Det är mediernas fel att du inte bryr dig om EU

Torbjörn Nilsson.
Foto: OLLE SPORRONG
Love Bonnier.
Foto: PONTUS HAMMARSTRÖM

För att sätta färg på Bryssels betong måste det finnas utrymme för roligare EU-journalistik.

Love Bonnier tror att Torbjörn Nilssons berättelser om spelet, taktiserandet och teorierna är vad som behövs. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Det klagas inte sällan på att medier beskriver svensk politik som ett spel. En reform förklaras aldrig som ett sätt att tjäna allmänhetens bästa. Det är ett sätt att vinna röster, blidka samarbetspartier, eller bygga ett varumärke. Sen har vi relationerna inom respektive parti. Vilken falang fick igenom vad? Vilka har haft en fejd sedan ungdomsförbundstiden och vilka ideologiska strömningar anas i tillsättningar av politiska tjänstemän?

Det kan bli tröttsamt. Men man ska heller inte underskatta den demokratiska effekten av mediala relationer till våra makthavare. EU är också politik, det som beslutas angår alla, men processerna är oftast enormt tråkiga att följa. Vad beror det på? Att EU är en komplex organisation är inte ett tillräckligt skäl, det kan man hävda om inrikespolitiken också. De flesta har inte detaljkoll på departementen, statsbudgeten och riksdagens utskott. 

Vilka interna stridigheter har Ursula von Der Leyen att hantera?

Nej – det stora problemet är att man som mediekonsument i Sverige saknar relation till de individer, grupper och organisationer som verkar inom EU. Miljardsatsningar är – oavsett hur viktiga – oftast inte så kul att läsa om, såvida de inte har direkt påverkan på ens vardag. Men när de förmedlas av ett välkänt ansikte, som en del av en kontext, kanske en konflikt, har de åtminstone potential att bli spännande.

Och om vi ska vara med i unionen – med ett folkvalt parlament och betydande makt över våra liv – är det lite av en förutsättning att vi, dess medborgare, faktiskt bryr oss om vad EU hittar på. Men för att vi ska bry oss behöver medier alltså börja med att svara på andra frågor.

Vilka interna stridigheter har Ursula von Der Leyen att hantera? Hur ser förhandlingarna ut i parlamentet? Vem behöver vems röst för att få igenom sitt förslag? Vilka historiska, nationella oförrätter spelar in i aktuella konflikter? Det är kanske inte de substantiellt viktigaste frågorna, men de krävs för att sätta färg på EU:s siffror och paragrafer, glas och betong.

Demokrati och journalistik kräver något mer än information.

Jag säger inte att det saknas initierad journalistik om EU i Sverige, men det borde, måste finnas utrymme för roligare EU-journalistik. Mitt förslag är därför att vi tar ett demokratiskt beslut om att skicka Torbjörn Nilsson till Bryssel. Det kanske inte är hela lösningen, men en bra början. Jag vill ha 10 000 tecken baserat på tjugo anonyma intervjuer om vad som egentligen hände i Elyséepalatset innan brexit. Eller om de friktionsytor som uppstått i förhandlingen om sanktioner mot Ryssland. Eller till och med något om vilken roll lobbyisterna spelat i harmoniseringen av laddare till elektronik.

För demokrati och journalistik – varför inte livet generellt – kräver något mer än information. Det krävs engagemang, engagemang kräver känslor och känslor kräver oftast någon form av relationer. Lite mer berättelser om spelet, taktiserandet och teorierna är nog precis det som behövs i EU-bevakningen.


Av Love Bonnier

Love Bonnier är skribent och grundare av kommunikationsbyrån 500 Stockholm.



Månens sällskap: Evighetsportalen

https://embed.podplay.com/manens-sallskap-1449/evighetsportalen-122776/light?platform=podplay

PODCAST. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om hemkomst eller alienation i Jerusalem och Rom. Om att fästa blicken och våga fullfölja sitt uppdrag.