DIGITALISERING | IDÉDEBATT. Nollnolltalets berättelse om internet präglades länge av en grundmurad optimistim. Nätet skulle gynna såväl ekonomin som kulturen och demokratin. Karakteristiskt nog sattes tonläget i spalterna av före detta popjournalister. Internet var den nya popen.
Finanskrisens utbrott 2008 framstår i efterhand som en vattendelare. När dagspressens annonsintäkter plötsligt störtdök, utbröt en stor oro i journalistkåren. Samtidigt flyttade nätaktiviteten i rask takt över från datorn till mobilen, och Facebook intog positionen som överordnat nyhetsfilter. Det som tidigare kallats för massmedia blev nu känt som gammelmedia.
Allt detta triggade en mediedebatt som under några få år, mellan 2008 och 2012 ungefär, präglades av en ovanligt stor öppenhet. Nyfikenhet och skepsis bröts mot varandra. Olika idéer formulerades om hur gamla och nya medier skulle korsbefrukta varandra. Framtiden tycktes ännu inte förutbestämd.
IDÉDEBATT: NÄTET VS GAMMALMEDIA
Därefter gick luften på något vis ur de digitala utopierna, samtidigt som en resignerad hållning bredde ut sig i hela mediebranschen. Nu gällde det att överleva, även om det för gammelmedierna innebar att skära ner på den traditionella journalistiken, till förmån för en cynisk klickjakt. Först i denna fas cementerades skiktningen mellan två parallella offentligheter som Joel Halldorf (28/10) sätter fingret på: å ena sidan de etablerade mediehus som åtminstone i teorin förenas av ett tydligt redaktionellt ansvar, å andra sidan de nya medier som omväxlande kallas "sociala" och "alternativa".
Fejknyheter och propaganda
I sin bok "Tyckonom" levererar Johannes Nilsson en lika dialektisk som cynisk balansräkning över den digitaliserade offentligheten: samtidigt som det blivit lättare för att "nå ut", har det blivit svårare att höras, för att inte tala om hur svårt det är att upprätthålla ett initierat samtal av det slag som kännetecknat både fanzines, kulturtidskrifter och vissa slags bloggar. När allt dras in i samma flöde blir yttandefriheten mest en formalitet för den som inte kan köpa sig plats, antingen med pengar eller med allt grövre provokationer.
Men tidningar, radio och tv har också använts för att rasera demokratin.
Senaste året har mediedebatten gått in i ännu en ny fas, där frågan om "fejknyheter" står i centrum. Den kommersiella cynismen börjar delvis utmanas av en militär logik, efter insikten om hur Ryssland blandat sig i presidentvalet i USA och även försöker influera politiken i Europa genom att låta rykten få skruv i sociala medier.
Det är i detta läge som Joel Halldorf vill "ge gammelmedierna kredd" för att de "har byggt demokrati, medan de nya medierna verkar rasera den". Vari detta kreddande rent konkret ska utmynna är mindre klart, som Emanuel Karlsten mycket riktigt påpekar (31/10). Ingen av dem har någon lösning på fragmenteringen och det har inte jag heller. Däremot tror jag att mediedebatten, om den ånyo ska föras i termer av gammalt mot nytt, förtjänar att ställas på en stabilare mediehistorisk grund.
LÄS MER: Karin Olsson sågar konspirationsteorierna om medier kring #metoo
Facebook, Google och Twitter
"Gammelmedia" är ett begrepp som Halldorf definierar med utgångspunkt i Gutenberg, men som också får inbegripa andra former av envägskommunikation, som radio och tv. Då stämmer det att gammelmedierna har spelat en central roll i att bygga demokrati. Men tidningar, radio och tv har också använts för att rasera demokratin och uppvigla till folkmord, från Nazityskland till Jugoslavien och Rwanda. I ännu fler fall har gammelmedierna för flertalet varit direkt fördummande, särskilt i samhällen med stora klass- och bildningsklyftor. Om det funnits en guldålder av vad Halldorf kallar "goda offentliga samtal", så kan den knappast förklaras av att det digitala syndafallet ännu inte hade inträffat. Strävan efter ett jämlikt skolväsende spelade nog större roll.
Just nu är det sannerligen inte lätt att urskilja någon väg framåt annat än som följd av en kreativ förstörelse i stor skala.
"Nya medier" kan å andra sidan syfta på allt från internet i sig (som inte är så nytt längre) till den senaste hård- och mjukvaran, från vardagsbeteenden till affärsmodeller. I praktiken åsyftas särskilt en handfull företag vars makt över de nya offentligheterna är omöjlig att blunda för: Google (inklusive Youtube), Facebook (inklusive Instagram) och Twitter. Därför blir det missvisande att kalla allt elände för "en följd av nätets struktur", som om digitaliseringen bara har en möjlig riktning. Strukturen ligger inte så mycket i nätet som i ekonomin.
LÄS MER: Mediernas etik kollapsar på Facebook och Google
Tjänar pengar på uppmärksamhet
Gemensamt för Google, Facebook och Twitter är att de tjänar sina pengar på reklam. Det gjorde till stor del även gammelmedierna; att en dagstidning har både sport- och kultursidor är i grunden ett sätt att dela upp publiken i olika målgrupper som kan erbjudas reklamköparna. Nätjättarna visade sig oändligt mycket effektivare och erövrade därför större delen av reklamkakan. Deras riktande av reklambudskap bygger på detaljerad övervakning av varje enskild mottagare. För att det ska funka måste vi ständigt läcka information om våra vanor och intressen. Som mest lönsamma är vi när vi är distraherade, i ett tillstånd av uttråkad nyfikenhet där vi stannar i flödet och klickar utan att tänka. Allt vi gör på sociala medier är del av ett psykologiskt experiment vars syfte är att finslipa tjänsterna så att vi sjunker ännu djupare in i detta tillstånd, allt i syfte att stärka företagens grepp om reklammarknaden. Ur dessa företags ekonomiska perspektiv är redaktörer aldrig annat än en utgift som väntar på att rationaliseras bort med hjälp av algoritmer.
Inte undra på att det är svårt att koncentrera sig på långläsning. Men detta beror mindre på internet i sig och mer på att vår uppmärksamhet i praktiken har blivit till en naturresurs som företag slåss om att få utvinna. Allt kan skyllas på att reklamen en gång blev till nätets dominerande affärsmodell. Men därifrån finns ingen given väg tillbaka. Att vårda gamla pappersmedier och redaktionella strukturer är ett nödvändigt led i motståndet mot digitala monopol. Men att börja ta betalt för digital tillgång, som när tidningar reser betalväggar, kan inte längre rubba på den grundläggande struktur som upprätthålls av Google, Facebook och en myriad av reklamteknikföretag som övervakar varje klick vi gör. Där finns i dagsläget makten att skilja mellan synlighet och osynlighet i det digitala.
Just nu är det sannerligen inte lätt att urskilja någon väg framåt annat än som följd av en kreativ förstörelse i stor skala. Affärsmodeller måste gå upp i rök, börsvärden måste raderas, sociala nätverk slitas i spillror. Förr eller senare kommer det att ske, på ett eller annat sätt. I värsta fall kommer slutresultatet bli att monopolismen stärks ytterligare, i allians med någon övervakningshungrig stat. Men i bästa fall skapas kanske en öppning för att återuppfinna "den dynamiska föreningen mellan tillgänglighet och begränsning", som Halldorf efterlyser.
LÄS MER: Fem frågor som Facebook inte svarar på
Rasmus Fleischer är forskare i ekonomisk historia och medarbetare på Expressens kultursida.