Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det finns inget bättre sällskap än barn

Marwin och Naima på biblioteket. Foto: Ellinor Collin.
Linda Skugge. Foto: Förlag.

Madelaine Levy skrev en essä om moderskapets ensamhet i lördags.

Linda Skugge menar att småbarnsåren är de mest sociala.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | KOMMENTAR. Kanske borde jag mejla Madelaine Levy på Svenska Dagbladet och skriva att jag läste hennes essä med stor behållning. Och att jag omedelbart köpte böckerna hon tipsade om, i stället för att skriva den här texten och utsättas för skitstormen? Bara, helt privat, föreslå att hon borde anlita barnvakt för att kunna göra det som får henne att må bra, som att gå på konstutställningar och läsa. Och slippa kritiseras för det faktum att merparten förmodligen inte har råd med extravaganser.

Möjligen skulle jag kunna bygga texten på att man absolut inte bör ligga ner och natta sina småbarn så att man får loss till exempel lästid. Där finns väl inga klassfrågefällor? Men det irriterar säkert många. Menar du att det är mammans eget fel om de inte lyckas lära sina barn att somna?

En kort period

Okej, vad sägs om det som Levy nämner, att småbarnstiden är en mycket kort period? Att barnen snart kommer vilja gå med på museum och läsa bredvid henne? Att man med lite större barn kan ha fantastiskt djupa samtal som berikar mer än man någonsin kunde föreställa sig? Men det går inte, för det är så tröttsamt när vi med stora barn ska komma med nedlåtande "råd".

Okej, det här då? Den period i mitt liv då jag var som mest social och minst ensam var när barnen var små. Vart jag än vände mig fanns mammor (och pappor) som inget hellre ville än att ses. Dagisföräldrar, grannar och ytliga bekanta som fick barn samtidigt som jag blev mina närmaste förtrogna.

Smakportioner och dagis

Vi satt utschasade på golvet (inga fancy middagar) och barnen lekte. Vi åkte pulka. Vi var trötta men väldigt lyckliga. För att vi bara pratade om vardagliga saker som smakportioner och dagis.

Handen på hjärtat, hur ofta är en utställning, föreställning eller bok så intressant – egentligen? Och hur intressanta är vuxna som samtalspartners? Är inte allt bara en ängslig tävling om vem som är mest lyckad och mest påläst? Som Rachel Cusk (ni ser, jag kan också skryta om allt coolt jag läser) så träffande skriver i "Kudos", den avslutande delen i den omtalade trilogin. Huvudpersonen blir på en litteraturfestival intervjuad av en kvinna hon träffat tidigare. 

 

 

Kvinnan erkänner att hon hade njutit av att låta påskina hur perfekt hennes liv var, av att göra andra avundsjuka, men att det var viktigt att det inte framställdes som skryt. Det var som att hon och hennes man delade på en hemlighet som de absolut inte fick avslöja, på samma sätt som skådespelaren skulle rasera allt om de tillstod att det bara var en chimär.

Vuxna behöver publik

Vuxna behöver likt skådisar en publik. Småbarn däremot, är ärliga och kärleksfulla mot dem som de anser förtjänar det. De har oväntade och lärorika perspektiv på omvärlden. De är inte självbelåtna. De är roliga och alltid intressanta just för att de avskyr att gå på tråkiga konstutställningar och inte skriver essäer. Barn behöver ingen publik. Bättre sällskap finns inte.

 

Linda Skugge är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hon är aktuell med böckerna "Flygfärdig - om när barnen lämnar boet" och "45 - Morbus Addison". 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!