Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den pressade vården kan inte hantera dödshjälp

Läkaren Staffan Bergström.Foto: TT
Sir John Everett Millais, Ofelia (1852).
Ättestupa.Foto: Wikimedia commons

Att tillåta dödshjälp kan framstå som barmhärtigt.

Helena Granström pekar på ett antal komplikationer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT. Sällan har det pratats så mycket om döden som denna vår. Ett memento mori i form av ett obönhörligt tickande räkneverk har varje dag erbjudits den som velat lyssna: 5352 döda, 5374, 5398. I denna makabra bokföring framträder döden som undantagsfall, något som hade kunnat undvikas om vi bara skött hygienen, provtagit vårdanställda eller stängt alla skolor. Covidrapporternas djupt oroande budskap bär med andra ord samtidigt på ett lugnande, nämligen detta: Döden står i grunden under vår kontroll.

Lugnande – och förstås också falskt: Döden står inte under någons kontroll. Och vad värre är: Detsamma gäller livet. Hur nyttigt vi än äter, hur många träningspass vi än genomför, hur omsorgsfullt vi än vårdar våra relationer kan vi en dag stå där: cancerdrabbade, deprimerade och övergivna. Hur friska och fräscha vi än håller oss kommer vi, som den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich härom året påminde oss i boken ”Att lura åldrandet: hälsohetsen som jagar oss ända in i döden”, i slutändan att vara döda allihop.

Det är med detta i bakhuvudet jag tar del av nyheten om 64-årige ALS-sjuke Per Maritz, som efter att ha fått sin tid för assisterat självmord hos schweiziska Dignitas-kliniken inställd av pandemiskäl, i stället bistods i sitt hem i Sverige av den pensionerade läkaren, professorn och dödshjälpsaktivisten Staffan Bergström, och nu alltså avlidit genom att inta en sömnmedelöverdos.

ALS är en fruktansvärd sjukdom som får musklerna hos den sjuke att förtvina så att rörelseförmågan och slutligen också andningen påverkas; att tillåta dödshjälp kan med andra ord tyckas uppenbart humanitärt befogat i detta och liknande fall. Men frågan om livskvalitet är inte fullt så entydig som den i förstone kan verka. Som Per Maritz själv betonar i en intervju i DN dagen före sin död är det många ALS-patienter som i högsta grad upplever sitt liv som värt att leva. Det faktum att sjukdomen så småningom kommer att leda till döden utgör i sig heller inget obestridligt argument, då detsamma strängt taget är sant om allas våra liv.

När den som kräver av sig själv att hon ska vara produktiv och oberoende inte längre är det, ska vi då lindra hennes ångest genom att hjälpa henne ta sitt liv?

Bara två minuter efter han fått diagnosen berättar Per Maritz att han tänkte: ”Jag vill ha kontroll över hela mitt liv. Inklusive döden.” Viljan att avsluta sitt liv är uppenbarligen inte enbart en konsekvens av sjukdomstillståndet, utan av den egna förmågan att leva med det, oavsett om det rör sig om ALS, obotlig cancer, eller vilken annan åkomma som helst. Och det är bland annat just detta växelspel mellan medicinsk bedömning, självbild och socialt sammanhang som gör frågan om dödshjälp så komplicerad. 

Tillåt mig att spetsa till det: I ett samhälle med en så total brist på tolerans för hjälplöshet och svaghet att det innebär ett outhärdligt lidande att vara hjälplös och svag, ska vi då underlätta för de hjälplösa och svaga att göra slut på sin plåga? När den som kräver av sig själv att hon ska vara produktiv och oberoende inte längre är det, ska vi då lindra hennes ångest genom att hjälpa henne ta sitt liv?

Ett pliktskyldigt besök på vårdboendet varje halvår.

Det är ingen vågad gissning att de sjukdomsdrabbade som i första hand skulle komma i fråga för aktiv dödshjälp skulle vara äldre: samma äldre som sett sitt människovärde minska i takt med deras ekonomiska produktivitet, och som inte sällan tenderar att uppfatta sig som en börda för den yngre generation vars livsomständigheter bara med nöd medger ett pliktskyldigt besök på vårdboendet varje halvår. 

När en människa i denna situation vill avsluta sitt liv, är det i första hand ett personligt önskemål eller ett medmänskligt haveri? På samma sätt kan tillåtandet av dödshjälp i vården förstås antingen som en vidgning av läkarvetenskapens uppdrag, eller som dess slutgiltiga kapitulation: ”Jag har”, uppger Staffan Bergström i SvD, ”under ett halvsekel sett människor plågas eftersom den palliativa vården inte räcker till för alla” – lika gärna som ett argument för dödshjälp, kunde detta vara ett argument för förbättrad palliativ vård.

Var finns den arbetsmiljö som tillåter en läkare att stanna upp inför sin patient?

Slutligen bör den som förespråkar införandet av dödshjälp i den svenska vården ställa sig frågan om det fall som nu alltså getts utrymme i medierna – den empatiske eldsjälen som av humanitära skäl engagerar sig i en lidande människas fall – verkligen är representativt för hur möjligheten till eutanasi eller assisterat döende faktiskt skulle förvaltas inom en hårt pressad vårdapparat. Var finns resurserna till omfattande utredningar motsvarande de som kliniker som Dignitas utför inför sina insatser? Var finns den arbetsmiljö som tillåter en läkare att stanna upp inför sin patient och på djupet leva sig in i de komplexa processer som format hennes vilja att leva eller dö?

”Rätten till en värdig död” är namnet på den organisation som läkaren Staffan Bergström företräder, och som alltså verkar för att göra dödshjälp till ett lagstadgat alternativ för svårt sjuka patienter inom svensk vård. Men för en värdig död räcker det inte med möjligheten att döda – det krävs också ett sammanhang där det finns utrymme att ge begreppet värdighet en meningsfull innebörd. 

 

Helena Granström är författare, filosof och skribent på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Betydelsen av kärlek”.