Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det finns ingen vuxenvärld med ett facit, Joel Halldorf

”Della Q” – Bianca Meyer, Anna Björklund och Moa Wallin. Foto: JOSEFINE BACKSTROM / JOSEFINE BACKSTROM
Joel Halldorf. Foto: OLLE SPORRONG

Varför antar Joel Halldorf att ”Della Q” beter sig som tonåringar?

Anna Björklund svarar i debatten om könsroller och feminism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Vi 90-talister vill inte bli kontrollerade av de vuxna. Så skrev Joel Halldorf i ”Därför revolterar de unga mot feminismen” (Expressen 15/5). Om vi inte håller med tidigare generations mainstreamfeminism och lydigt går i deras ledband så är det för att vi har ett punkigt behov av frihet. Vi beskrivs ”gå på känsla” snarare än tänka rationellt. Det vi håller på med i vår podd Della Q ska ses som ett supersent tonårsbeteende, en revolt för revoltens skull. 

Att vi skulle ha fattat nåt som de inte fattade, att vi har rätt och de fel, verkar inte vara något som Halldorf ens överväger. Precis som ganska många kulturartiklar i ämnet så skiljer Halldorf inte på provokation och att bli provocerad. 

När jag, Bianca Meyer och Moa Wallin startade podden ”Della Q” förra året så hade jag nyss fått mitt andra barn och Bianca sitt första. En skör tid. Problemet jag hade var att det inte fanns någon att fråga om råd. Sedan jag var 24 och började min familjebildning har jag inte haft någon runt mig som verkade ha löst det. Det fanns ingen att vara avundsjuk på. Kanske särskilt inte bland kvinnorna. 

Magsjuka och impotens

De flesta relationer jag såg omkring mig var korta eller olyckliga, även för de som var betydligt äldre än jag. De som mot alla odds lyckats bilda familj med nån skämtade med självklarhet om hur allt förstördes när barnen kom. De hade inte sovit på åratal, sa de. De räckte inte till, de behövde lägga ut sitt föräldraskap på entreprenad och ändå verkade de alla befinna sig på en skala av depression och utmattning. Deras samboskap verkade ha amorteringskrav och bostadsköer som främsta sammanhållande faktor. 

”Småbarnsåren” var ett uttryck som användes för att beskriva skuld, magsjukor och impotens. Jag har fortfarande träffat fler kvinnor som sjukskrivits för något psykiatriskt under sina första år som förälder, än vad jag känner friska mammor.

De äldre verkade helt enkelt inte ha så mycket att komma med, visdomsmässigt, när det gällde långvariga relationer över könsgränserna. Alla deras val verkade snabbt leda till nån typ av stor själslig katastrof. 

Könen och biologin

Det kändes som att behöva uppfinna hjulet i varje enskild detalj av att bli ihop och sen bli förälder. Mina bekanta tjatade om vikten av att aldrig lita på en man, att det var viktigt med äktenskapsförord, att jag alltid måste sätta självständigheten främst, plugga färdigt först. Och skulle man göra som den feministiska regeringen ville skulle man börja jobba heltid precis när bebin gick in i separationsfasen, inte skaffa barn tätt och utan knussel lämna de panikslagna 1-åringarna på underbemannade förskolor. 

Överallt fanns små altare där det skulle offras till omskolningen och avprogrammeringen av könen och biologin, men det verkade alltid vara på både mammors och barns, och kanske även mäns, bekostnad. Däggdjuret sa en sak, samtiden hela tiden en annan. 

Joel Halldorf låtsas att det finns en vuxenvärld med ett facit. Som att ekvationen av hur kvinnor ska hantera moderskap, försörjning och spelet mellan könen samtidigt redan är löst. 

Det är den inte. 

 

LÄS MER – Joakim Carlson: Manligheten är i kris, men Alexander Bard är inte lösningen

 

Av Anna Björklund

Anna Björklund driver podden ”Della Q” och hörs även i Tankesmedjan i P3.

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Veckans gäst är artisten Pugh Rogefeldt, mottagare av årets Cornelis Vreeswijk-stipendium på 750 000 kronor. Programmet finns också som podcast.