Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Decenniet när ett skämt installerades i Vita huset

Donald TrumpFoto: Jacquelyn Martin / TT NYHETSBYRÅN / AP

Med de sociala mediernas definitiva inträde på 2010-talet hände någonting med vår känsla för humor.

Kalle Lind ringar in decenniet då komik togs som allvarsord.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DECENNIESKIFTE. 2010-talet var decenniet då folk började ta humor på allvar. Jag, som delvis har mina rötter i komiken, kan bara beklaga detta.

Under nollnolltalet ingick jag i redaktionen för P3:s Hej domstol!, ett program som försökte slå åt alla håll och som nog gjorde sig skyldigt till ett och annat personpåhopp, men som vi stoiskt vägrade att rubricera som satir och framhärdade i att definiera som ”tramsprogram”. Valdagen 2006 avslutade vi vår sändning med frasen: ”Vallokalerna är öppna till klockan 20 – men planerar ni att rösta på Sverigedemokraterna stänger de först klockan 22.”

Det var ett skämt. Temat var politiskt, men skämtet lik förbannat ett skämt. Man hade kunnat byta ut Sverigedemokraterna mot vilket annat parti som helst – i efterhand slår det mig att det nog hade varit roligare om vi sagt Centerpartiet – och få samma effekt. Vi var narrar. Vår uppgift var att inte tas på allvar.

Jag kan inte erinra mig att det blev något liv om saken. De som hörde det – oavsett vad de planerade att rösta på – tog det som det skämt det var. Cheferna lät oss hållas. Vi tramsade ju bara.

Begreppet ”kränkt” började användas som skällsord från alla håll.

Fyra år senare, det första året på ett nytt decennium, var det valår igen. Då lanserade P3 ett nytt satirprogram: Tankesmedjan. Jag var dess förste producent under två-tre magonda månader. Ganska snart stod det klart för mig att cheferna såg det som min uppgift att läcka till dem närhelst de rekvirerade satirikerna planerade att säga något satiriskt. Inte bara ville de vara beredda på en lyssnarstorm, de ville också kväva stormen i sin linda.

I mellantiden kan två förändringar identifieras. Dels exploderade de sociala medierna. Den kritik som tidigare bara nått redaktionerna i mejlform, och som enkelt kunde sorteras i mapparna ”knäppgökar” eller ”kryptofascister”, blev nu offentlig och framstod med ens som massiv. Begreppet ”kränkt” började användas som skällsord från alla håll: det ansågs överlag löjligt av motståndare att ta illa vid sig av hånfullt skämtande, men samtidigt fullt rimligt att bli det själv. I slutändan var hela spektrumet av åsiktspersoner överens om att det var fullt legitimt att ta skämt som genuint avsedda inlagor.

Ingen av dem påpekade det uppenbara: det var ett skämt, framfört i en skämtsam diskussion i ett skämtprogram.

Dels gick det där partiet framåt (för övrigt ytterligare ett indicium på att folk tog vårt skämt som skämt). Plötsligt behövde public services armada av mellanchefer omorientera sin relation till de sverigedemokratiska väljarna, som ju också ingår i lyssnarskaran. Plötsligt ansågs ett skämt på SD:s bekostnad också driva med dess sympatisörer. Som om någon någonsin hindrades att dra ett Palmeskämt av hänsyn till den genomsnittlige LO-medlemmen.

På Tankesmedjans whiteboard ritades nu staplar över riksdagspartierna där det skulle ses till att satiren fördelades jämnt över den politiska skalan. Kontradiktionen ”objektiv satir” myntades.

Inte bara internt tillmättes Tankesmedjan betydelse. En förflugen replik från dess poddspecial ”Veckans boss” diskuterades under 2015 på kultur- och debattsidor. En av tankesmederna Dilan Apak kallade – och tog i samma sekund tillbaka det – Alice Teodorescu för ”husblatte”. Politiska debattörer fördömde mangrant ordvalet och ansåg det ”problematiskt”. Ingen av dem påpekade det uppenbara: det var ett skämt, framfört i en skämtsam diskussion i ett skämtprogram.

Samma brist på intellektuell hederlighet – eller förmåga – präglade 2017 års drev kring humorlåten ”Knulla barn”. En bisarr låt där en uppenbar idiot – den fiktive Mr Cool – skröt med det sista någon i verkligheten skulle skryta med, det vill säga övergrepp på underåriga, presenterades i debatten som ett seriöst vittnesmål.

I någon mån var det skojarnas eget fel.

Argumentet ”det är ju ett skämt” avfärdades. Vissa försökte med ”men jag tycker inte det är roligt”, som om till exempel ett hus inte skulle vara ett hus bara för att jag tycker det är fult. Andra ansåg att ”det är ju ett skämt” inte var ett försvar: även om poddare och rappare inte menade vad de sa så hade de likväl sagt det. Vilket, om man skulle göra resonemanget till lag, hade dränerat all humor från just humor för tid och evighet.

Tendensen var tydlig under hela tiotalet: komikers komik behandlades som allvarsmäns allvar. I någon mån var det skojarnas eget fel. Många av dem gav sig, på olika sätt och från olika håll, in i samhällsdebatten och ville inte alltid göra vattentäta skott mellan sina olika positioner. Magnus Betnér, Özz Nûjen, Sandra Ilar, Liv Strömquist, Ola Söderholm eller Aron Flam tog sig rätten att blanda och ge. De litade på sina åhörares förmåga att skilja det ena från det andra. Kanske hade de ibland för hög tilltro till publiken.

Hur ska man rimligen toppa verkligheten?

I ännu högre grad var det förstås samtidens fel. När Trump blev president 2016 trodde de icke insatta att det skulle bli en gynnsam tid för den politiska humorn: ”Nu skriver väl satiren sig själv?” Yrkesskämtarna bävade dock. Med Trumps installation satte sig bokstavligen ett skämt – få personer har genom åren varit föremål för så många amerikanska komikers one-liners som affärsmannen och dokusåpepersonligheten Trump – på taburetten. Hur ska man rimligen toppa verkligheten? Och hur ska skämt om Trump kunna bli annat än gallstinna, magsura, förutsägbart ställningstagande?

Att narrar känner sig nödgade att göra debattörers och politikers jobb är förstås ett samhällets fattigdomsbevis. Att debattörer inte kan skilja på sin egen verksamhet och narrarnas ger förstås underbetyg till debattörerna. Att gårdagens skämt är dagens beslutsfattare känns lagom betryggande inför morgondagen.

Kalle Lind är författare, podcastprofil och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Hasse Alfredson. En sån där farbror som ritar och berättar.