Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den konservativa hjärnan hatar frihet och broccoli

Foto: OLEG BEGUNENKO / OLEG BEGUNENKO OAO INDIGOLOTOS
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Sprickan mellan konservatism och liberalism är just nu avgrundsdjup inom borgerligheten.

Isobel Hadley-Kamptz visar hur djupa skillnader i identitet – liksom i hjärna och i smaklökar – har skjutit alliansen i sank.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT | KONSERVATISMEN. Det är länge sedan politik var så spännande som nu. Jag menar inte bara den rafflande regeringsbildningen i minst åtta akter, eller de helt nya fraktioner och rörelser som bildas med allt från gula västar till högerradikala globala allianser, utan också det faktum att vi faktiskt i Sverige för första gången på länge pratar och tänker om politik och ideologi.

Alliansen var på många sätt bra politiskt, men intellektuellt var den en blöt filt. Dåtidens åsiktskorridor hade också verkliga effekter. Allting utanför mittfåran sågades konsekvent ner, vilket gjorde att nästan alla konservativa formulerade sig så att allting alltid skulle gå att förneka vid minsta kritik. Inget samtal var därför möjligt. 

Sedan valet har medierna både gått igenom liberalismens kris (för i och för sig ungefär den miljonte gången i ordningen) och flera intressanta samtal har börjat föras om både konservatism och nationalism, inte minst från den här sidans Joel Halldorf.

Att alliansen dött förvånar rimligen ingen som har följt svensk politik ett tag. Vad som däremot möjligen förvånar är förvåningen, och vreden, över att det blivit som det blivit. I mer än två decennier har jag själv verkat i utkanterna av en politisk borgerlighet där man klarat av att tycka olika, och där alla visste att det fanns grundläggande värderingsskillnader.

Sen samlade man ihop sig och försökte sänka skatten i alla fall. 

Kulturkrigsfrågor

Men oavsett vad man väljer att benämna det, GAL-TAN, somewheres/anywheres eller någon annan tjusig teori, så är det vi kan kalla kulturkrigsfrågor mer politiskt avskiljande än på mycket länge. Invandring är vi besatta av att diskutera sedan länge, men synen på feminism och kön är lika polariserande, liksom synen på lag och ordning, brott och straff i vid mening synen på kultur. Det här verkar Erik Angner inte riktigt ta med när han hävdar liberalkonservatismens omöjlighet. Det beror ju helt på vilka frågor som är viktigast, vid vilken tidpunkt. 

Jag tror dock inte heller att det är en slump att det politiska samtalet blivit så hätskt, och meningsmotståndare så ofta förvandlas till fiender, nu när diskussionerna oftare rör nation, familj och att rädda oss från undergången, än de rör brytpunkter i socialförsäkringssystemet. 

För det första är kulturkrigsfrågorna identitetsskapande på ett sätt som synen på skatter sällan är. Man är en person som är för fria gränser och lika rättigheter, eller man är en person som tycker att äldres välfärd och lugn och ro på gatorna är viktigare än allt annat. Åsikterna sitter ihop med självbilden.

För det andra är den här typen av frågor mer personligt drabbande än ekonomi någonsin varit i den medelklass som borgerligheten generellt företrätt. Om det känns farligt på stan, om barnens skola känns havererad, om nya familjemedlemmar riskerar utvisning blir politiken ett hot mot eller ett värn för den egna personen på ett helt annat sätt än hur säg arbetsmarknadsfrågor påverkar någon som ändå klarar sig hyfsat ekonomiskt. Som Markus Uvell skrev i GP för en knapp månad sedan, är vi i ett skifte från det mätbara till det omätbara. Borgerlighetens enighet har alltid legat mer i sådant man kan räkna på. 

Öppenhet eller pliktkänsla

Politiska värderingar är inte heller slumpmässiga. Givetvis finns klassaspekter, ju mer pengar man har desto mer höger, enligt den traditionella skalan. Pengar har dock inte alls lika stor betydelse för kulturkrigsfrågorna, utan där är det utbildning och kön som gör störst gruppskillnad. 

Vad man också kan se är hur personlighet påverkar eller åtminstone samvarierar med värderingar. Särskilt två aspekter i traditionella personlighetstester har stark koppling till politik. Ju fler poäng man får på den aspekt som kallas öppenhet, att man är nyfiken, kreativ intresserad av främmande saker, av konst, av abstrakt tänkande, ju mer sannolikt är det att man är liberal. På den andra sidan, ju mer samvetsgrann man är, ju högre man värderar plikt, ordning och självdisciplin och att göra saker enligt plan, ju mer sannolikt är det att man är konservativ. 

Det finns ingen moralisk dimension här, att det ena är bättre och det andra är sämre. Båda typerna av personer behövs i ett samhälle och har sannolikt alltid gjort. I en jägar/samlar-stam har man stor nytta både av dem som glatt kastar sig över en ny sorts bär och av dem som bestämt håller sig på avstånd från det där konstiga bärsnåret där det kanske finns en sabeltandad tiger.

De här båda egenskaperna har ärvts ner i mänskligheten genom generationer, och eftersom båda varit bra och nyttiga för gruppen har ingen slagit ut den andra.

För det står nämligen också klart, det finns tydliga biologiska komponenter bakom de här personlighetsdragen. Man kan till och med skilja mellan liberaler och konservativa i undersökning av själva hjärnan, amygdala tenderar att vara större hos konservativa, medan den delen av hjärnan som kallas ACC är större hos liberaler.

Amygdala används bland annat till att orientera sig i sociala hierarkier och är kopplat till både aggressivitet och rädsla. I studier kan man också se att konservativa fokuserar mer på negativa stimuli, både på sådant som ger rädsla och ilska och sådant som frammanar äckelkänslor. Liberaler å sin sida har lite större fokus på positiva stimuli och är mer benägna att ta risker.  

Därför ogillar konservativa broccoli

Det gäller också något så ickepolitiskt som mat. Enligt amerikanska forskare finns det ett samband mellan konservatism och att ogilla besk mat och då särskilt grönsaker, som broccoli. Skarp bitterhet är ett tecken på att något är giftigt, medan mildare beska kan uppskattas i matlagning. Även här tar dock uppenbarligen konservativa smaklökar det säkra före det osäkra. 

Vi kan alltså skilja mellan en grupp som i större utsträckning fokuserar på fara mot sig själva och sin grupp, som är känsliga för hierarkier och som är mer benägna att straffa avvikare. Den andra gruppen tycker att nya saker är mer roliga än läskiga och att vi framför allt måste stoppa kränkningar mot individer och deras rättigheter. Många människor saknar de tydliga genetiska markörerna och kommer dras mer mot konservatism, ordning och auktoritet om de upplever det allmänna läget som farligt och mer mot liberalism och nyfiken kreativitet om läget känns tryggt. 

Det här är extra intressant i förhållande till den debatt som pågått ett tag nu om hur farligt läget i Sverige egentligen är. I valet 2014 varnade Socialdemokraterna för att landet höll på att falla sönder, men i dag tenderar vänstern snarare att lyfta upp allting där Sverige går bra.

Nu är det i stället radikalhögern och den högre halvan av borgerligheten som är måna om att prata om elände och kollapser.

Det här handlar nog inte bara om politisk strategi. Om man är en person som medfött fokuserar på fara så kommer läget också alltid att kännas farligare än om man är en person som fokuserar på nya spännande erfarenheter. Båda parter kommer också ha genuint svårt att förstå den andre, och båda upplevelserna kan vara lika sanna. 

Genterapi och briljanta frihetsteorier

I båda lägren kommer man dessutom sannolikt kontinuerligt förstärka sina medfödda tendenser. Det här är också en lite sorglig insikt. Människohjärnan må vara fantastiskt plastisk, men de allra flesta av oss kommer ändå mest använda den plasticiteten till att ytterligare cementera de drag och egenheter vi föddes med. 

I världen just nu är det dock mycket som faktiskt blir farligare och mer otryggt. Klimatkriser, krig, flyktingströmmar, stora ekonomiska omställningar, allt det här finns på riktigt. På motsvarande sätt är alldeles för många skolor i Sverige faktiskt i djup nedgång, och det grova vapenvåldet har otvetydigt ökat. Det här har skett helt bortom kulturkrigsdebatterna och beror inte på att opinionsbildare som kanske själva är genetiskt predisponerade för konservatism har lyft frågorna.

Däremot kanske rörelserna i den större opinionen kan hänga samman med att problemen tog för lång tid att upptäcka för oss som snarare är lagda för nyfikenhet, individualism och broccoli. 

För att svänga pendeln tillbaka mot frihet och öppenhet är det nog också helt avgörande att ändra saker på marken. Bra skolor och trygga gator gör kanske mer för liberalismen än aldrig så briljanta frihetsteorier. Genterapi är en annan spännande tanke, men nja, jag tror nog ändå att det får vara. 

 

 

Källor: 

Kevin J Mitchell, ”Innate: how the wiring of our brains shapes who we are” (Princeton university press)

John R Hibbing, Kevin B Smith och John R Alford, ”Predisposed: liberals, conservatives, and the biology of political differences”.

 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida.