Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är inte Leif GW som avgör valet

Mattias Fyrenius. Foto: Pressbild/Alexander Mahmoud
Leif GW Persson. Foto: IBL
I röstbåset är du som bestämmer. Foto: NIKE ISAKSSON/PINIRO BILDBYRÅ / /IBL

Det är varken Leif GW Persson, algoritmerna eller ledarskribenterna som avgör valet 2018.

Mattias Fyrenius tecknar bilden av ett splittrat medielandskap vars makt ofta överdrivs.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | MEDIER. Det sägs ibland att det är medierna och deras ägare som bestämmer valutgången. I det brittiska valet 1992 utropade tabloidtidningen The Sun sig själva till segrare: "IT’S THE SUN WOT WON IT". Genom att stenhårt stötta John Major tyckte The Sun, ägd av mediemogulen Rupert Murdoch, sig ha utsett Storbritanniens premiärminister. När Tony Blair fem år senare förmådde den konservativt lagde Murdoch att stödja Labourledaren ansågs kopplingen nära nog bevisad. Den som medierna valde, vann valet. Och det var Rupert Murdoch.

Även om det säkert smärtar såväl rubriksättare, ledarskribenter och medieägare med maktambitioner, är den tillgängliga forskningen tydlig. Det är inte de som bestämmer. Direkta uppmaningar att rösta på en enskild kandidat har en mycket liten mätbar effekt, fram för allt när stödet är förväntat. Medierna har förstås en stor betydelse, menar forskningen, men på ett annat sätt. 

De:

1. Sätter agendan. De frågor som får mest utrymme i medier påverkar de partier som är

starkast/svagast inom respektive områden.

2. Erbjuder plattformar. Mediernas tv-sända debatter har stor betydelse, men då handlar det mer om hur partiledarna själva uppträder än om mediernas agerande.

3. Avslöjar. Skandaler som framkommer i valrörelsens slutskede har påvisbar effekt.

Medielandskapet ser förstås väldigt olika ut i olika länder. Därtill skapar digitaliseringen helt nya arenor. I USA har det sedan Nixons svettattack i debatten mot Kennedy 1960 fram för allt varit tv och dess genomslagskraft som ansetts styra. Den amerikanska tv:n levde länge under “The fairness doctrine”, som innebar att den politiska rapporteringen måste vara balanserad. En intention som undergrävdes på 1990-talet med CNN, MSNBC och inte minst Fox News. Allt detta är numera påeldat av Donald Trump som talar om medierna som "folkets fiende" och har en osunt nära relation till Fox News. 

Första tv-debatten mellan Kennedy och Nixon 1960. Nixon svettades utan smink i tv-strålkastarna. Foto: AP / AP

Stöttade Hillary Clinton

Även de amerikanska tidningarna har varit förutsägbara i sitt politiska stöd. New York Times har exempelvis backat den demokratiske kandidaten vid varje val sedan 1960. Inför valet 2016 skedde dock något oväntat. Närmast samtliga stora tidningar stöttade aktivt demokraternas Hillary Clinton, även de som traditionellt stod Republikanerna nära. Ändå räckte det inte till en valseger.

Sverige har en annan presstradition där det medielandskap som började växa fram under andra hälften av 1800-talet var mer eller mindre bundet till olika politiska partier. Pressen var, om inte partipress, så åtminstone tydlig med sin politiska hemvist. Ingen har behövt undra vem Svenska Dagbladet har velat se vid årorna i ekan på Harpsund. Under de senaste 50 åren har ägandet förändrats, och en mer professionell uppdelning mellan nyhetsmaterial och opinionsjournalistik genomdrivits.

I dag är den svenska partipressen närmast utrotad, men den politiska diskussionen är mer intensiv och levande än någonsin. Ledarskribenter på de större medieföretagen har blivit välpudrade rockstjärnor på tyckandets allt större mediala scen och parallellt med detta växer en yvig flora av digitala medieverksamheter fram. Inte sällan med högerpopulistiska förtecken. Och ju mer polariserade budskapen är, desto större genomslag får de. Det är liksom inbyggt i logaritmerna.

Annie Lööf och Isabella Löwengrip. Foto: KATE GABOR

Åsiktskorridorens ytterkanter

Att systematiskt påverka människor med skräddarsydda argument har förvisso alltid varit kärnan i all politisk propaganda, men i dag går det att med kirurgisk precision arbeta med specialanpassade budskap på bred front.  

Sociologen Zeynep Tufekci har studerat dessa fenomen och hon varnar för hur dagens situation tenderar att vara självförstärkande och närmast per automatik leder ut till åsiktskorridorens ytterkanter. Söker du på duggregn och följer algoritmernas rekommendationer har du snart hamnat i ett träsk av katastrofskildringar och tveksamt underbyggda domedagsprofetior. Översätter man detta till en politisk kontext gynnas politiker med extrema åsikter. Tufekci menar att det kan ha varit den avgörande faktorn för Donald Trumps seger 2016. Det kan också förklara varför Sverigedemokraterna får överlägset mest uppmärksamhet i sociala medier av de svenska riksdagspartierna.

Även så kallade influencers analyseras i dag som en mediemakt att räkna med. I USA har det länge varit viktigt för politiker att få kända personer att kliva fram och förklara sitt stöd. Även här visar forskningen att det måste vara ett oväntat stöd eller en oväntad retorik för att det ska rassla till i rösträkningsmaskineriet.

Att megakändisen Oprah Winfrey 2007 fullt ut stödde den då okände Barack Obama hade en avgörande betydelse. Och här i Sverige är Astrid Lindgrens saga "Pomperipossa i Monismanien", publicerad i Expressen 10 mars 1976, det kanske mest kända exemplet. Lindgrens svidande satir mot de höga marginalskatterna bidrog till att Olof Palme gick en historisk valförlust till mötes.

Löwengrips stöd för Lööf

I årets svenska valrörelse har dessa influencers (och alla tv-debatter) kommit att bli något av en snackis. När ur-influencern Leif GW Persson kort innan valet gick ut i Expressen och förklarade varför han röstar på Socialdemokraterna rös säkert alliansens valstrateger. Men om det får någon betydande effekt handlar mest om hur väljarnas förväntningar såg ut. Isabella Löwengrips stöd för Centern har också väckt uppmärksamhet. Även här kan man fundera på hur stor betydelse det egentligen har.

Hur resultatet verkligen blir i valet vet vi förhoppningsvis sent i kväll, men vi kan vara säkra på att det varken är medierna, algoritmerna eller några influencers som lägger din röst i urnan åt dig. Nyss nämnde Obama gav sig i fredags oväntat in i den amerikanska mellanvalsårsdebatten och hans budskap var glasklart. Det är ditt personliga engagemang som avgör och dess motsats, likgiltighet, är samhällets farligaste fiende.

 

Av Mattias Fyrenius

Mattias Fyrenius är vd på Nobel Media och styrelseledamot på Bonnierförlagen AB. Han har tidigare bland annat varit chef för TV4 Nya medier och strategi- och utvecklingschef på KF Media.

 

LÄS MER - Mattias Fyrenius: Efter Bonnieraffären - nu väntar den politiska striden för Telia 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!