Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det här var den tidens skryt på sociala medier

Inomhuspool vid Grossinger's Catskill resort hotel i New York invigdes 1958.
Fordom en skönhet. Poolen vid Grossinger's.Foto: https://dcist.com/story/17/08/30/abandoned-postca

Vad hände med 1950- och 60-talets idealiserade vykortsmiljöer?

Hynek Pallas blir hypnotiserad av Maurers bilder på ruiner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FOTO. ”Det förflutna är ett främmande land, de gör saker annorlunda där”, skrev författaren L P Hartley 1953. 

Den känslan är sällan så stark som när man ställs inför övergivna byggnader där människan en gång sökte sin rekreation. Projektet ”Abandoned states ” av fotografen Pablo Iglesias Maurer fördjupar den upplevelsen. Maurer köper gamla vykort av semesterorter i Catskills och Poconos, amerikanska sommarbyar som hade sina glansdagar på 1960-talet, och fotograferar sedan de numera övergivna platserna. Vykortet av det förflutna är en kolorerad, idealiserad vision. En analog motsvarighet till vår skrytincheckning i sociala medier. I dag är platsen – en pool, en bowlingbana, en bar – nerklottrad råbetong där bara formen påminner om den nya bikini som visades upp och halsblosset som övergick i skratt. 

Bowlingbanan som idealiserad vision på vykort.Foto: https://dcist.com/story/17/08/30/abandoned-postca

Överväxt betong kommer alltid med känsla av rå dystopi. Maurers montage, där fotografierna av då och nu tonar i varandra, får dock fler dimensioner än alltings förgänglighet. För det förflutna är 2020 inte ett främmande land på samma sätt som det var 1953. Idag ger bildtekniken andra möjligheter att komma närmare vilka vi en gång var. När Maurer beskriver hur han hittar en infryst reklamtändsticksask i botten av en pool, kommer jag så att tänka på ett annat projekt där frostad bildhistoria omvandlats till minneskonst. 

Ur ”Dawson city: Frozen time”, frostad bildhistoria.Foto: Bill Morrison.

 

Bill Morrisons film ”Dawson city: Frozen time” (2016) utgår ifrån 533 rullar nitratfilm som hittades infrysta i en pool i den kanadensiska staden Dawson City – centrum för 1890-talets guldrusch. Med hjälp av dem återskapar Morrison hur hålan blev rik och ett nöjescentrum (det var här Donald Trumps farfar gjorde sin förmögenhet på att driva bordell). 

Sedan sinade guldet och glansen falnade. Idag återstår filmerna.

Samma bowlingbana efter förfallet.Foto: https://dcist.com/story/17/08/30/abandoned-postca

”Paradisets arkitektur”, semesterorterna som poppade upp på okomplicerat avstånd från storstäderna i nordöstra USA, stod för en annan slags rusch när efterkrigstidens nya medelklass skulle utnyttja och visa upp sin nya fritid. Sedan rusade de vidare – vem vill åka på kollo om hörnet när det är billigare att kryssa i Karibien?

Men bilderna av idyllen och ruinerna hypnotiserar av en särskild anledning nu, när det är just sociala rum och semesterorter som viruset tvingat oss att överge. Och som vi har all anledning att känna oro för. När fylls en 1200-stolars biograf, som den häpnadsväckande intakta Maurer hittat i Pocono, igen? Om någonsin: biografier världen över har länge omvandlats till lagerlokaler och konferensrum när kulturhistoria ställs mot kostnadskalkylerade kvadratmetrar.   

Välbevarad men övergiven biograf.Foto: https://dcist.com/story/17/08/30/abandoned-postca

Media-arkeologin och bildmontagen påminner oss därmed om att människans fritid precis som allt annat upplever konjunkturer. Men att platserna för den sakens skull inte behöver tillåtas försvinna. Att det finns goda anledningar att inte skynda blint för att hyrorna rusar och pandemin rasar. Hemsemestrande stockholmare kan uppleva detta utan medialiserade omvägar genom att besöka Drottningholmsteatern. 

Det som i dag är världens bäst bevarade 1700-talsteater var 1921 ett möbellager. Teatern var bortglömd när litteraturvetaren Agne Beijer i jakten på en tavla (över just nöjeslivet vid Drottningholms slott) upptäckte att den stod intakt. Beijer, anställd vid Kungliga biblioteket och en sin tids Maurer eller Morrison, lät restaurera teatern. 

Drottningholms slottsteater.Foto: Bengt Wanselius.

Stående inför den numera ner till minsta centimeter UNESCO-skyddade träbyggnaden påminner mig Maurers bildsviter om hur lätt den kunnat vara en dystopiestetisk ruin eller ett Shurgardförråd. 

Och fotomontage i all ära – det skulle onekligen ha varit svårare att förstå hur människor faktiskt gjorde saker i det där främmande landet. 

 

Hynek Pallas är kulturskribent, författare och doktor i filmvetenskap, med avhandlingen ”Vithet i svensk spelfilm 1989 - 2010”. Hans senaste bok är ”Ex: migrationsmemoar 1977-2018”.