Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Detta är kulturförakt – Jonas Gardell har rätt

Jonas Gardell.Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES
Amanda Sokolnicki.Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Akademiledamoten och musikprofessorn B. Tommy Andersson.Foto: Jan-Olav Wedin.

I kulturnationen Tyskland görs redan det som Jonas Gardell efterfrågar.

Professorn på Kungliga Musikhögskolan B. Tommy Andersson är bestört över kritiken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Många av oss kulturutövare är tacksamma för att Jonas Gardell använder sig av sin ställning för att tala för hela branschen i denna besvärliga tid.  Han kan få andra att lyssna i kraft av att han är välkänd för en stor del av befolkningen. Vem bryr sig om vad en ”vanlig”, för allmänheten ”okänd” kulturarbetare tycker?

Med stor bestörtning läser jag därför Amanda Sokolnickis karaktärsmord och vällustiga hån (DN, 25/9) av det utspel som Gardell gjorde i Expressen (24/9) efter att det stod klart att regeringen inte kommer att ändra ordningslagen för att möjliggöra en nystart av kulturlivet. 

Jag förstår att det måste vara lockande att ge sig på en av vår tids stora författare och kulturpersonligheter, i hennes krönika nedlåtande reducerad till ”komikern”. Jonas Gardell bemöts som en gycklare som minsann ska veta sin plats i hundkojan. Hon har missat poängen. Jag anar något annat och obehagligare i krönikan, nämligen kulturförakt och ett totalt ointresse av att sätta sig in i vad som verkligen är kulturlivets problem i denna tid, det Gardell faktiskt skriver om.

Enda gången regeringen har gått emot Folkhälsomyndigheten är i just denna fråga.

Här måste först sägas att varken jag eller någon som jag känner inom kulturvärlden tar lätt på pandemin. Covid-19 är en förfärlig sjukdom som har skapat mycket lidande och lett till alltför många dödsfall. Men man ska inte blanda ihop detta med frågan om huruvida det är möjligt att börja öppna upp kulturlivet igen under ansvarsfulla former. Så länge det inte finns hårdare begränsningar i övriga samhället finns ingen orsak att belägga kulturen med yrkesförbud, vilket Gardell påpekat. Det är hyckleri. Enda gången regeringen har gått emot Folkhälsomyndigheten är i just denna fråga. 

Sokolnicki ser dock det hela enbart som en självömkande snyfthistoria från Gardells håll. För oss seriösa i branschen (dit hör även Jonas Gardell) är det här däremot en allvarlig fråga. Det handlar om att förvalta landets kulturella kapital, som finns framför allt i utövarna – på, bakom och runt scenerna. För dem är det inte enbart en fråga om pengar eller ekonomisk kompensation, även om det givetvis också är viktigt. 

Det handlar nämligen också om att upprätthålla den mödosamt förvärvade skickligheten, spetskompetensen, som man tyvärr förvånansvärt snabbt tappar om man inte får utöva sitt yrke. I de flesta fall rör det sig om decennier av hårt arbete som kan gå förlorat, inte sällan från tidig ålder och med stora uppoffringar. Den som inte själv har utövat någon form av kultur kan nog inte riktigt förstå hur sårbart det är. Men det är också denna sårbarhet som gör att magiska ögonblick kan infinna sig på en konsert eller föreställning. Är vi beredda att offra detta?

En elitidrottare eller professionell musiker som inte får hålla i gång tappar snabbt formen...

För att visa hur speciell den kulturella kompetensen är, kan vi ta ett konkret exempel: En musiker som spelar i en professionell orkester skulle efter omskolning kunna arbeta i många andra yrken. Däremot skulle nästan ingen från ett annat yrke, inte ens efter flera års omskolning, kunna få ett jobb som musiker i en professionell orkester, om man inte redan tidigare i livet har utbildat sig till professionell musiker. Konkurrensen är otroligt hård och numera provspelar sökande från hela världen till varje musikertjänst som blir ledig. 

Man kan också göra en jämförelse med elitidrotten. Elitidrottare skulle kunna jobba i andra yrken, men sällan tvärtom. En elitidrottare eller professionell musiker som inte får hålla i gång tappar snabbt formen och har svårt att komma tillbaka till toppen igen. Jag menar att det speciella kapital som finns att förvalta i kulturvärlden – utövarnas erfarenhet och skicklighet – faktiskt kan gå förlorat. Det är inte bara att knäppa med fingrarna om ett år, efter en nedstängning av branschen, och plötsligt finns där ett kulturliv i toppform, som om inget hade hänt. Därför måste vi komma i gång så snart som möjligt, på ett ansvarsfullt sätt.

Jag förstår mycket väl att vi inte får komma till ett krisläge igen. Den viktiga frågan här är om det verkligen är riskabelt med just kulturevenemang? Jag efterlyser, precis som Jonas Gardell, en seriös och konstruktiv diskussion om kulturlivets svåra situation just nu och en handlingsplan. Mycket snart. Ja, varför är det inte redan gjort? Låt oss lyssna på Folkhälsomyndigheten, som tycker att gränsen kan ändras från 50 till 500 i publiken, och börja där med omedelbar verkan, för att sedan försiktigt ta fler steg framåt. Vi måste givetvis ständigt ha koll på vart pandemin tar vägen och vid behov justera planerna efter det, så att inget galet sker.

Varför skulle en så kontrollerad miljö vara farligare än alla de okontrollerade miljöer som vi dagligen rör oss i?

Min egen reflektion är att det rimligtvis är lättare att försäkra sig om att människor håller säkert avstånd i en teater eller ett konserthus jämfört med i ett köpcentrum, på en buss, på ett torg eller i en restaurang. Det går att styra publikflödet vid ingång och utgång och att se till att de numrerade platserna är vettigt fördelade. Publiken är också motiverad att vara försiktig eftersom alla tar pandemin på allvar och den typ av människor som går på kulturevenemang med sittande publik i teatrar och konserthus är i allmänhet skötsam. Varför skulle en så kontrollerad miljö vara farligare än alla de okontrollerade miljöer som vi dagligen rör oss i? 

I ett kulturorienterat land som Tyskland har man under pandemin närmat sig frågan på ett metodiskt och vetenskapligt sätt, eftersom man där förstår kulturens djupa betydelse för människan och samhället. Vi borde studera denna allvarligt syftande process tillbaka till ett fungerande kulturliv i Tyskland. Vi kan lära mycket av deras forskning, vi måste inte själva uppfinna hjulet. 

Det görs redan i kulturnationen Tyskland.

En artikel på Bayerische Rundfunks hemsida (motsvarar SR/SVT) den 24 september berättar om något intressant: Sedan första september i år har man i ett pilotprojekt låtit Tysklands största operahus (Bayerische Staatsoper i München) ha en publik på upp till 500 personer. Det har gått utmärkt. Hittills inga covid-19-fall, vare sig bland medverkande eller publik, efter 21 föreställningar. Även Münchner Philharmoniker har gjort konserter med 500 i publiken under september och inte heller där har några fall av Corona förekommit. Nu diskuterar man redan att ta bort den övre gränsen på 500 och låta de olika opera- och konserthusen själva bestämma vad som fungerar för just dem, på ett ansvarsfullt sätt. 

Det är ju precis det här som kulturlivet i Sverige önskar. Det är det här Jonas Gardell talar om. Det görs redan i kulturnationen Tyskland. Detta borde Amanda Sokolnicki känna till innan hon förlöjligar Jonas Gardell och därmed hånar hela det svenska kulturlivet.

 

Av B. Tommy Andersson

B. Tommy Andersson är dirigent, tonsättare, professor på Kungliga Musikhögskolan och ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.

 

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=73236&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.