KULTURDEBATT. På kort tid har två högeraktivister lanserat idén att gängskjutningarna tränger undan mer förtjänta patienter på akutmottagningarna. Först ut var Alice Teodorescu Måwe, som på Twitter berättade att hon fått erfara hur barn ”faller i prio på barnakuten” då läkarna ”tvingas ta hand om skjutna gängkriminella”, som ju förresten bara förstör för oskyldiga. ”Detta måste upphöra” skrev hon indignerat, utan att förklara hur det skulle gå till: ska vårdpersonal strunta i det som kallas triagering, alltså professionell bedömning av medicinsk svårighetsgrad, och i stället sortera patienter utifrån… ja, vaddå? Okulär vandelsprövning?
Redan dagen efter hörsammades Teodorescu Måwes diffusa klagan. Då läckte nämligen ett policyförslag från konsultekonomins, åtstramningspolitikens och privatiseringsivrarnas intellektuella spjutspetsar, Stockholms moderata sjukvårdspolitiker. De visade sig om möjligt ännu mer indignerade: vården av skottskadade kostar ju mångmiljonbelopp varje år!
Skattebetalarnas pengar ska gå till att ge vård åt hederliga människor och inte till att betala för skottskador som gängmedlemmarna åsamkar varandra, förklarade Irene Svenonius förnumstigt och till synes utan att skämmas. Kanske har hon glömt de där nittiotvå miljonerna skattekronor som försvann i otillåtna direktupphandlingar, plus de övriga åttahundrasextiosju miljonerna som rullade rätt in på konsultbolagens konton i den svågerpolitiska sörja som var bygget av Nya Karolinska.
Korruption, jäv och brutna upphandlingsregler anses inte systemhotande – däremot gängen. De ska nu klämmas åt med sjukhusnota. Moderaterna vill ha en lagändring som ger regionerna rätt att kräva en dömd gängkriminell på pengar för den vård som givits dess offer (ja visst, offren är för det mesta andra gängkriminella, men här är inte tid för analytiskt finlir).
Förslaget är, som juristen Mårten Schultz beskriver det, ”tekniskt en svår sak att genomföra” och några pengar blir väl i praktiken närmast omöjligt att hämta hem. Men det spelar mindre roll.
Detta är nämligen en testballong, släppt ungefär på steg sju i det som den socialdemokratiske debattören Daniel Suhonen kallar privatiseringstrappan: (1) först genomförs skattesänkningar som (2) innebär att finansieringen inte räcker till behoven och kraven på välfärden, vilket leder till (3) ”effektiviseringar” och kvalitetsförsämringar, som (4) orsakar missnöje hos medelklassen. De kräver reformer för att kunna välja bort dålig välfärd, och in träder (5) privata aktörer. Som ett brev på posten kommer (6) kraven på kompletterande privat ”finansiering”, exempelvis privata sjukförsäkringar. Detta leder till (7) krav på nya skattesänkningar, och snart är vi på sista steget: (8) ett urholkat stöd för den solidariskt finansierade och generella välfärden.
Den som vill se facit för en sådan politik kan titta på USA.
Det som högeravantgardet i Region Stockholm gör nu är att snabba på processen genom att slå in kilar i befolkningen: ”hederliga” patienter ställs mot ”kriminella”, ”förtjänta” lidande mot ”oförtjänta”. Genom att testa reaktionerna kan politikerna känna av stämningen bland väljarna: hur långt ifrån steg åtta i privatiseringstrappan är vi egentligen? Och går det att öka takten genom att peka ut vissa grupper som orättfärdiga kostnader, snyltgäster på systemet?
I så fall kan ett politiskt tryck skapas för egenfinansierad och graderad vård – man får den hjälp man förtjänar, alltså den man kan betala för. Människor med låg inkomst och låg ställning får sämre vård, alternativt blir de skuldsatta lång tid framöver. Den som vill se facit för en sådan politik kan titta på USA, där folkhälsan generellt är extremt mycket sämre än i Sverige trots att samhällets kostnader för sjukvården är högre – och där vissa områdens och gruppers hälsoläge kan jämföras med tredje världens.
Det är en grym politik som högern vill få fram, och de har en grym strategi för att genomföra den. Så enkelt och så brutalt att peka på en tonåring indragen i en våldsspiral och säga: den där är inte värdig vårdens insatser, den där borde få betala själv.
Nu gäller det alltså för oss väljare att inte kugga testet, där frågan är: hur långt sträcker sig solidariteten egentligen? Hur djupt in i oss når insikten om att människovärde alltid måste vara ett och lika oavsett bostadsort, matvanor, karriär och risktagande?
Svaret vi måste ge våra attitydmätande politiker är att alla liv räknas, vartenda ett, oavsett vandel och kostnad för staten. För om inte alla räknas, då räknas snart ingen.
Rebecca Selberg är docent i genusvetenskap vid Lunds universitet, samt i sociologi vid Linnéuniversitetet och medarbetare på Expressens kultursida.