Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Politikerna förstår inte Malmös problem

Efter en explosion på Rosengård. Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Poliser patrullerar utanför Malmö C. Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Victor Malm. Foto: Izabelle Nordfjell

Malmös innerstad fortsätter skakas av det grova våldet. 

Victor Malm skriver om en stad där läget tycks hopplöst.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Jag vaknar av smällen. Eller av att måsarna skriker, jag är inte säker, men jag ser mig desorienterad om i det mörka sovrummet, ut i lägenheten som ligger lika mörk, plötsligt spänd, magen väntar på eller säger att ännu en smäll ska komma. Min flickvän sover fortfarande. Jag väcker henne inte. Katterna har hoppat upp i fönstret till vänster om sängen. Stora sjok av måsar drar förbi utanför, uppskrämt högljudda, ett fasansfullt, ödesmättat läte. Jag öppnar telefonen, kollar Twitter och skriver till en kompis. Nobelvägen, svarar han fort. En dryg kilometer från vår lägenhet. Jag skriver att det måste vara den värsta smällen hittills, jag har sovit igenom dem som ägt rum utanför nattklubben på andra sidan gatan, men somnar om innan han har hunnit svara. 

Jag kände mig inte rädd, inte otrygg, men – kanske för första gången – ledsen, oroad, förbannad.

Dagen efter sitter jag på bussen till alltid lika lugna Lund och undrar om jag verkligen borde bo i Malmö. Jag är trött på skiten, vill inte veta av den längre, vill bort. 

Det var nog den första gången jag ställde mig frågan utan att relatera den till yrkesmöjligheter. Jag kände mig inte rädd, inte otrygg, men – kanske för första gången – ledsen, oroad, förbannad. Ska det bara fortsätta så här? Går det ens att göra något åt det? 

Slappa politiker

Som svar får man Morgan Johanssons gamla slem serverat – ryck upp gängstrukturerna med rötterna, bura in de så kallat brottsaktiva.

Det är lätt att vara föraktfullt ironisk mot alla smådumma kommentarer om hur farligt det är i Malmö, förbannad på slappa politiker och tyckare som tar chansen att predika om invandringens faror. Men kanske borde jag också erkänna min lilla, gnagande förståelse: det ska inte se ut så här. Det ska inte hända. Det får inte hända. Jag ska inte gång efter annan skämta bort ännu en smäll, ännu ett skott. Men det gör jag. Och jag äcklas av det. 

Sommaren har börjat.

Några månader senare bor jag i Stockholm. Dagen efter att jag tagit flyttlasset hit skjuter polisen en man som uppger sig ha en bomb i väskan på Malmö C. Bara några minuter innan skotten tog min lillebror tåget därifrån mot Kastrup. En stund senare läser jag att en ung man har blivit ihjälskjuten på Hålsjögatan. Sedan fler sprängningar. Tre på ett dygn. Sommaren har börjat. 

Våld och knark

Nästan alla som drabbas direkt – det vill säga, blir skjutna – är vad som kallas kända av polisen sen tidigare. Det mesta, inte allt, kretsar kring narkotikahandeln. Nolltoleransen är ett jagande efter vind: hur många gäng man än drar upp med rötterna kommer efterfrågan på knark fortsätta vara stabil, stor och spridd i samhällets olika skikt, och så länge det finns folk som gillar och vill köpa knark kommer det att finnas folk som säljer knark. Och de kommer att fortsätta reglera sig själva.  

Det är Malmö i dag. Det kommer att fortsätta vara Malmö, i alla fall till den dag då justitieministern kommer på hur man gör knark tråkigt. Ännu en sommar har börjat. För första gången på länge kommer jag inte att vara en av dem som går i solen på Ribban och väntar på nästa smäll. 

 

Victor Malm är redaktör på Expressens kultursida. 

De bästa udda romanerna.