Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De våldtar, torterar och mördar men går utan straff

Kvinnliga belarusiska aktivister spjärnar mot polisen som försöker gripa dem.
Foto: STRINGER / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Nils Håkanson.
Foto: JAN-ÅKE ERIKSSON / ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Avståndet mellan Belarus och Sverige är inte stort. 

Nils Håkanson manar oss till solidaritet med vårt grannfolk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. För ett antal år sedan stod jag och några andra svenskar på en höjd utanför staden Volkovysk i sydvästra Belarus. Runtom låg en böljande jordbruksbygd uppbruten av små lövskogar. Men just här sköt marken upp – tjugo, trettio meter. Det såg ut om en slagghög, men större, av jord och övervuxen av gräs.

Höjden kallades för Sjvedskaja gara, Svenskberg. Man berättade för oss att den hade anlagts av svenska trupper under Karl XII:s polska fälttåg i början av 1700-talet, som ett slags fältskans.

Man blev lite undrande: kunde det verkligen stämma? Kullen var ju jättehög – det måste ha krävts enormt mycket arbete, som dessutom skulle ha utförts på främmande mark, i närheten av annalkande fiendestyrkor. Och Sverige kändes rätt avlägset – hade vi verkligen en historia på den här platsen?

Snart verkade det mera rimligt. Slätten runt kullen hade trots allt stora likheter med någon böljande del av kanske Västergötland eller Södermanland. Kajorna som flängde runt i höjden lät likadant som hemma i Uppsala. Runt parkeringsplatsen nedanför oss rörde sig hallonsnåren i vinden på ett sätt som hallonsnår gör hemma, överallt. Och när vi kom ner stod en plirig gubbe och ropade: ”Svenskarna är tillbaka, fly!”

De arkeologiska utgrävningar som gjorts vid Svenskberg antyder också att kullen är naturlig.

Tydligen hade vi en koppling till platsen: någon kände igen oss, trots att vi aldrig hade varit där. Och vi kände ju igen landskapet, växterna, ljuden − till och med den pliriga gubben verkade bekant.

Senare har jag förstått att det inte alls var Karl XII:s trupper som anlade Svenskberg. En annan teori gör visserligen gällande att det i stället var Karl X:s soldater som skulle ha gjort det under det polska kriget 1655−1660. Och enligt en tredje teori är det en gravkulle över en svensk härförare eller hövding som skulle ha levt oklart när, men med tanke på gravskicket får man väl anta att de menar vikingatiden eller ännu längre tillbaka. Fast det verkar inte heller så troligt, för då skulle det vara världens största gravhög.

De arkeologiska utgrävningar som gjorts vid Svenskberg antyder också att kullen är naturlig. Någon form av bosättning fanns där redan på förkristen tid, alltså innan begreppet ”svensk” fanns. Men på något sätt har ju namnet uppstått. Både Karl X:s och Karl XII:s arméer rörde sig genom området – kanske använde de verkligen kullen som fältskans vid något tillfälle? I synnerhet under Karl X:s fälttåg härjades trakten svårt av svenska trupper. Sådant brukar sätta sig i folkminnet.

Till saken hör att svenska toponymer förekommer på fler ställen i Belarus. Exempelvis i andra änden av landet, runt den näst största staden Homel, kan man hitta höjder med namn som kan översättas till Svenskklint, Svenskkulle och liknande. Och det finns platser med namn som Svenskskans, Svenskkärr, Svenskvad, till och med Svenskåker, vilket ju kan tyda på en mer bofast tillvaro. Inne i Homel finns en nybyggd stadsdel som också heter Sjvedskaja gara, Svenskberg. Ibland förkortas det av invånarna till Sjvetsija – Sverige.

Den belarusiska befolkningen är i det närmaste värnlös. Gör den motstånd med våld mejas de ner, eller så stormar Putin in.

Många svenskar (i det riktiga Sverige) tycks inte vilja kännas vid att Belarus är vårt grannland. Åtminstone måste man nog tro att engagemanget hade varit ett helt annat om Danmark eller Norge hade genomgått vad Belarus genomgår i dag. Vad beror det på?

”Det är inget grannland, vi delar ju inte gräns”, protesterar viktigpettrarna. Kanske inte. Men fågelvägen är det inte mer än 60 mil mellan landsgränserna. Det är kortare än vad en stockholmspappa behöver köra för att få trängas i en liftkö i Åre. Vad tror ni händer om det landet rasar ihop fullständigt?

Det är nämligen ett fullt tänkbart scenario om inget görs för att bryta den nuvarande utvecklingen. Det pågår ständiga, uppenbara brott mot mänskligheten i Belarus. Maskerade gäng utsända av staten härjar gatorna med fullständig godtycklighet. De rusar in i lägenheter, butiker, på gårdar – och misshandlar, för bort, våldtar, torterar, lemlästar och mördar. Det pågår vecka ut och vecka in, alltmer hämningslöst ju tydligare det blir för våldsverkarna att de går straffria.

Belarusisk polis under demonstrationen mot regeringen i Minsk den 22 november.
Foto: STR / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Den belarusiska befolkningen är i det närmaste värnlös. Gör den motstånd med våld mejas de ner, eller så stormar Putin in. Tar den inte till våld blir den offer för Lukasjenkas maskerade gatugäng. Dess enda väg framåt är att tappert vänta tills våldsapparaten imploderar. Det är en fråga om uthållighet.

”Vad kan då vi göra för vårt grannfolk?”, frågar sig den svensk som har ett hjärta.

Ja, vad som helst som hjälper våra grannar att vara ståndaktiga.

Nästan oavsett vad du gör i ditt liv kan du tänka dig att det finns någon som gör samma sak i Belarus och som kan behöva din uppmuntran. Är du läkare, idrottsman, gruvarbetare, musiker, caféägare, snickare, lärare, elev, student, pensionär, småföretagare, storföretagare, aktiv i en fackförening eller en supporterförening? Använd nätet till någonting bra, alla vägar ligger öppna, det är bara handlingen som fattas.

Och mer? Ställ krav på dina folkvalda! Omkring 25 000 olagliga gripanden har hittills skett i Belarus. Hur många personer är då uppförda på EU:s sanktionslista av förmodat ansvariga? Jo, 55. Kan 55 personer ställa till med allt det där? Nej. Verkar de bli avskräckta? Nej. Är vi då klara?

”Och om Cypern hindrar utvidgade EU-sanktioner?” – Skriv i så fall till Cypern och skäm ut dem. Ursäkter finns det alltid gott om, men vad ska vi med dem till?

I vår tid är det ett annat grannfolk som hamnat under stöveln. Hur vi ska minnas detta bestämmer vi nu och inte sen.

Vid sidan av sanktioner finns möjligheten för enskilda länder att bistå ekonomiskt eller juridiskt i utredningen av de brott mot mänskligheten som begås i Belarus. Dessa brott måste utredas. Det är inte Sveriges sak att sköta det, men som grannfolk är det vår moraliska plikt att bistå i processen, givet att Belarus för tillfället saknar fungerande rättssystem. Skriv till dina politiska företrädare och fråga vad de håller på med! Och glöm för allt i världen inte oppositionen, i synnerhet inte våra så kallade nationellt sinnade, som helt verkar ha missat att det som pågår på andra sidan Östersjön är en nationell befrielsekamp.

Det sker också insamlingar till dem som drabbats av våldet och till de mycket viktiga strejkkassor som sköts av fackliga organisationer vid de stora statliga företagen i Belarus. (Sök exempelvis efter By help eller Bysol.org.) Skänk en slant – det gör inte ont, det är jättelätt och efteråt kan du kanske berätta för barn och barnbarn att du faktiskt lyfte ett finger.

På senare tid har det debatterats huruvida det var bra eller dåligt av Sverige att hålla sig utanför andra världskriget. Hur man än besvarar den frågan är det utan tvekan så att en viss skam dröjer sig kvar, år efter år. Visst hjälpte vi våra brödrafolk, men gjorde vi verkligen allt vi kunde?

I vår tid är det ett annat grannfolk som hamnat under stöveln. Hur vi ska minnas detta bestämmer vi nu och inte sen. Antingen sviker vi för evigt eller så bistår vi dem i dag.


Av Nils Håkanson

Nils Håkanson är författare, översättare och fil dr i slaviska språk. Hans senaste roman är ”Den blinde konungens spira”.