Det enda värdiga är att öppna gränsen

Deras längtan går nästan att ta på. De två pojkarna Musafer och Saber vaggar fram på gatan i ändlös väntan. Sin barndom har de spenderat i grekiska flyktingläger och nu längtar de desperat till ett annat liv. Musafer stoppar händerna i fickorna i den kyliga februarinatten och säger att han vill åka buss till Tyskland. Saber drar upp dragkedjan på sin jacka och tillägger: ”Jag har aldrig sett något så konstigt som ett flygplan”. 

Scenen utspelar sig i David Aronowitsch lågmälda film ”Idomeni”, om två yazidiska familjers öde i Europa efter att ha flytt IS folkmordslika attack i Sinjarbergen. Replikskiftet kan låta banalt men rymmer en inblick i hjärtat av vår samtid. Pojkarna tillhör nämligen den del av mänskligheten som knappt har något klimatavtryck alls. En färsk rapport från brittiska Oxfam och Stockholm environment institute fångar in den svindlande obalansen: den rikaste procenten av jordens befolkning släpper ut mer än dubbelt så mycket koldioxid som dess fattigaste hälft. Många har aldrig sett något så konstigt som ett flygplan.

Direktdeportation väntar den som inte bedöms ha asylskäl.

”Idomeni” hade premiär i fredags – samma vecka som EU-kommissionen, med svenska Ylva Johansson i spetsen, presenterade förslag för hur Europeiska Unionens gemensamma migrationspolitik ska se ut. Flyktingar och migranter vill man helst inte veta av; gränserna ska täppas till ytterligare, människor ska snabbscannas för asylskäl i så kallade mottagningscenter vid EU:s yttre gräns. Direktdeportation väntar den som inte bedöms ha asylskäl och det ska vara frivilligt för länderna att ta emot flyktingar. Dessutom föreslås att ytterligare pengar hälls in i Turkiet och Libyen för att de ska fortsätta agera gränsvakter åt unionen.  

Det slår mig i filmens starka öppningsscen – bruna och svarta människor bakom taggtrådsprydda stängsel – att den pekar ut en regel som kommer att vara ännu starkare i framtiden. Musafer, Saber och deras familjer flydde inte undan klimatförändringarnas effekter när de tvingades lämna sina hem i Irak. Men deras del av världen – Mellanöstern – är bland de mest sårbara när hettan stiger. Den australiska tankesmedjan Institute for economics and peace, IEP, som årligen släpper rapporter om global terrorism och fred lanserade tidigare denna månad sin första rapport om ekologiska hot. 

Det är egentligen inget nytt som presenteras: världens rika har skapat problemet med klimatförändringar, världens fattiga är de som drabbats först och värst utan någon större möjlighet till anpassning. De mest utsatta länderna ligger i Mellanöstern, i Sahelbältet, i mellersta Asien. Förutom torka, översvämningar, orkaner och olidliga värmeböljor står de inför fördjupad vattenbrist och matosäkerhet. Redan i dag är det svårt för trehundra miljoner människor att få tag på mat; om 30 år, säger IEP, har den siffran ökat till 3,5 miljarder – med nuvarande trender intakta. 

Den chockerande nyheten i rapporten gäller antalet klimatflyktingar. Hisnande 1,2 miljarder människor beräknas vara på flykt undan klimatkatastrofer år 2050. Om Europa inte lyckades ta emot ens motsvarande en halv procent av sin befolkning som sökte skydd hösten 2015 – hur ska det gå när över en miljard människor inte längre kan bo kvar i sina byar, städer, regioner, länder?

Det är en serie sammanträffanden som drar upp linjerna in i en framtid av business-as-usual: siffror på hur den rikaste procenten ödelägger planeten, förutsägelser om en miljard klimatflyktingar och – ingen brist på konkret handling här – ett EU som täpper till sina gränser ytterligare. Vill vi ha det så här? Ska vi tänka oss Europa som en befäst och beväpnad ö av välstånd, i ett hav där människor går under just på grund av ansamlingen av rikedom? 

Flykt är en människas sista, desperata handling.

Musafer och Saber hade turen att till slut få komma till Tyskland. Deras tält brann inte upp, deras småsyskon tvingades inte sova på asfalt under bar himmel, som så många av flyktingbarnen efter att flyktinglägret Moria brann upp. Flykt är en människas sista, desperata handling. När inget annat återstår för barnens välmående, för möjligheten att leva ett värdigt liv, för överlevnad – då ger man sig av. I en varmare värld kommer det att ske allt oftare. 

Än kan två saker kan göras. Om förbränningen av fossila bränslen avbryts – som i att avveckla raffinaderier, inte bara stoppa deras expansion – kan de värsta scenarierna fortfarande undvikas och hundratals miljoner behålla sina hem. För de skador som inte kan förhindras, de hem det redan är för sent att rädda, finns en värdig åtgärd: öppna portarna in till den rika ön. Det är själva motsatsen till den väg EU nu går.

Shora Esmailian är författare och journalist och medarbetare på Expressens kultursida. 

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.