Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Efter pandemin kan förnyelsen komma

Foto: Nuremberg Chronicle / TT NYHETSBYRÅN

Kulturlivet kippar efter andan med stängda teatrar och arbetslösa artister.

Gunnar Wetterberg påminner om vad som kan komma efter pandemin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Covid-19 stänger teatrar och berövar många kulturarbetare deras levebröd. Men coronan är inte den första påfrestningen som skakat kulturlivet. Farsoter och krig har slagit hårt genom århundradena. Följderna har ibland blivit förunderliga.

Den värsta pandemin hittills var digerdöden. I Europa omkom miljoner människor i våg efter våg från 1300-talets mitt ända in på 1700-talet. Här i norr dog bortåt en tredjedel av befolkningen – om inte mer – i de första svepen. Skogsbygderna i norra Skåne avfolkades ställvis helt, inte därför att alla strök med, utan också därför att de som överlevde flyttade till tomma gårdar på slätten. Jordbruket lades om helt och hållet – de stora danska godsen bröts upp i arrendegårdar, åker blev äng, boskap ersatte spannmål, och herrarna fick betala mer för sina underlydandes arbete än förr.

Men kulturen tog stryk. Kyrkohistorikern och ärkebiskopen Yngve Brilioth ställer det ”friskt skapande 1300-talet” mot ”det reproducerande 1400-talet”, med dess ”osjälvständiga litteratur”. Hundratals svenska studenter hade sedan 1100-talet sökt sig till universitetet i Paris, men omkring 1350 stannar allt av, och Uppsala domkapitel lägger ned sitt hus i Quartier Latin. Digerdöden trasade sönder de intellektuella nätverken i Europa, med förödande följder längst ut. Reformationen gjorde ont värre, innan återhämtningen kommer i gång framåt 1600-talets mitt.

På bara några år hade farsoten förlöst en helt ny litteraturgenre.

Och ändå är det inte hela bilden. Finns det något friskare än skrönorna i Giovanni Boccaccios ”Decamerone”? Tio vänner flyr undan pesten i Florens och fördriver tiden med att under tio kvällar berätta var sin historia för de andra. I världslitteraturens första karantän uppstår novellen, och ramberättelsen är ett reportage från digerdödens första härjningar. Pesten nådde Italien sommaren 1347, Boccaccio började skriva 1348 eller 1349, och boken kom ut 1353. På bara några år hade farsoten förlöst en helt ny litteraturgenre.

En Decamerone-målning på Lichtensteins museum.
Foto: Fine Art Images / TT NYHETSBYR¿N

Lika omvälvande har ingen annan pandemi varit. Farsoterna blev en del av vardagen. Historiker har noterat hur sällan samtida nordiska källor nämner digerdöden. Efter härjningarna ökar födslarna; de levande fyller luckorna efter de döda, och livet går vidare. Så är det ända in i vår tid; de svenska födelsetalen faller 1918 och 1919, ”spanskans” år, men ökar kraftigt 1920. På släkttavlorna kan man se att det ena barnet efter det andra får samma namn som sitt nyss avlidna syskon, ända tills något överlever.

De svenska generalerna försåg sig av katedralernas och småfurstarnas konstskatter och bibliotek.

Istället är det krigen som skakar om tillvaron. Trupperna drar fram och föröder länderna, människor svälter ihjäl när fälten plundras, och var finns det då rum för lust och lek? Sverige blev djupt inblandat i trettioåriga kriget under 1600-talets första hälft, då legoknektarna försörjde sig på tyska bönders bekostnad. De svenska generalerna försåg sig av katedralernas och småfurstarnas konstskatter och bibliotek, och räddade kanske därmed en del böcker och tavlor från de kommande krigens eldstormar. 

I detta arkivklipp från Post och Inrikes tidningar 1645 finns nyheter om Trettioåriga kriget.
Foto: Handout / TT NYHETSBYR¿N

Då skapades det inte mycket nytt; men ändå något. Redan knappt tio år gammal värvades Hans Jakob von Grimmelshausen som trosspojke vid belägringen av Magdeburg 1631, och bytte sedan trupp med krigslyckans växlingar – de besegrade ställdes in i segrarnas led för att fylla ut luckorna. I åtminstone tio års tid kämpade han i ledet som menig soldat, men räddade sig sedan undan striden som regementsskrivare, och började sätta berättelser på papper. ”Simplicissimus” är den stora romanen om legosoldatens öden och äventyr genom det långa kriget; men i uppföljaren ”Trutz Simplex” berättar han om svindlaren och landstrykaren Courasche, som under andra världskriget blir Berthold Brechts ”Mutter Courage”.

Kriget är som Mårran, hon som lämnar allting fruset och förött efter sig; men ibland skapar kriget också det nya.

Kriget tog kulturen i sin tjänst. Grimmelshausen stötte antagligen på både präster och trumpetare när han kastades mellan de olika härarna; kaplaner och musiker turades om att hetsa och stärka trupperna, innan de fick en sup och störtade ut i strid. Under andra världskriget lanserades fältartisterna på bred front, både av tyskarna och av de allierade – i början av sommaren dog Vera Lynn, 103 år gammal, hon som sjöng ”We’ll meet again” för de brittiska trupperna. Sverige skulle inte vara sämre. På den stora utställningen Folk och Försvar 1940 – då folket skulle öppna plånböckerna och köpa försvarsobligationer – spelades mer eller mindre professionella revyer för tiotusentals stockholmare och lantisar som bussades in för uppbyggelse.

Kriget är som Mårran, hon som lämnar allting fruset och förött efter sig; men ibland skapar kriget också det nya. I första världskriget blev radion det nya kommunikationsmedlet – med signalernas hjälp kunde ”gnistarna” styra de tröstlösa försöken att flytta skyttegravarna några tiotal meter fram eller tillbaka. Men när trupperna kom hem hade tusentals unga män blivit radioamatörer, och började sända till varandra. De upptäckte att radiovågorna nådde mycket längre och kunde höras av många fler än man från början hade trott; och banade väg för BBC 1922, där Lord Reith formulerade bolagets klassiska motto: ”inform, educate, entertain” – upplys, bilda, underhåll. 

Skyttegrav på Västfronten under första världskriget.
Foto: TT NYHETSBYRÅN

Kulturlivet tynar och flämtar under påfrestningarna; men sedan bildar dessa en mäktig fond till de närmaste årtiondenas blomstring. Erich Maria Remarques ”På västfronten intet nytt” fångade första världskriget, Hans Falladas ”Ensam i Berlin” livet bakom fronten i det andra, Joseph Hellers ”Moment 22” fältlivets absurditeter – men för mig som läsande lekman är Vasilij Grossmans ”Liv och öde” den stora och gripande romanen om 1900-talet, andra världskriget men också Stalin och Hitler, med en antydan om datorerna som komma skulle. Men kriget sköljer också in i teater och musik, Brechts pjäser, Dmitrij Sjostakovitjs ”Leningradsymfoni”.

I dag oroas många över hur covid-19 ska påverka kulturlivet. Lärdomen av historiens farsoter och krig är dyster, åtminstone på kort sikt: kulturen kippar efter andan, många mister sitt levebröd, viktiga färdigheter läggs i träda och kommer kanske aldrig tillbaka, när scenarbetare och musiker söker sig till helt andra yrken.

Men lite längre fram kommer kanske förnyelsen, när erfarenheterna ska gestaltas – och när kanske nya kulturformer vuxit fram, nya vägar att nå publiken har mognat fram ur Zoom, Teams och Skype. Den skapande förstörelsen är ett ruggigt begrepp – men den är ett historiskt faktum.


Gunnar Wetterberg är historiker och författare. Hans senaste bok är ”Ingenjörerna”. 


Lyssna på ”Lunch med Montelius”

spotify:episode:6vMFCgMhO7bLk2tlQEo8zf

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.