Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det var konstnärer som fällde Szyber

Rebecka Katz Thor.Foto: Privat
Magnus Bärtås.Foto: Hyun-Jin Kwak
Doktorshatt.Foto: OKÄND
En rostig lagerkrans gjord av smeden Mikael Karlsson.Foto: Fredrik Sandberg / TT / SCANPIX

Det finns mer att säga om underkännandet av Bogdan Szybers avhandling. 

Konstfacks forskningschef Magnus Bärtås svarar Rebecka Katz Thor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Underkännandet av Bogdan Szybers avhandling ”Fauxthentication” väcker verkligen frågor, som Rebecka Katz Thor, skriver i Expressen den 10/7. Det är välkommet med en diskussion om den konstnärliga forskningens mål och medel. Konstnärlig forskning är en nygammal disciplin. Redan 1992 fastslogs i högskolelagen att all utbildning och forskning i Sverige vilar på antingen vetenskaplig eller konstnärlig grund.

Vetenskaplig forskning resulterar alltså i vetenskapliga verk och konstnärlig forskning resulterar i konstnärliga verk. Inte sällan är metoderna för forskningen likartade. Även konstnärer tillbringar mycket tid i arkiven. Liksom vetenskapliga forskare använder de sig av samtal eller intervjuer, deltagande observation, reflektion, kritisk teori och förstås experiment av olika slag. Men vad det gäller syfte och resultat skiljer sig oftast vetenskaplig och konstnärlig forskning åt.

Det finns också en längre tradition, före formaliseringen av konstnärlig forskning, där konstnärer, formgivare och konsthantverkare delade kunskap kring sin praktik. Det handlar egentligen om olika former av poetik där skapande människor talar om sina överväganden, sina val, sina teorier och metoder. 

I stort sett all konst vi möter på gallerier och konsthallar och i annan offentlighet är ”utbildningskonst”, alltså gjord av högskoleutbildade konstnärer.

Att konstnärerna själva försöker talar öppet inifrån sin praktik är ett brott både mot en lång esoterisk tradition inom Konstakademien och ett brott mot den tradition då det var humanvetenskapens roll, det vill säga konstvetenskapens, att beskriva ett konstverks tillblivelse. Ragnar Sandbergs dagböcker (1945–1972) är ett fint exempel på ett försök att artikulera frågor och insikter, främst om måleri, men också om skapande i vidare mening. Likaså Adrian Pipers texter mellan 1968 och 1992 som samlades i ”Out of Order Out of Sight”. Piper skrev att hon ville avmystifiera skapandet och göra sina val tydliga, från materialnivå till politisk nivå.

Trots att lagtexten från 1992 framhåller konstnärlig forskning har det ändå dröjt innan PhD-nivån införts på de konstnärliga högskolorna och det är inte vanligt att en doktorstitel för en professorsanställning krävs, tvärtemot vad Katz Thor påstår (jag känner inte till något fall). Inte heller har de få avhandlingar som lagts fram i Sverige bildat en egen enhetlig ”EDU-art”, som Szyber hävdar. 

Bogdan Szybers avhandling underkändes.Foto: UniArts

Kanske är problemet det motsatta – dessa avhandlingar kommunicerar väldigt lite med varandra. I stort sett all konst vi möter på gallerier och konsthallar och i annan offentlighet är ”utbildningskonst”, alltså gjord av högskoleutbildade konstnärer. Intressant nog behöver man däremot inte ha en konsthögskoleutbildning när man doktorerar, jag var en självlärd konstnär när jag antogs till doktorandutbildningen på Valand i Göteborg 2004. 

Humanvetenskapens mimik är präglad av naturvetenskapen och det är viktigt att fråga sig hur den konstnärliga forskningen ska utveckla sin akademiska mimik, vilket Katz Thor är inne på. Disciplinen har ju inte haft så lång tid på sig, knappt fyra decennier internationellt sett. Idag finns det ungefär 280 institutioner runt om i världen som har olika former av PhD-program för konstnärer, även om det svenska fyråriga systemet med gratis utbildning, lön och viss produktionsbudget ter sig som en dröm för vissa. 

Jag hoppas detta fält ska utformas av utövarna, vilket inte alltid tycks självklart.

Det är möjligt att underkännandet av Szybers avhandling utan förvarning från betygskommittén är ett tecken på denna omogenhet, men att möjligheten att bli underkänd existerar är i sig inte upprörande.  

Att en forskartjänst för en konstnär skulle ge upphov till ”en begränsad syn på vad kunskap och vetande är”, som Katz Thor skriver, är däremot svårt att förstå. Jag skulle vilja förslå det motsatta – att ett fält med delandet av kunskaper kring konstnärlig praktik måste ta in ett ovanligt stort mått av kunskapsformer, exempelvis estetisk kunskap, förkroppsligad kunskap, tyst kunskap (tacit knowledge) tillsammans med teoretisk kunskap. 

Jag hoppas detta fält ska formas av utövarna, vilket inte alltid tycks självklart. Och det ska också göras tydligt: det var inte några byråkrater som fällde Szybers avhandling – rättfärdigt eller orättfärdigt – alla i betygsnämnden är utövande konstnärer.

 

Magnus Bärtås, konstnär och författare, chef för forskningen på Konstfack.