Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det kan Pridefestivalen lära oss om antirasism

Deltagarna i Prideparaden kan inte länge betraktas som en enhetlig grupp, skriver Johanna Lazcano
Foto: IZABELLE NORDFJELL
Prideparaden i Stockholm 2015
Foto: MELI PETERSSON ELLAFI
Johanna Lazcano, skådespelerska och skribent på Expressen Kultur
Foto: Christian Karnevald/Fotografica

Film- och teatervärldens strävan efter representation har utvecklats till välmenande rasism, skriver skådespelaren Johanna Lazcano. Titta i stället på vad deltagarna i Prideparaden har uträttat.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är mycket snack om orten i teatervärlden just nu. Den ena tunga gärin efter den andra träder fram och berättar om sin tuffa bakgrund i betongen. Det är bra. Särskilt som den svenska teatervärlden alltid präglats av vita medelklassideal och tjocka "s". Nu har pendeln svängt och det är ett annat tugg som gäller. Det är på tiden.  

Problemet uppstår när branschen börjar tro att förortens sociala koder och ideal är synonyma med rasifiering, dvs när en person tolkas som icke-svensk. Det är de inte. 

Rätt kontakter får dig att prata som Madeleine

Det är en klassfråga. Att vara invandrare i ett land kan mycket väl förpassa en nedåt på samhällsstegen. Men faktum kvarstår: en god ekonomi och rätt kontakter kan lika väl innebära att ens barn växer upp i innerstan och pratar svenska som prinsessan Madeleine.

Film- och teaterbranschen har de senaste åren utvecklat en alldeles egen, subtil form av kulturell appropriering.


LÄS MER – Johanna Lazcano: Vi måste prata om det kvinnliga gatuvåldet.  


Rasifierade skådespelare förväntas representera orten, knarket, knaset. Spela roll om du gick i Adolf Fredriks musikklasser och hade Madickenklänning. Det är bättre om du säger att din pappa snodde cyklar. Det är representation! 

Men det är också en typ av, ja, jag vill kalla det rasism. Låt vara att den är välmenande och aningslös, men principen är likaväl rasistisk i det att man särskiljs, kategoriseras och förväntas representera en grupp man kanske inte ens tillhör. Rasifierade människor är ingen grupp. Vi talar olika språk och tillhör olika samhällsklasser i lika hög utsträckning som icke-rasifierade.

Kring millennieskiftet handlade gayrörelsens arbete om att skapa tolerans inför homo-, och bisexuellas särskilda levnadsvillkor. Bögarna skulle ha rätt till sin fjollighet, flatorna till sin butchighet och de bisexuella till sina förvirrade lättfotade eskapader. 

I dag ber vi inte om ursäkt

Idag har normkritiken lärt oss att inte be om tillstånd för vår existens. Istället ifrågasätter vi vem som kom på den stolliga idén att vi skulle be om tillstånd överhuvud taget. Vem skulle vi fråga? Om vad? Att det fortfarande existerar en vit manlig norm är mer intressant att diskutera än faktumet att många avviker från den. 


LÄS MER – Från pissoar till Pride 


Idag är vi HBTQIA and counting. Att bögar är "si" och flator "så" är dumheter. Det börjar bli meningslöst att betrakta "oss" som en grupp. 

Jag längtar till den dagen då samma sak gäller för rasifierade. Så mina stackars kollegor med en pappa från Spanien och en mamma från Vasastan inte känner sig nödgade att walk with a limp och kalla alla för brushan bara för att få ett skådisjobb. Det finns något djupt obehagligt i det. Ett slags pajasfiering av arbetarklassen. Så hoppas ni har öppnat ögon och öron under Prideveckan. Den kan faktiskt lära oss ett och annat om antirasism. 


Johanna Lazcano

Johanna Lazcano är skådespelare och skribent på Expressens kultursida.