utan försoning som i att ta bort likhetstecknet mellan brott och straff. Att se att en annan värld är möjlig. I dagsläget har USA världens största incarceration rate, en fängelsebefolkning så stor att den skulle kunna förändra valutgången. En fängelsebefolkning som mångdubblats sen 1980-talet, på tvärs mot sjunkande brottssiffror.

Angela Davis påminner om vikten av att se fängelset, inte som isolerat, utan som en del i en större relation mellan instanser och samhälleliga relationer, och det synsättet hjälper oss att inte fastna i ett enda alternativ, utan ger flera och intrikata lösningar på de problem vårt samhälle står inför. Hon skriver: 

”Det första steget skulle vara att släppa taget om begäret att upptäcka ett enda alternativt system för bestraffning, ett som skulle gå i samma fotspår som fängelsesystemet gör i dag.”

 

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. I september debuterar hon med romanen ”Ett nytt England”.