Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är så här vi kvinnor alltid har gjort revolution

Maria-Pia Boëthius debuterade som författare 1976, med "Skylla sig själv", en debattbok om våldtäkt. Foto: CHRISTINE OLSSON / TT

#Metoo visar att det inte var så illa som feministerna alltid har sagt utan mycket värre.

Maria-Pia Boëthius berättar om en historisk publicering i Expressen, mediesexism och generationer av kampstrategier.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | METOO. Den första #metoo-aktivisten jag hittat i historien är i en grekisk myt för kanske 3000 år sen: "Tereus våldtog Filomela och skar ut hennes tunga, för att hon ej skulle kunna berätta om hans gärningar. Men hon förstod att väva så konstrikt, att hon skildrade allt som hänt henne i en väv."

Det tog 3000 år, men så uppstod en världsomspännande väv, world wide web, på vilken kvinnor, globalt och kollektivt plötsligt började berätta vad som drabbat dem, som Filomela en gång. 

De berättar också vad och vem som ”skurit ut deras tungor” – och hur det går till.  Modet och jävlaranammat är fullkomligt strålande. Varje generation kvinnor från Filomela och Lysistrate och framåt har deltagit i världshistoriens största ickevålds-revolution; kvinnors frigörelse. Den tar tid, eoner tänker jag ibland, men aldrig uppgivet. Att åstadkomma en revolution utan våld är i sig en revolution. Varje ny generation kvinnor har hittat sina egna strategier.

#Metoo. Kampanjen på sociala medier där kvinnor delar med sig av erfarenheter av sexuella övergrepp. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT

Om våldtäkt i Expressen

1976 publicerade Expressen den första artikelserien någonsin i svenska medier om våldtäkt. Jag hade varit i USA och lyssnat till Susan Brownmiller, som skrivit en omstörtande bok om våldtäkter i USA och i Vietnam, där USA för tillfället förde ett fasansfullt krig. Och jag tänkte: Om detta är ett så stort trauma i USA, hur kommer det sig att våldtäkt inte ens är en icke-fråga i Sverige? 

När jag kom hem från USA bad jag att få skriva om våldtäkt och de manliga cheferna sa ja. De gav mig sex veckor att gräva. I sökandet stötte jag på något som kallades "Sexualbrottskommittén", en statlig enmansutredning av en jurist, som knutit sex experter till sig, fem män och en kvinna, dittills oomskriven i medierna. Tanken var att eftersom Sverige gick i spetsen för den "sexuella revolutionen" – den var ett slags varumärke för Sverige då – skulle man göra upp med gamla "mossiga" lagar om våldtäkt. 

Jag kan ännu den föreslagna lagparagrafen utantill: "Är brottet med hänsyn till den tvingades handlande före övergreppet att anses som mindre grovt, dömes till böter…". Staten skulle sanktionera att vissa våldtäktsoffer hade sig själva att skylla. 

Artiklarna ledde till en fenomenal uppståndelse. Och hela den underbart aktiva, feministiska rörelsen på 1970-talet gick ut i väldiga demonstrationer mot Sexualbrottskommittén och dess tänkesätt och den skrotades till slut helt och hållet.

Domstolen skrev: "Ingen av dem framstår som någon typisk våldtäktsman". Hur nu en sådan ser ut, kommenterade Maria-Pia Boëthius i Expressen 1978. Foto: Faksimil

Analog #metoo-rörelse

Ett annat resultat var den första analoga #metoo-rörelsen. Kvinnor skrev till mig och berättade om våldtäkter de utsatts för och tigit om hela livet, den äldsta var närmare nittio år. Expressen publicerade vittnesmål efter vittnesmål. Jag dränktes förstås också i anonyma hatbrev. 

Den patriarkala taktiken har alltid varit att håna och misstänkliggöra budbärarna, exakt som #metoo vittnar om. Det är därför feminister av hattroll utmålats som bittra och överdrivna lögnare som sprider konspirationsteorier om mäns våld och sexuella trakasserier. Ett förtal som #metoo-rörelsen nu har tagit död på. Det var inga "konspirationsteorier". Det globala kvinnoupproret 2017 har visat världen att det är tvärtom: Det är inte så illa, som kvinnorna/feministerna påstått, det är mycket, mycket värre.

Kvinnor skrev till mig och berättade om våldtäkter de utsatts för och tigit om hela livet.

Expressen på 1970-talet var Sveriges största tidning och blev en fantastisk skola i systerskap. Vi hade lägre löner än killarna, vi tilldelades de sämsta lågstatusjobben och vi insåg det.  

Tyskvänliga Aftonbladet

Expressen startades 1944 för att bli en motvikt mot den på den tiden nazi- och tyskvänliga kvällstidningen Aftonbladet. När en kvinnlig reporter sökte jobb på Expressen på 1950-talet, svarade man att "vi har redan en". Kvinna vill säga. Men Alf Montán som var personalchef på 1960-70-talen anställde den ena kvinnliga reportern efter den andra.  När det uppdagades förpassades Alf omedelbart till Los Angeles, som korrespondent. Men det var för sent. Vi var redan anställda!

Vi kvinnliga reportrar förde ett intensivt, inte sällan humoristiskt krig mot de orättvisor vi utsattes för. 

Med jämna mellanrum skickade ledningen ut PM om uppförandekoder, framgångar och hyllade månadens bästa reporter. Alltid en kille. Så Christina Ollén och jag startade PMU, som ska utläsas PM Underifrån där vi internt avslöjade lyxlägenheter utomlands, som bara grabbarna fick bo i, hur vaktmästarna användes till att köpa sprit till cheferna, hur reportagebilarna användes för chefernas privata utflykter, hur mycket Expressen tjänade på koppleri, det viss säga porrannonser. 

Det fanns åtta toaletter för män på Expressen och två för kvinnor. En dag snodde Christina O chefredaktörens privata nyckel till hans privata toalett, som vi sedan ockuperade. 

Anställde kvinnor. Alf Montán blev senare en av tidningens största profiler som redaktör på Res-Expressen. Foto: PER BROMAN

Kvinnorna tog över Expressen

Expressen hade en tävling, som hette "Vår flicka i sommar". Män fick skicka in förslag på sommarflickan, som sedan lanserades i Kungsträdgården. Vi tyckte det var avskyvärt. En dag snodde vi formulären, som sommarflickorna tvingades fylla i. Vi fyllde i dem med Expressens olika manliga chefers "kroppsmått och intressen" och tapetserade en dag väggarna på redaktionen med dessa våra chefers "kroppsmått och intressen". Kort efteråt lades "Vår flicka i sommar" ned.

Den åttonde mars (internationella kvinnodagen) 1974 tog kvinnorna över hela Expressen: vi gjorde tidningen själva. Det hade tagit ett år av intensiv övertalning, men till slut gav cheferna med sig. 

Huvudnumret var en exklusiv intervju med Simone de Beauvoir, gjord av Elisabeth Frankl. Beauvoir gillade inte intervjuer, men hon ansåg att kvinnoövertagandet av Sveriges största dagstidning var en världshistorisk händelse, som hon ville uppmuntra. Jag skrev om min abort, vi i Expressen hade länge slagits för fri abort i Sverige. Min farmor lät meddela att hon nu strök mig ur sitt testamente, jag hade skandaliserat namnet Boëthius, något jag var ytterst stolt över.

Maria-Pia Boëthius var reporterstjärna på Expressen, där systerskapet på redaktionen banade väg för banbrytande journalistik. Foto: Bertil Stilling

Sexuella revolutionen

Jag hade aldrig förmått analysera Sexualbrottskommiténs lagförslag, om jag inte läst Brownmillers bok. I ett slag fattade jag att den "sexuella revolutionen" var på männens villkor; man ville avkriminalisera våldtäkt. 

Jag hade inte fått skriva artikelserien om våldtäkt om inte kvinnorna på Expressen bedrivit en ständig kamp mot mansdominansen och mansberättelsen om världen, som dominerade tidningen. Det är så kvinnor gör revolution, inte med hjälp av vapen och död, utan genom att våga och lära av varandra.

#metoo ser jag som ett resultat av feministers/kvinnors oavbrutna undergrävande av och gerillakrigföring mot patriarkatet. 2017 är dagen D (dagen Dagen) när vi landsteg på den patriarkala kontinenten och trots tung beskjutning tog oss fram. Slaget vid #metoo, för att nyttja grabbarnas vokabulär.

Det är alls inte kvinnorna som bedriver häxjakt, genom att globalt vittna om vad de varit utsatta för. Det är själva konstruktionen av varumärken och kändisar, som gör företag, partier, politiker, medier och organisationer så känsliga. Det är de som abrupt avskedar den ena efter den andra, utan rättegång, för att inte solka sitt varumärke. Inte kvinnorna, som äntligen vågar berätta. Men företag och akademier vill inte längre kopplas till regelmässig förnedring av kvinnor. 

Så stark och ny är dagens ljuvliga kvinnorörelse. Nu kan vad som helst hända!

 

Av Maria-Pia Boëthius 

Maria-Pia Boëthius är författare, journalist och feministisk debattör. Hon skriver just nu på boken "Vitt och rött - Billies röda krig", som utkommer nästa år. 

 

LÄS MER - Maria-Pia Boëthius om "Myggor och tigrar": Kultureliten är stendöd

LÄS MER - Thomas Mattsson: Maria-Pia Boëthius pratade om det i Expressen