Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det borde gå att skriva stor litteratur om vår tid

Fuchsia.Foto: - - / HELENA TOVÅS PERSSON
Ur tv-serien ”Fåfängans marknad”.Foto: SVT
Foto: Shutterstock

Det här kan vi lära oss av brevromanen och ”Det kommunistiska manifestet”.

Malte Persson avslutar debatten om samtidslitteraturen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Nyligen befann jag mig i en mycket vacker botanisk trädgård. Som jag inte ska försöka beskriva, eftersom det var just det som slog mig där – att jag inte försökte beskriva den. Vad jag gjorde i stället? Samma som alla andra: mobilfotograferade fuchsia och sequoia och sånt jag inte vet namnet på.

Jag tog säkert 30 bilder på blå hortensia. Några blev bra, men gjorde ändå inte alls färgen rättvisa. En betydligt bättre bild får man om man läser Rilkes dikt ”Blå hortensia” från 1906. Blommorna har där ”gula, grå och violetta / nyanser, likt i gamla blå kuvert” och jämförs med ”det urtvättade, som hos småbarnskläder”.

Rilke hade blivit tillsagd av skulptören Rodin att han skulle gå till parken och ”lära sig se”. Så det gjorde han. Och var det inte det jag också gjorde, på den tiden jag reste med anteckningsbok i stället för med telefon? Och som författare i alla tider gjort? Men gör vi det längre?

Det slog mig alltså att jag hade tappat reflexen att försöka finna exakta ord för det jag såg. Och om det gäller även andra, så är det inte förvånade om det blir som kritikern Mikaela Blomqvist beklagade i GP: ”Miljöskildringen är ersatt av omnämnandet, gestaltandet är utbytt mot ett listande av minnen” (16/1) i en litteratur som saknar ”verklig subjektivitet” (29/1).

Hur din senaste selfie ser ut säger trots allt mindre om dig än om de sociala mediernas affärsmodell.

Men kanske är det inte bara så att våra digitala vanor trängt undan de ickedigitala vanor vi behöver för att självständigt skildra dem. Kanske är det också vi själva som saknar ”verklig subjektivitet” i algoritmernas era. Individens död må skymmas bakom spektakulär narcissism, men hur din senaste selfie ser ut säger trots allt mindre om dig än om de sociala mediernas affärsmodell. 

Och att Tinder – en favoriserad samtidssymbol – känns lika själlöst som en galleria i Stockholm beror på att dess dejtingmarknad tycks driva människor att välja en Espresso House-strategi: inte framhäva något unikt, utan göra sig utslätat normala, i hopp om en bred kundkrets.

Inte var väl alla romaner om krogliv så roliga heller.

Jag kommer sent till debatten om samtidslitteraturen, jag vet. Det är därför jag har tagit med blommor som ursäkt. Och ännu senare till debatten om Tinder, som anklagats för både samhällsupplösning och kärlekens död. 

Men Tinder har också sina fördelar. För oss som aldrig gillat att ragga på krogen är det ett framsteg att slippa dricka fler öl än man vill ha i hopp om tur. ”Waiting expensively for miracles to happen”, som W. H. Auden skrev i sin trettiotalsdikt ”The Capital”. Och inte var väl alla romaner om krogliv så roliga heller. 

Trots all utslätning möjliggör appen möten med människor man aldrig skulle ha mött på, säg, sin skrivarskola. Vilket är berikande, kanske också för litteraturen, även om det inte leder till giftermål. Den forskning som finns tyder förresten på att nätdejting leder till hållbarare äktenskap och fler äktenskap över till exempel etniska gränser. 

The Economist jämför Tinder med cykeln. Den gjorde att vanliga människor plötsligt kunde träffa folk även i grannbyn (samt undkomma familjens översikt). Vilket å ena sidan ledde till moralpanik över lösaktighet, å andra sidan att de flesta fick lite större chans att hitta någon de gillade.  

En accelerande mängd valmöjligheter känns mer som tvång än frihet.

Huruvida cykeln samtidigt minskade chansen för gårdens minst populära dräng att få ligga förtäljer inte historien. Men i grunden är det samma konflikt om den fria rörlighetens för- och nackdelar som rasar i dag. För som Johan Anderberg skrev i Sydsvenskan (14/1) är Tinders förlorare offer för ”en industriell logik som påminner mer om hur små, lokala företag går under när tullar eller andra handelshinder slopas”. 

På individnivå är appdejtandet också ett av alla exempel på hur en accelerande mängd valmöjligheter känns mer som tvång än frihet. Att välja kräver uppmärksamhet, som är en begränsad resurs för hjärnan, och nära besläktad med livstiden, som är den begränsade resurs människan ytterst säljer när hon lönearbetar.

Appekonomin bygger på att ta även de små lediga stundernas uppmärksamhet – sådan som kunde ha använts till att titta noga på blommor eller människor – och göra den till arbete. I en artikel om utbrända författare i Vi läser säger Adam Svanell att Tinder-chattandet blev som ”jobbmejl”.

Men de som drömmer om forna tiders parbildning och annan bildning – exakt vilken era drömmer de om? De decennier av ökande välstånd och välfärd som tillät allt fler att förverkliga såväl kärleks- som romanprojekt? För går man längre tillbaka, så hamnar man i borgarklassens dockhem och bland tjänstefolk som knappast hade råd att bilda familj överhuvudtaget. Och än mindre skrev böcker.

Hennes beskrivningar av romanfigurer liknar ofta en summering av deras värde där: hur rik, hur snygg, hur vältalig, hur stor social status?

Ett kärleksliv som vi är tvetydigt förtjusta i finns i Jane Austens romaner från tidigt 1800-tal. De utspelar sig på gränsen mellan ett gammalt feodalsamhälle (som begränsar även rikas frihet genom att binda dem till jordegendom) och en ny och mer öppen borgerlig värld, som både kommer med hopp om romantisk lycka och ett krasst ekonomiskt tänkande.

För samtidigt som Austen ger oss de lyckliga slut vi vill ha, så är hennes skildring av äktenskapsmarknaden osentimental. Hennes beskrivningar av romanfigurer liknar ofta en summering av deras värde där: hur rik, hur snygg, hur vältalig, hur stor social status? 

Och med det kapital man har gäller det att göra en så bra affär möjligt. Ska man ta den tråkige stabile som råkat komma till byn? Eller vänta på någon bättre, med risk att man hinner bli gammal och oattraktiv? Svajpa höger, svajpa vänster.

Austens romanintriger förutsätter bristande kommunikationer: inga cyklar, inga SMS. Kärlek, eller sex, må vara ett universellt språk – men kräver någon att kommunicera med. Även prissättning är, enligt en liberal ekonomisk tradition, ett universellt språk. Tinder förenar koncepten, effektiviserat på samma sätt som en aktiemarknad snabbar upp en ekonomi och befriar den från sentimentala hänsyn.

Dagens marknad är långt likvidare än på Austens tid – dejting som daytrading – men det är åter lika svårt att bortse från transaktionstänkandet. Vilket stör de romantiska ideal som vi har i högre grad än vad hon hade. Vi som sannolikt är i slutet av den era hon såg börja.

Autofiktion kan vara strålande – men något är skumt om den genren blir norm just i en tid då jaget tappar kontrollen och huvudrollen.

Och på så vis är vår tid lika omstörtande och fascinerande som den tidiga kapitalismens. Det borde verkligen gå att skriva stor litteratur om den. Men hur? Ett svar är redan antytt: vi måste på nytt forma oss till individer, med egen blick och röst. Inte för att uttrycka vårt innersta, utan för att – likt Rilke – få tingen att klinga när vi ser dem. 

Ett annat svar är att det tvärtom är klamrandet vid individen som hindrar oss. Samtidigt som vi låter sociala medier manipulera vår fria vilja och göra oss till datapunkter, så fortsätter vi skriva med jaget som centrum. Autofiktion kan vara strålande – men något är skumt om den genren (vars DNA stammar från förromantisk genikult och kristen bekännelse) blir norm just i en tid då jaget tappar kontrollen och huvudrollen.

Mellan svaren finns ingen riktig motsättning. Även Rilkes tinglyrik var en reaktion på en modern värld som gjorde ett romantiskt diktjag allt mindre trovärdigt. Om valet inte måste stå mellan att lojalt försvara all samtidslitteratur eller att drömma om folkhemmets litterära skördeår, så finns det många sorters litteratur från andra brytningstider än vår egen att lära av. 

Livia Millhagen och Jonas Malmsjö i ”Farliga förbindelser” på Dramaten.Foto: SÖREN VILKS / © SÖREN VILKS

”Detta är inte en roman om kärlek, utan om strategi”, sa min franskalärarinna om Choderlos Laclos ”Farliga förbindelser” (1782). Kanske är den brevromanen en bättre förebild för att skildra vårt nuvarande kommunikationssamhälle än till exempel Knausgårds skildring av en närhistoria som flytt? 

Eller så kunde vi inspireras av den sociologiska distansen i Thackerays ”Fåfängans marknad” från 1848, vars ambitiöst manövrerande Becky Sharp jag bestämt tror mig ha chattat med på Tinder mer än en gång.

Eller ett annat litterärt verk från samma revolutionsår: ”Det kommunistiska manifestet”. Vars energiska anti-hjälte ”bourgeoisin” har dränkt ”den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten” och ”upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde”. Mer sådant analytiskt patos i Tinder-romanen!

Vi behöver så klart också en ny Jane Austen som skriver en ”Virtue and virtuality”. Ambitiöst romanskrivande må ha varit lättare för en ogift prästdotter med tjänstefolk på en landsbygd utan 3G-nät. Men helt omöjligt kan det inte vara för oss heller. Inte ens kärlek är helt omöjligt. Nu som då.

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

 

 

När blir SD ett hot mot svensk teater?

Nytt avsnitt av ”Kulturkriget”!

Denna vecka möts Ulf Brunnberg, Suzanne Osten och Gertrud Larsson i en debatt om svensk teater.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sin upplevelse av att refuseras och censureras av Dramaten ”De har sina fördomar och jag får delvis skylla mig själv – jag har ju varit så jävla otrevlig.”