Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi är likgiltiga inför våldet på Skansen

En av Skansens björnar.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Förra veckan avslöjade Expressen händelser som pekar på att Skansens djurhållning har stora brister. 

Helena Granström skärskådar djurparkernas sätt att rättfärdiga sin verksamhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. En varg som går runt, runt, runt i samma spår så länge att marken nöts ned av dess steg. En björn som kastar huvudet bakåt, vickar på nacken i hastiga, knyckiga rörelser. En apa som äter av och smetar in sig i sin egen avföring. En giraff som slickar och biter på en stång inne i hägnet, slickar, biter, börjar om. 

Allt detta är exempel på så kallat stereotypt beteende, som ofta uppvisas av djurparkernas djur; till exempel bedöms omkring hälften av alla elefanter i fångenskap ägna sig åt det. 

När vi nu nås av vittnesmål om misslyckade avlivningar och plågsamma dödsfall hos internerna på nationalklenoden Skansen, bör vi minnas detta: Det finns humana och grymma sätt att ta livet av ett vilt djur på, men för att förvägra det frihet finns det bara ett sätt: ett grymt.

De argument som djurparkernas företrädare använder för att rättfärdiga sin verksamhet är i regel två: dels att de bidrar till bevarandet av arter (som människan utanför parken är i färd med att utrota), dels att de erbjuder allmänheten, och i synnerhet barn, möjlighet att komma i kontakt med icke-domesticerade djur.

Skansens björnhona Lill-Babs med ungar.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Vad gäller den första aspekten är det lätt att konstatera att bevarandeuppdraget sällan tycks vara styrande; omsättningen av individer i en genomsnittlig djurpark ligger mellan en femtedel och en fjärdedel per år. En stor andel av de djur som föds i djurparker överlever inte sin barndom, och många vuxna individer inte mer än några månader i fångenskap.

Vad den andra anbelangar är det uppenbart att djurparkerna fyller en funktion först när människors liv inte längre innefattar någon kontakt med djur i deras naturliga livsmiljö. Det barn som aldrig i sitt liv kommer att få se en älg skrida fram genom tallhedens pelarsal i sin ultrarapida lunk, får i stället bevittna den i hägnet: En isolerad enhet, en genuppsättning lösryckt från allt det som genom årmiljonerna format den, en förvuxen ko med lång mule och stora horn. 

Det som lockar oss till djurparken är kanske det grundläggande mänskliga behovet av att få möta en levande icke-mänsklig omvärld, men det vi erbjuds är ett spektakel där alla förutsättningar för ett verkligt möte har omintetgjorts. 

Om djuren bara har det bekvämt och får mat och underhållning och en smärtfri död när det är dags, vad har de egentligen att klaga på?

Djuren på djurparken är i viss mening martyrer för sin art: för att vargen ska kunna fortleva, måste just dessa vargar lida. Genom att beskåda dem i det fängelse där vi placerat dem, ska vi inse vikten av deras fortsatta existens. Trots att djurparkens djur på ytan individualiseras i högre grad än sina fria artfränder, och definitivt än sina motsvarigheter i köttindustrin, förblir de i grunden anonyma exemplar. Vi ger dem namn, gläds över deras nedkomster och sörjer deras död – men gör oss samtidigt likgiltiga för det våld som krävs för att vi ska kunna göra det.

Synen på djurparken reflekterar inte bara den kulturella föreställningen om människans särart i förhållande till djuren, utan också hur vi som kultur kommit att överge tron på verklig frihet, även när det gäller våra egna liv: Om djuren bara har det bekvämt och får mat och underhållning och en smärtfri död när det är dags, vad har de egentligen att klaga på? 

Livet utanför djurparken är – trots allt – plågsamt, djuriskt och kort.

Livet utanför djurparken är – trots allt – plågsamt, djuriskt och kort. I det avseendet utgör anläggningar som Skansen på en och samma gång ett monument över vår seger över det vilda, vår oförmåga att verkligen omfamna det, och vår ännu inte kvästa längtan efter det.

Skansens ordförande, den tidigare socialdemokratiska ministern Sven-Erik Österberg, formulerar djurparkens målsättning så här: ”Vi vill att man ska få respekt för och värna djuren. Man ska veta hur djuren lever och var de finns.” Om man misslyckas i det senare avseendet – vad Skansen visar upp är snarare hur djur kommer att bete sig när man berövar dem möjligheten att leva efter sina förutsättningar och på den plats där de hör hemma – är misslyckandet på den första punkten än mer uppenbart, och än mer oförlåtligt.

 

Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Betydelsen av kärlek”.