INTERVJU. När Jimmie Åkesson i slutdebatten 2018 påstod att invandrare inte får jobb i Sverige för att de ”inte passar in i Sverige”, fälldes SVT senare i Granskningsnämnden för att programledarna tog avstånd från uttalandet.
Två år tidigare sade SD:s dåvarande gruppledare Mattias Karlsson i Aktuellt att den förra regeringen släppt in ”tiotusentals potentiella sexualförbrytare och terrorister”. Då fälldes SVT i Granskningsnämnden för att inte snabbt nog ha tagit avstånd från uttalandet.
Exemplet är ett av många på den gradvisa förskjutning som ägt rum av vad som är acceptabelt att säga i den politiska debatten i Sverige. Mycket av vad som tidigare var otänkbart är i dag allmängods.
Och det börjar i språket. Orden styr våra tankar och formar vilket samhälle vi skapar.
Med det hårdnande politiska klimatet och med ett parti med rötter i rasism och nazism som nu är det näst största och regeringens fundamentala bas är det populärt att jämföra med Tyskland och 30-talet.
Men riksdagen behöver inte förstärka sina brandlarm, en auktoritär diktatur står inte för dörren.
Det behöver inte bara handla om hatfyllda ord.
Men det finns en relevant jämförelse. Och den står att finna hos Victor Klemperer, denne judiske filolog som under extrema förhållanden kartlade hur det tyska språket förgiftades under Tredje riket. Hur ordens innebörd och valörer förskjuts tills ingen klarar att bjuda motstånd. Ett nytt mentalt tillstånd skapas.
Gränser förskjuts gradvis. Tillvänjningen och normaliseringen sker både genom att språkbruket blir allmängods och att de som förde in det välkomnas in i maktens salonger. Det behöver inte bara handla om hatfyllda ord. Skäggbarn är öppet pejorativt. Migrant är neutralt, men skiftar ändå tanken. En flykting behöver hjälp, inte en migrant. Är man osäker på om den subtila förskjutningen inte gått fram, kan man för säkerhets skull kalla dem lycksökare.
Men även namn kan laddas med negativa konnotationer. Orden träffar människor. Ingen civiliserad människa försvarar hatet och hoten som Annie Lööf utsatts för, men likväl har hennes namn blivit anatema i stora delar av högern.
Hon om någon har fått erfara kontamineringen av språkbruket och hur det tagit sig in från ytterflanken.
– Jag tänker på när Sara Skyttedal 2019 skrev att jag var en quisling. Det tog mig oerhört hårt. Att en allianskamrat använde ett ord som extremhögern kletat på mig i så många år och utsatt mig och min familj för så oerhört mycket hot och hat, och så flyttades det in i finrummet. Och så hade Ebba Busch inte kurage nog för att säga ifrån, säger hon när jag träffar henne i samband med partiledarskiftet i förra veckan.
Jag har mött många under hösten som känner sig utpekade och rädda.
– Nu är det allmängods, allmänborgerliga människor som jag känner använder begrepp som landsförrädare om politiska motståndare. Det är ett vulgärt språkbruk som hämtats från alt-righthögern i USA.
Det som tidigare bara fanns på Twitter, det radikala tonläget, de brutala ordvalen, har blivit normalt ute i samhället, påpekar hon.
– Titta bara på Tidöavtalet, många av förslagen är häpnadsväckande. När SD kom med ett förslag om en angiverilag för några år sedan, var det många som reagerade kraftfullt, att det var vedervärdigt. I dag står det i Tidöavtalet. Samma sak med vandel. SD ville utvisa för asocialt beteende. Nu accepterar man det, man justerar lite i ordvalet men man accepterar själva föreställningen och inriktningen.
– Jag har mött många under hösten som känner sig utpekade och rädda, som har bott här hela sitt liv men som nu känner sig som en belastning. Det vänder sig i magen när man läser vissa saker som strider mot rättsstatens principer. Att de ens gått med på dem säger ju en del om hur anpassningsbar man är och sugen på makten i förhållande till sina egna värderingar.
– Det som är särskilt anmärkningsvärt är när man försöker dela upp människor i ”vi och dom”, vilken rädsla det skapar hos dem som blir dom, som jag inte uppfattade i början av min politiska karriär. Nu är det mer utpräglat. Det känns som att man vill cementera det på ett sätt som känns väldigt olustigt.
Det är inte bara de borgerliga partierna som förflyttat sig, anser hon.
Annie Lööf tycker att det är för litet uppmärksamhet på sambandet mellan den här språkliga förskjutningen, tillvänjningen, och hur det banar väg för radikalare politiska förslag.
– Vi pratar aldrig om det. Den mediala bevakningen är för snuttifierad och då förflyttas allt stegvis utan att vi märker det.
Det är inte bara de borgerliga partierna som förflyttat sig, anser hon. Från S har det varit väldigt tyst om de kontroversiella delarna i Tidöavtalet.
– De köper stora delar av politiken, hävdar till och med att de var först. Tyvärr går de mer och mer åt det konservativa, reaktionära hållet på vissa områden för att inte tappa väljare till SD.
Det är en viktig och meningsfull tid att vara liberal grindvakt, tycker Annie Lööf. Frågan är om det då är rätt tid att avgå.
– Jag har ställt mig den frågan, om det inte är nu jag ska vara kvar. Som det politiska djur jag är, kan jag känna att det är här jag vill vara, men jag har gjort min demokratiska värnplikt.
Av Owe Nilsson
Owe Nilsson är journalist. Han var fram till 2023 politikreporter på TT.