Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De unga i gängen lever för att dö

En polis säkrar bevis efter skjutningen i Husby i slutet av augusti då en ung man mördades.Foto: NAINA HELéN JÅMA/TT / TT NYHETSBYRÅN
Duraid Al-Khamisi har skrivit böckerna ”Regnet luktar inte här” och ”Mellan floderna”.Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / ATLAS

Vad gör man när ens område dras in i ett blodigt gängkrig?
Duraid Al-Khamisi ser inga alternativ till att stanna kvar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Baba skickar ett sms och frågar om jag hörde skottlossningen i Husby. ”Nej, det är bara fyrverkeriet, inget att oroa sig för”, svarar jag min far utan att kolla upp saken närmre. 

Vi promenerar på Drottninggatan, förbi riksdagen, in på Gamla stan. Jag lyfter upp min dotter ur vagnen och visar henne runt i en souvenirbutik. Vi tittar på vykort, vikingahjälmar, svenska flaggor. 

I Husby har en 20-åring blivit mördad. För en vecka sen började ett kedje-sms skickas runt mellan folk. Stod något om att man bör akta sig för att gå för nära ungdomarna på grund av risken för att hamna i skottlinjen. Vilket jävla trams tänkte jag. Ska vi undvika våra egna ungdomar nu också? Stöta bort dem ännu mer? 

Bakgrunden till mordet är komplexa, gängrelaterade pågående konflikter mellan rivaliserande grupperingar, där både strukturer och hierarkier är otydliga till och med för den invigde. Jag har själv mist vänner i uppgörelser och rena avrättningar. Jag känner många som gjort grov kriminalitet till en livsstil, en karriärmöjlighet. Som journalist bosatt i västerort har jag följt morden på nära håll rätt länge nu. Så länge som guldkedjor, knarkpengar och märkeskläder fortsätter att locka unga mer än utbildning kommer jag ha många berättelser att berätta. 

Jag har ingen aning om vem som blivit mördad när jag får sms:et av min far.

Jag har träffat medlare, indrivare, poliser, torpeder och gängledare som inte ser en lösning på kriget. Alla försök att medla har varit fruktlösa. Allt går att förlåta förutom en blodskuld. Ungdomarna som lever för att dö, för att bli någon att frukta, har börjat skjuta mot varandra mitt på ljusa dagen. Numera med automatvapen från bilar eller mopeder och utan minsta omtanke om oskyldigas liv i bostadsområden. 

Hittills har Husby mer eller mindre varit skonat från kriget på andra sidan Järva. Eller i alla fall inte lika drabbat som Rinkeby och Tensta. Men nu har det nått oss. 

Jag har ingen aning om vem som blivit mördad när jag får sms:et av min far. Jag får reda på det först senare. Det är en blyg grabb som jag känner vagt. Mordet skedde inte långt ifrån vår kolonilott. Odlarna kunde se mördarna fly, maskerade på moped. In och ut. Ett liv tog slut. 

Klockan är snart åtta i stan. Barer, restauranger, uteserveringar. Människor är fria, ohämmade, trots pandemin. En del till och med ler mot oss. I Västerort ler ingen. Tyngda på ett annat sätt, med andra sorger, andra bördor. Och så är det ju. Hyresvräkningar, kassa ekonomier, oro, rädsla. 

Så vi stannar kvar, lär oss uthärda och fortsätter hoppas på bättre tider.

Att helikoptrar surrar på låg höjd över våra hus är vi redan vana vid. Polisen har ökat sin närvaro och jag ser dem stoppa bilar, omringa hela bostadskvarter med full styrka eller visitera ungdomar på gatorna. För några veckor sedan såg jag en polispiket med öppna dörrar jaga en snubbe nedanför min balkong. När polisen var förbi, vände killen och sprang mot andra hållet. Det var nästan komiskt att se. Så vardagligt. 

Vid niotiden är vi tillbaka i orten. Inga ungdomar är ute. För några timmar sen var de överallt. Vid vattenlekparken, utanför kiosken, vid tunnelbanan. Nu gömmer sig alla av rädsla för att bli nästa måltavla. 

Ingen gillar den andra. Alla har alltid något illa att säga om någon annan. Man är vän med den som gynnar ens egna intressen. 

Vi är söndrade och härskade. 

Ändå är reträtt inget alternativ. Att fly är inget val. Om alla flyr kommer ingen att bo kvar. Då har vi gett upp och förlorat. Samtidigt är jag fullt medveten om människors oro. Många är trötta på våldet och kräver ”social upprustning, inte militär utrustning”. Andra vill flytta. Jag förstår det. Baba är en av dem. Men alla har inte möjligheten att flytta, att få ett banklån, att betala sina hyresskulder, få en fast anställning och dra vidare. Så vi stannar kvar, lär oss uthärda och fortsätter hoppas på bättre tider. 

Vi har inte förlorat hoppet om våra områden. Men vi får inte bli likgiltiga inför morden. Och viktigast av allt: vi får inte förlora empatin för varandras liv.

 

Av Duraid Al-Khamisi

Duraid Al-Khamisi är skribent och författare. Hans senast bok är ”Mellan floderna”.