Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är enklare att andas i ett hus utan despoter

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Foto: / Fotograf Matilda Rahm.Kulturhuset Stadsteatern 2

 

Benny Fredriksson lämnar sin post som vd för Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm.

Gunilla Brodrej skriver om en chef som länge stått pall för hård kritik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | TEATER. Benny Fredriksson slutar som vd för Kulturhuset Stadsteatern. Han var teaterchef från 2002 och blev vd 2013, med ett antal områdeschefer under sig. 

Han har stått pall för ett antal stormar, i december 2015 gällde det titeln på konstnären Makode Lindes utställning. Fredriksson ville inte att den skulle heta "Negerkungens återkomst", för vad det signalerade utåt. Högljudd debatt utbröt och den dåvarande områdeschefen för konst, Marianne Lindberg De Geer, slutade i protest. Nästa stora avbräck för Fredriksson var när områdeschefen för teater, regissören Eirik Stubø, efter bara sex månader gick till Dramaten för att bli teaterchef där. 

Eirik Stubø blev chef på Dramaten. Foto: VILHELM STOKSTAD/TT / TT NYHETSBYRÅN

Människor slutar, sådant händer, men när två mellanchefer försvinner under en relativt kort period kan det finnas anledning till självrannsakan hos deras överordnade.

 

LÄS MER – Martina Montelius: Min karriär kunde teaterchefen inte stoppa 

 

Då och då har det kommit rapporter inifrån huset vid Sergels torg. Om orättvist fördelade pengar, konstigt investerade pengar, pjäser som köpts och aldrig satts upp, men kanske framför allt om personal som slitit ont. Skådespelarna arbetar under ett joursystem. När man inte står på scen ska man ändå vara tillgänglig ifall någon skulle falla ifrån. Jag vet fullvuxna namnkunniga skådespelare som fullgör sitt pensum med råge men ändå inte vågar berätta om de för något dygn vistas på annan ort än i Stockholm. 

Ulf Brunnberg

Spiken i kistan kom med Aftonbladets stora granskning i går, där 40 anonyma röster inifrån anklagar Benny Fredriksson för en hårdhänt och enväldig ledarstil. Samt om en ohälsosam tystnadskultur. Idag ger den stridbare skådespelaren Ulf Brunnberg eldunderstöd i Expressen och menar att Fredriksson har "varit en liten Hitler" och att personalen varit "fega som råttor".

Idag tog Ulf Brunnberg bladet från munnen. Foto: YESSICA THOR / STELLA PICTURES / FAMEFLYNET SWEDEN YESSICA THOR

Överdrifternas tid är här, men på Kulturhuset i Stockholm är i alla fall sagan all för arbetarpojken från Bredäng som tog ansvar för sitt eget liv när han var i 10-årsåldern, när föräldrarna skilde sig. Benny fick själv välja vem han ville bo hos och trots att han stod sin alkoholiserade mamma mycket närmare så valde han att bo med pappan, ett mer pragmatiskt val. Och samtidigt ett omänskligt stort ansvar att lägga på ett barn. 

Ekots söndagsintervju

I Sartres "Existentialismen är en humanism", snodd från skolbiblioteket, sökte den här grabben från ett arbetarhem utan böcker svaret på sina egna existentiella frågor. Det är kanske långsökt, men när jag hörde Fredriksson prata om detta i "Ekots söndagsintervju" i april förra året, om hans klassresa och brådmogna val, och reservationslösa kärlek till sin mamma, som han ändå lämnade, blänkte ett fragment av ett svar på vem han är fram. Ett svar på vad det kan vara som har fått honom att stå pall trots att han verkar ha varit så ensam på toppen. Att bli så hårdhudad. 

Jean-Paul Sartre. Foto: AP / TT NYHETSBYRÅN

Jag vet. Det är mer synd om andra. Kanske är jag bara manipulerad av en vd som är van att berätta sagor. Den här historien kanske egentligen inte har med saken att göra, men inom oss alla finns ett barn som med skiftande framgång söker sin plats i livet. Det är svårt att vara människa. 

Magnus Uggla 

På fredag är det premiär på "My fair lady" om Eliza, blomsterflickan från gatan, som tas in i de fina salongerna och lärs upp av bokmalen professor Higgins. Magnus Uggla spelar en av rollerna. Fredriksson har hela tiden haft en stark ambition av att högt och lågt ska mötas i hans hus. Han har lyckats, han har ansvarat för succéer, men nu är det över. 

Det är enklare att andas i hus utan despoter, och oavsett om bara hälften av allt som sagts om Fredriksson är sant så var det ändå hög tid för honom att gå. 

 

Gunilla Brodrej är scenkonstredaktör på Expressens kultursida.

 

LÄS FLER ARTIKLAR AV GUNILLA BRODREJ HÄR

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!