Eldkloten störtar fram i Kalifornien

KLIMAT. Jag har inte varit i Kalifornien. Och ändå har jag varit där, många gånger om. Jag har besökt lyxkrogarna i sällskap med Hollywoodfruar, irrat runt i mörkret på Mulholland Drive, tagit jobb som dräng utanför Soledad och ätit pannkakor med bacon med John Travolta och Samuel L. Jackson.

Jag har vuxit upp i Los Angeles. Det var tillsammans med Norma Jeane Baker, i ”Blonde” av Joyce Carol Oates. Även om det var många år sedan jag läste romanen om Marilyn Monroe minns jag fortfarande beskrivningen av hur den kvävande, sträva lukten av rök lade sig över LA i takt med att mammans psykos tilltog. 

Jag slår upp boken på nytt och läser om hur brännande heta vindar sveper in från Mojave-öknen, om hur hela fält brinner, hela dalgångar brinner, hur kometliknande eldklot kommer störtande, fåglar fattar eld under flykten, och skenande boskap skriker av skräck när de brinnande som facklor rusar framåt tills de faller. ”När man på dagarna såg upp mot den förmörkande himlen där solen reducerats till en svag strimma skulle man kunnat tro att det rådde ständig solförmörkelse.” Mamman hoppar in i bilen med Norma Jean och kör. Inte bort från de brinnande kullarna, utan mot dem. ”Jag ville ta mig en närmare titt på Helvetet,” säger hon till konstapeln som stoppar henne.

Scenen utspelar sig 1934; det har alltid brunnit i Kalifornien. Det är naturligt. Men sedan ett årtionde blir bränderna större och kraftfullare för varje år. Brandsäsongen börjar tidigare och slutar senare. Det brinner också mer och mer i bebodda områden vilket leder till större skador och fler dödsfall.  

Bara i år har över 10 000 byggnader förstörts i Kalifornien. I några fall har hela städer har utraderats. Elden har utplånat kritiska bestånd av utrotningshotade arter och habitat, som kanske aldrig kommer igen. Lågorna var bara 150 meter från Mount Wilson-observatoriet där Edwin Hubble upptäckte att universum expanderar. Hundratals – om inte tusen – sekvojor har gått upp i rök.

De ord som hela tiden återkommer om 2020 års brandsäsong är ”utan motstycke”. En yta lika stor som hela Västergötland har brunnit. Det är dubbelt så mycket som det gamla rekordet från 2018 och motsvarar fyra procent av Kaliforniens yta. Av de 20 största bränderna i Kaliforniens långa, eldfängda historia har fem rasat i år.

Jag tittar på Cal Fires brandkarta och på alla namn som klingar så bekant. Ja – som om jag hade varit där. Pasadena, Santa Monica, Long Beach, Salinas, Sacramento, Fresno. Fler orter än jag kan i valfritt svenskt landskap.  

Strax norr om San Francisco löper vindistriktet Napa Valley – en annan kalifornisk trop. Jag tänker mig soliga, gröna kullar, som i filmen ”Sideways”. Bara det att dalgångarna är torra, sotiga och svedda, om inte helt förstörda. Ett 30-tal vinodlingar har brunnit upp, men skadan är mer omfattande än så. Vin är en känslig frukt: det räcker med att rök och sot från en avlägsen brand lägger sig på druvorna för att vinet ska lukta och smaka askkopp många år senare. 

Jag har så klart hela tiden vetat att mitt Kalifornien är hittepå. Ett hopkok av lite populärkultur som knappast återspeglar verkligheten. Men min fiktion har nog aldrig varit så mycket fiktion som nu. Jag har, inser jag, en intensiv relation till en plats som inte längre finns.

Och jag är inte ensam, förstår jag när jag lyssnar på olika reportage om de tusentals amerikanska västkustbor som tvingats fly sina hem. En kvinna faller i gråt när hon beskriver utsikten från sitt hus; hur hon kunde sitta i timmar och bara titta ut. I nästa andetag säger hon – som alla andra – att hon bara vill återvända, och det så fort som möjligt. Att jordekorrarna antagligen är döda och landskapet oigenkännligt, slår henne inte.

...känslan av maktlöshet inför en flod utan fisk, en horisont uppbruten av vindkraftverk, eller en jord som inget vill växa i.

Jag spår därför att hon kommer att drabbas av solastalgi, ett begrepp myntat av den australiske ekofilosofen Glenn Albrecht. I kontrast till nostalgikern som längtar efter en svunnen tid, längtar solastalgikern till en svunnen plats. ”Den hemlängtan du känner när du fortfarande är hemma,” med Albrechts ord. 

Oftast är solastalgi (från latinets sōlācium för tröst och grekiskans -algi för smärta) kopplat till klimatförändring eller artdöd, men det kan också vara sorg inför hur skogs- och gruvbolag förvandlar ett landskap. Eller känslan av maktlöshet inför en flod utan fisk, en horisont uppbruten av vindkraftverk, eller en jord som inget vill växa i.

Enligt en studie från University of California finns en tydlig koppling mellan just skogsbränder och solastalgi. Efter en brand kände invånarna inte bara sorg över att skogen försvunnit, utan också en stark längtan efter att känslomässigt hitta tillbaka till ett landskap som inte längre var detsamma. Ju lägre inkomst, desto högre risk för solastalgi – och vice versa. De välbärgade har större möjligheter att flytta; för dem finns andra platser som kan erbjuda försörjning, tröst och avkoppling. Men oavsett plånbok, tar alla som bosätter sig i The Golden State en kalkylerad risk i dag. Med Washington Posts ord: ”Terror is California’s new normal”.

Min egen högst medelklassiga besvikelse över att aldrig få uppleva den plats som är ett resultat av allt från ”Beverly Hills 90210” till ”Once upon a time in Hollywood” är givetvis oviktig i sammanhanget. Men kanske är den också en form av solastalgi. Jag mister inte ett hem eller ens en plats, men däremot en dröm. Vi lever alla i en tid av förluster. Från de mest förödande till de mest banala.

Sedan i torsdags firas Thanksgiving i USA. Samtidigt visar väderprognosen att heta, torra vindar är på väg in över södra Kalifornien. Meteorologerna varnar för nya bränder.

Av Therese Uddenfeldt

Therese Uddenfeldt är författare till boken ”Gratislunchen - Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut.”  

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.